lördag 28 september 2019

Katarina Taikon priset, det här är helt sjukt


Jag kom hem igår efter att ha varit på semester och fick veta att jag vunnit Katarina Taikon- priset. Helt fantastiskt, jag blev så rörd och stolt. Jag trodde verkligen inte att jag skulle få det. Jag skrek rakt ut när jag slog på datorn vid den försenade hemkomsten. Jag fick Katarina Taikon- priset, det här är helt sjukt. Sen fällde jag en glädjetår.



Maken var den första att gratulera mig. Jag har mycket att tacka honom för, han har uppmuntrat mig när det gått tungt, han har stått ut när jag varit borta på resor och han har varit glad för min skull när det gått bra.

Sen exploderade inläggen på fb. Det fullständigt kokade av gratulationer och jag passade på att ta några danssteg när jag ändå var så glad. Jag är så lycklig och stolt över priset. Kim var på galan och tog emot det. Ett stort tack till finaste Kim som representerade mig. När jag pratade med honom på kvällen var vi båda lyckliga och stolta. DIKKO hade får publikens pris för flest nomineringar, jag och Kim enades om att det var det finaste priset eftersom det var folkets pris.

Betydelsen för att det var vi resande som fick priset går inte att beskriva. För, ja, det var vi resande som fick det även om det var mitt namn som ropades upp. Jag har inte varit ensam på resan. Hela min familj har funnits där i med och motgång. Alla mina fantastiska vänner som slutit upp när jag åkt runt i landet, det är vårt pris. Den stolthet jag känner går inte att klä i ord.

Det enda jag sörjer över är att min mamma inte fick uppleva den här dagen. Det var henne jag frågade om lov innan jag skrev min C- uppsats Stolta och starka Resandefolket. Hon skällde och förbannade mig innan hon sa Jag ska stötta dig. Och det gjorde hon med orden, en sak ska du veta har du tagit fan i båten år du ro han iland, men jag ska finnas där för dig. Du fanns även med när boken Dinglarens vägg - Vorsnos drom skrevs, både i text och som mitt stöd. Älskade mamma, vad jag hade önskat att du hade fått vara med om den här dagen, så stolt du hade varit.

Tack alla för att ni finns
Britt-Inger

fredag 6 september 2019

Dag fyra och avslutningen


Alla dagar avklarade, jag har blivit mätt och vägd och känner mig motiverad att fortsätta resan.
Det är med en viss saknad jag lämnade Sorselegården. Vi blev ett fantastiskt roligt gäng som kämpade på, peppade varandra och skrattade mycket.

Vi har pratat mat, livet, anekdoter och försökt att äta rätt. Nu ska det hela fungera hemma också. Jag åkte förbi affären för att handla rätt mat så att möjligheterna för att lyckas ska öka. Jag är lite stolt över mig själv för det följde inte med en enda godisbit.

Väl kämpat hälften vunnet
Britt-Inger


onsdag 4 september 2019

Dag tre i Sorsele


Morgon var ingen lek. Jag vältrade min ömma kropp ur sängen strax innan sju i morse. Det fanns ingen del i min kropp som inte värkte. Som tur var så skulle vi ha mycket teori under dagen. Jag lärde mig bland annat att jag måste äta fil på morgonen för att tillgodose mitt kalcium behov.

Dagen förflöt ganska lugnt vi pratade om socker, stress och att må bra. Till lunch hade träningsvärken ökat i styrka och vi gick ut och tog en kort promenad. Knäböj var inte att tänka, jisses Amalia vilken träningsvärk. Vi fortsatte vårt teoripass och jag började planera för eftermiddagens utepass, cykling eller stavgång. Jag lutade mot cykling efter att ha vägt för och nackdelar mot vart annat, framförallt vad tar minst ont. 

Då får jag information om att det har blivit en ändring i planerna, vi ska ha stationsgympa istället. På med träningskläderna och vi möts upp i gympasalen. 21 stationer skulle vi ta oss igenom, 40 sekunder på varje. Många av stationerna fokuserar på röv och benmuskler. Det verkar ju lugnt ändå, röven hade jag inte träningsvärk i. 

När vi gått igenom varje station sattes musiken på och uppvärmningen började, redan där började svetten rinna. Sen börjar stationsträningen och jag som hade tänkt ta det lugnt drar igång som om jag är jagad av självaste hin håle. Jag ger mig in i varje station som om det är den sista jag ska göra. Träningsvärken gör sig påmind och jag inser att jag förmodligen kommer dö vid en station. Men fortsätter i samma höga tempo ändå.

De tre sista stationerna gick på ren vilja, efter den allra sista trodde jag inte att jag skulle orka resa mig från golvet. Jag hoppas på att de har en lyft tillgänglig. Svetten rinner i ansiktet och jag torkar av mig på tröjan och inser att enda stället jag inte hade träningsvärk på idag var arselet och efter det här passet kommer jag förmodligen inte kunna sitta i morgon. 

I morgon, lovar jag mig själv, att inte planera nåt för det skiter sig i alla fall. Nu är det bara en och en halv dag kvar, på fredag är det vägning och mätning, de ska bli intressant att se vilket resultatet blir. Jag har verkligen fått många insikter, träffat otroligt trevliga människor och skrattat i massor. Det är värt träningsvärken anser jag i alla fall i kväll. Vi får se hur det känns i morgon

Lev och må
Britt-Inger

tisdag 3 september 2019

Dag två, jag hittar nya muskler

Eftersom det inte blev några foton idag tar jag ett gammalt från sommarstugan

Dagen startade med frukostmöte 07.10. Jag stängde av väckarklockan fem gånger innan jag tvingade benen över sängkanten. Kände mig för lite försiktigt och det gick bra, ny dag, nya tag.

Efter lunchmötet var det dags ett teoripass åtföljt av ett mellanmål och sen ett gymstikpapass. Gymstikpasset började med att vi cirkulerade runt till musik i den stora gympasalen som en flock gäss följde vi vår ledares minsta rörelse. Jag tänkte att det här var ju lugnt. Sen stannade vi och musiken ändrade tempo, nu skulle vi utföra rörelser på plats och tempot ökades. Jag pustade, svettades och försökte få ihop koordinationen av alla rörelser. Kände mig lite som en vingklippt höna, när jag försökte få ihop det.

Det vi nu gjorde liknade mer ett zumbapass än det jag förknippar med gymnastik. Röd som ett babianarsle i ansiktet med svetten rinnandes i en strid ström från pannan hör jag kvinnan säga att nu ska vi träna musklerna. Var det inte det vi hade gjort, tänkte jag, jag är helt säker på att jag hade använt ett otal muskler som legat vilande länge.

Nu blev det träning av rumpa, mage, armar och bål, herre gud jag var säker på att jag skulle flyta ut som en blöt fläck på slutet. Och då blev musiken lugn för nu skulle vi töja ut de krampande musklerna. Mina muskler stretade emot och ville verkligen inte vara med på dessa dumheter längre. Men jag lyckades till sist genomföra resten av passet innan jag återvände till rummet och en behövlig dusch.

Lunch, de har bra mat här och vi äter enligt tallriksmodellen. Hur jag ska gå ner i vikt på det här vete gudarna, vi äter hela tiden.

Efter maten blev det ett teoripass till och ett nytt mellanmål och sen skulle vi få frisk luft. Jag hade bestämt mig att eftersom jag cyklade igår så skulle jag promenera idag. Jag och en annan kvinna skulle gå tillsammans. Vi bestämde oss för att ta det lugnt efter förmiddagens genomkörning. Vi tog med oss telefonerna och skulle fota lite på promenaden.

Jag bestämde mig för att testa ett par gåstavar och vi träffades utanför. Vi blev ett helt gäng som skulle gå, de flesta med gåstavar. Nu var det också så att två av friskvårdsinstruktörerna skulle också gå med oss. Det där med lugn promenad inte riktigt vad de hade tänkt sig.

Vi gick en slinga på drygt två kilometer med stavgång och i varje backe hörde man friskvårdsinstruktörerna skrika, VI TAR BACKEN FORT, ÖKA, KÄMPA, KOM IGEN, det där med att fota var bara att glömma, det kändes mer som vi gjorde rekryten. Min kompisen hade inga stavar utan hon satte igång att jogga efter halva slingan, jösses var fick hon luft från. Jag var ju så klart tvungen att haka på. När vi tog sista backen sprintade jag som om jag inte gjort annat.

När vi sen skulle gå över vägen för att komma till Sorselegården var jag inte säker på att benen skulle bära hela vägen. Efter att jag på ren vilja tvingat mina mjölksyrestinna ben framåt, skulle vi gå in och göra samma träningspass som vi gjort på förmiddagen, samma fyra övningar, av rumpa, mage, armar och bål. Nu förstår jag hur deltagarna i Biggest loser känner sig. Jag var färdig för slakt. In i duschen igen, vila på sängen en stund och sen var det middag.

Igår tog jag en promenad efter middagen, det kommer inte ske idag. Efter kvällsfikat vid 20 tiden kommer jag krypa ner och låta min pinade kropp vila. Vi får se hur morgondagen ser ut, jag vågar inte ens tänka på vilken träningsvärk jag kommer att ha.

Lev och må
Britt-Inger

måndag 2 september 2019

Fösta dagen i Sorsele


Första dagen i Sorsele kom jag inglidandes strax före 08. Det innebär att jag gick upp 05.30 för att äta lite frukost och bege mig mot Sorselegården. Trött som ett bär men lite förväntansfull stoppade jag in öronpropparna och satte på ljudboken.

Hela mitt huvud fylldes av den engelska rösten och Mockingjay tog över mitt medvetande. Jag lade mil efter mil bakom mig och till sist var jag framme.

Jag tog min packning och klampade in. Fick ett rum och sen var det dags för kaffe. Jisses så gott det var med kaffe. Jag packar upp och inser att jag glömt att ta med lakan, ja just det, det var den lilla detaljen. Så jag går snabbt iväg till ICA där jag inhandlar lakan för 400 kronor. Man kan säga att det kostar att ligga på topp.

Tillbaka till boendet, bädda sängen för att samlas 09.40 för ett teroripass. Sen har dagen flutit på mellanmål, lunch, varvat med teori och promenader.

Efter lunchen gav vi oss av på en ca 9 km lång cykeltur. Vi var som en skock dagisbarn, det pratades och fnissades allt medan vi räknades in så vi inte tappade någon på vägen. Sista km så spurtade vi och när jag kom fram var jag säker på att sadeln satt kvar där bak när jag klev av.

Men efter en dusch och lite vila så var jag fit för fight again och då var det middag. Det känns som vi inte gjort annat än ätit idag och ändå så funderade jag på att börja tugga på soffan innan den ljuvaste musik kallade in oss till middag.

Nu sitter jag här med ett ofantligt godissug och funderar på om jag ska bege mig ut till de andra för att vara lite social en stund. Det vill säga om benen bär när jag sätter ned dem i backen.

Vi hörs i morgon
Britt-Inger

söndag 1 september 2019

Nu är det dags att drabbas med Sorselegården


I morgon ska jag inta Sorselegården för att vara där en vecka på ett form av tjockisläger. Tanken är att jag ska börja äta hälsosammare och att mitt kolesterol ska minska.

Jag har tidigare berättat om det första besöket Jag och Sorselegården under en dag och för att stärka mig själv under tiden jag är där tänkte jag skriva dagbok här i bloggen.

Jag har nu packat väskan och större delen av packningen består av träningskläder, en nyinköpt baddräkt och nyinköpta träningsskor för såväl inomhus- och utomhusbruk. Tror att jag ska packa ner skoskavsplåster också.

Från och med nu är det färdigfuskat med att tjuväta godis och avgifta kroppen på socker. Sockret kommer blir svårast att låta bli, särskilt godis. Men nu är det dags och jag ska gå in för det med hela mitt engagemang.

Jag ser fram emot denna vecka och tänker att jag förmodligen kommer hitta igen muskler som jag inte hade en aning om att jag hade. Men det ska bli skönt att få tömma huvudet och istället få ta ut mig fysiskt.

Lev och må
Britt-Inger