måndag 25 september 2017

Nytt projekt: Boktankar arbetsmetoden - De ofrivilligt åsidosatta

Foto Britt-Inger Hedström Lundqvist

Nu har jag samlat ihop det mesta av min litteratur och tagit med mig den till jobblägenheten. Tänker att istället för att sitta och glo på tv så ska jag börja kolla på mitt och Ann Hellmans nya projekt.

Projektet kommer bli en uppföljare på boken Dinglarens väg-Vorsnos drom den här gången kommer vi beskriva vår arbetsmetod tillsammans med berättelser och foton från/av resandefolket.

I vårt arbete med Dinglarens väg-Vorsnos drom la vi oss i vinn om att så många som möjligt skulle tillhöra resandefolket. Resultatet blev att av de 30 personer som totalt finns med i tillblivelsen av boken, allt från medförfattare till layoutare så 25 av de som är inblandade resande. Vi arbetade utifrån demokratiska principer och satte inkludering högt på dagordningen.

Allt tar sin tid, Dinglarens väg tog nästan tre år att färdigställa och då arbetade vi mycket intensivt det sista året. Vi har redan börjat få in lite material men behöver så klart mer. Vi efterlyser små anekdoter eller berättelser som vi kan använda oss av, foton eller andra bilder är också välkommet. Man får så klart vara anonym om man vill det.

Arbeta med det här nya projektet kommer vi genomföra på samma sätt som vi arbetade med Dinglarens väg. Vilket innebär att vi även denna gång kommer använda oss av den framgångsrika arbetsmetod som vi kommer beskriva i den nya boken. Men innan det arbetet är dags ska det samlas in en massa material, läsas en massa litteratur, välja beskrivningar, sammanställa, läsa igen och så vidare.

Finns det nåt förlag som är intresserad av att publicera? Eller finns det någon som vill skicka in en berättelse, bild eller nåt annat till oss, skriv till boktankar@gmail.com.

Några citat:
 
"Man känner sina löss på gången” är ett gammalt kärt uttryck. Vi resande känner oftast igen varandra utan ord, och vi välkomnar det vi ser"


"Genomgående är ju att man står sina barn nära, även om det finns undantag, men det finns det ju överallt."

Lev och må
Britt-Inger







lördag 16 september 2017

Vi är romer på Västerbottens museum

Utställningen Vi är romer öppnar på Västerbottens museum i Umeå

Söndag 17 september 2017,
kl. 14:00 till kl. 15:00
i Umeå

Utställningen Vi är romer berättar om romers vardag och historia. Om 500 år av utanförskap, tältliv, aktivism, glädje, traditioner, musik, och framtidshopp.
Vi är romer bygger på intervjuer, foton och filmer gjorda med eller av romer. Utställningen beskriver också vandringen från Indien till Europa, språk och kulturarv.
Utställningen visas på Västerbottens museum i Umeå från 17 september 2017 - 15 april 2018.
Läs mer om Västerbottens museum på www.vbm.se
Läs mer om utställningen Vi är romer

Jag kommer vara en av de som talar på söndag.

Välkomna dit
Britt-Inger

RUNG vill att regeringen tillsätter en sanningskommission


RUNG och sanningskommissionen 

Kan Norge skapa en sanningskommission så vore det väl skam om inte Sverige också kan göra det.

– Det kan inte stanna vid att en vitboken och tro att ska vara nöjda och glada. Brottet som skett är mycket större än så, säger Linda Lundqvist ordförande för RUNG.

I 500 år har folkgrupper i Sverige blivit utsatt för etnisk rensning, "tattarinventeringar”, tvångssteriliseringar med direkt hänvisning till rasmässiga särdrag, tvångsomhändertagande och placeringar av barn förutom flera andra övergrepp. Dessa övergrepp är fortfarande ett öppet sår bland många resande. Det är uppenbart att Sverige i myndighetsbeslut, statliga utredningar, politiskt agerande och bemötande av resande och romer handlade om grupperna var oönskade i det svenska samhället.

Kurt Magnusson, RUNG, blev omhändertagen som fyraåring. Hans bild är klar: Vi blev omhändertagna för att man skulle utrota vårt folk, vi blev omhändertagna för att vi var av en annan ”ras”, vi var ”tattare”. Vi resandebarn har inte fått någon som helst ursäkt för det man gjort mot oss och vårt folk, det finns inget om vår historia i läroböckerna. Vi resandebarn finns inte ens med i ”Vitboken” trots att man, genom att omhänderta oss, försökte utrota resandefolket. 

Myndigheterna tvångsplacerade resandefolkets barn på barnhem och i fosterhem, där förbjöds barnen att ta del av sin identitet som resande och prata sitt språk. Lagarna som skapades var till för att förhindra möjligheten till försörjning, till exempel förbud mot att förflytta sig längs vägarna utan försörjningsbevis, och förbud mot att vistas mer än några veckor på samma ort.

Efter århundraden av strukturell rasism, etnisk rensning och raslagar är det på tiden att Sverige tillsätter en oberoende sanningskommission för att göra upp med sina övergrepp på resande och romer. Om resande och romer som grupp ska kunna läka sina sår behövs en sanningskommission. 

En sanningskommission som bör bestå av representanter för samtliga riksdagspartier, utom SD, människorättsorganisationer, historiker, etnologer och andra sakkunniga. Men framförallt allt av representanter för resande och romer.

Resandefolkets historia är också en del av Sveriges historia. Men under den senare delen av 1900-talet har myndigheterna bedrivit en assimilationspolitik, som lett till att gruppen har förlorat sin kultur och sitt ursprungliga sätt att leva.

Enda sättet att komma till rätta med detta är att det tillsätts en sanningskommission som kan gå till botten med de övergrepp som myndigheter har gjort både på riks- och lokalplanet.

Forskarnätverket "Romers och resandes historia iNorden", menar att vitboken om statens förhållande till romer och resande, som regeringen presenterade, borde följts av sanningskommission. Även "Delegationen för romska frågor" presenterade i sin utredning krav på en sanningskommission. Något som uteblivit.

Att det inte räcker med en vitbok, är vi många som anser. 

Vitboken är skriven av den stat som i över 500 år har bedrivit etnisk rensning på de grupper som boken handlar om. Sverige skapade världens första rasbiologiska institut 1921. Efter att ha mätt och kategoriserat befolkningen skapades en handlingsplan för att skapa genetiskt utrymme för den nordiska rasen på bekostnad av ”lappar, zigenare och tattare”.

Det finns ett moraliskt och etiskt värde i att en kommission granskar detta arv som är ett historiskt trauma hos dagens resande och romer. FN:s Folkmordskonvention definierar folkmord som gärningar begångna med uppsåt "att förgöra helt eller delvis en nationell, etnisk, raslig eller religiös grupp", genom att:
  • Döda medlemmar av gruppen.
  • Förorsaka allvarlig kroppslig eller mental skada på medlemmar av gruppen.
  • Avsiktligt skapa sådana levnadsförhållanden för gruppen som förmodas åstadkomma dess fysiska utrotning i sin helhet eller i delar.
  • Införa åtgärder som förhindrar födslar inom gruppen.
  • Tvångsöverföra barn från gruppen till en annan grupp.
Sverige har gjort sig skyldiga till 4 av 5 punkter mot den romska minoriteten. Det är på hög tid att myndigheterna gör upp med detta mörka förflutna på allvar.


Styrelsen RUNG

måndag 11 september 2017

Ny antologi: Hör detta och lyssna till det


Nu kommer antologin "Hör detta och lyssna till det", där jag skrivit tillsammans med Linda, en bok som kommer handla om strukturell rasism, aktuell migrationspolitik och barn på flykt mm.
Jag och Linda, skriver som representanter från RUNG. Boken är en uppföljning till boken "Om detta må ni berätta".
Boksläppet kommer bli den 13 oktober i Malmö läs mer om releasefesten på fb sidan "Hör detta och Lyssna till det".

Boken "Hör detta och lyssna till det" har texter som handlar om tex, barn på flykt, strukturell rasism och aktuell migrationspolitik. Min och Lindas text handlar om, politik, strukturell rasism, omhändertagande av barn med referenser till 30-40 talet och dagens romska EU-migranter.
Målet med boken är att skriva om den samtida migrationspolitiken för att nå så bred publik som möjligt och få folk att tidigt reagera på det som händer i vårt samhälle.

Om detta må ni berätta är en bok om förintelsen i Europa under åren 1933-1945.Boken är skriven med hjälp av vittnesmål, fakta, dikter och citat av författarna Stéphane Bruchfeld och Paul A. Levine en bild av hur det ofattbara blev verklighet. Boken visar på vad människor är i stånd att göra mot varandra när demokratins värden bryts ner och ersätts med hatets och våldets ideologi.

"Hör detta och lyssna till det"
"Ibrahim undrar vad vi européer kommer att säga till våra barnbarn för att rättfärdiga den nuvarande politiken. Han gestikulerar med händerna, tittar uppfordrande på mig och säger att han vill åtala EU i framtiden. Ibrahim säger att Europa just nu dödar barn och hoppet hos människor på flykt. Han förklarar att systemet är konstruerat så att du måste ha psykiska problem och medicinska rapporter som styrker ditt fall för att få stanna.
– Räcker det inte att det regnar bomber där jag kommer från? Krig är inte säkerhet, så varför får jag inte skydd? Jag är en flykting, inte kriminell eller terrorist. Det är ni som är kriminella när ni stoppar mig! Och så gör de oss sjuka, för vad? För mer pengar?”
Hör detta och lyssna till det är en antologi som genom ett 30-tal skribenter samlar berättelser i bild och text från barn på flykt, forskare, läkare, journalister, aktivister, poeter och mycket mer.
Boken vill beskriva det rådande samhällsklimatet i en historisk kontext och synliggöra den normaliseringsprocess som kategoriserar och rangordnar människor.
“Vilka ord ska vi använda? Vilka argument, vilka handlingar, vilka berättelser skulle kunna leda till förändring? Vilket språk finns kvar? Vilken volym behövs för att väcka alla de som inte väcktes av de förra öronbedövande ljuden?"

Redaktörer för boken är Moa Kjellstrand och Elin Sundberg, framsidan är gjort av Niklas Longman.

Boken ges ut 13e oktober i ett samarbete mellan Celander förlag och Allt åt alla Malmö.
Medverkande är:
Nasim Aghili, Ellinor Hermansson, Daria Bogdanska, Athena Farrokhzad, Sara granér, Ali, Rama Al Ali, Allt åt alla, Asylgruppen Lund, Anna Bartfai, Emma Bartfai, Frederick Batzler, Catherine Dauvergne, Emanu, Ylva Emel, Kajsa Englund, Sten axelson Fisk,, Max gustavsson, Peo Hansen, Agnes Hellström, Tobias Hübinette, Toktam Jahangiry, Maha Jarallah, kontrapunkt, David Liljemark, Linn Lindblom Pääjärvi, Elin Linden, Anna Lundberg, Britt-Inger Hedström Lundqvist, Linda Lundqvist, Helene Lööw, Victoria Isén Malmquist, Mohammed Reza, Gul Mohammad Mohammadi, Jenny Nguyen, Asta Olivia Nordenhof, Cecilia Nordstrand, Elina Pankhe, Victor Pressfeldt, Amanda Quartey, Annette Rosengren, Rådgivningsgruppen, Maja Sager, Folke Schimanski, Seluah, Socialistiska psykologer, Max Solca, Bettan Sundberg, Kent Wisti och Bita Yari.

Alla som bidragit till och arbetat med denna bok har gjort det ideellt med undantag för tryckkostnader. Allt överskott går oavkortat till asylgruppernas arbete.

söndag 10 september 2017

En blöt helg på sommaruppehållet


Vaknade av ett oidentifierbart ljus i huset strax före 06. Låg och funderade på vad det var. Var det fullmånen som lyste in in, nej det regnade. Var det utomjordingar som lyste upp huset, men nej det regnade. Har hört att de smälter bort av vatten, i alla fall enligt Teo eller var det zombies?

Somnade om en stund (10 minuter) vaknade igen och ljuset var kvar. Fortsatte mitt funderande fram till 06.30, alla teorier stöp på regnet. När jag sen gick upp insåg jag att ljuset kom från loftet där Teo Vilde Traktor låg och lyste upp huset med sin dator. Han hade vaknat av regnet och satt igång att spela.

Hela helgen har gått i regnets tecken, bara mer eller mindre. Men vi har hunnit med en del ändå. Artikeln Oacceptabelt att Moderaterna förespråkar tiggeriförbud publicerades i Fempers. Den är nu delad efter alla konstens regler. Vi har bakat muffins och handlat födelsedagspresent till gammelmormor. Förutom att Teo har ägnat sig åt ett nytt dataspel på längden höjden och tvären. Vilket är okej när regnet öser ner. Tvättmaskin har fått sig en påhälsning och den torra tvätten ska vikas idag. Inte roligt men desto trevligare med rena kläder.

Senare idag ska vi på kalas hos gammelmormor, Teos favorit och största orsaken till varför han ville komma till oss i helgen. De två har verkligen en särskild relation. Finns det nåt finare än att få uppleva gemenskapen över generationerna, en helt magiskt underbar och privilegierad känsla.

Nu ska jag ut i regnet och fylla på röken som jag startade tidigt i morse. Här kommer det vankas nyrökt röding och abborre om jag inte flyter bort när jag ska fylla på veden eller smälter bort som nåt mysko väsen.

Lev och må
Britt-Inger

lördag 9 september 2017

Moderaternas tiggeriförbud är en skam för vårt samhälle


Foto Linda Lundqvist
Tiggarna på våra gator är ett mer komplext problem och kan inte lösas med ett tiggeriförbud.

Diskrimineringen är ursprungligen ett resultat av att romerna hölls som slavar åt rumänska bönder och hantverkare helt fram till 1860-talet. Avskaffandet av planekonomin ledde under 1990-talet till att miljontals jobb försvann, massarbetslöshet uppstod i Rumänien och därmed en förnyad rasism, hatet mot romerna blossade åter upp. En diskriminering som ofta tagit sig blodiga uttryck i Rumänien och Bulgarien. En rad människorättsorganisationer som verkar i länderna har skrivit sedan början av nittiotalet om att angreppen på romerna plötsligt åter igen tagit fart. 1991 skrev Helsinki Watch följande i sin rapport Destroying Etnic Identity: The Persecution of the Gypsies in Romania August 1991 A Helsinki Watch Report:

”Romer i Rumänien har de senaste 20 månaderna efter Nicolae Ceausescus fall blivit mål för ständigt våldsammare anfall. Deras hem har blivit vandaliserade och nerbrända, de själva har blivit slagna av medborgargarden, de har blivit arresterade och slagna i polisförvar, de har blivit jagade ut ur den ena byn efter den andra, ofta utan möjlighet att återvända. Romer har förlorat sina liv, sin egendom, sin säkerhet.”

En del av oss som finns med i Nätverket för utsatta EU-medborgare i Sverige bestämde oss för att skriva en artikel om M:s förslag på ett tiggeriförbud. Fempers tog in den. 

Foto Linda Lundqvist
Vi som undertecknade artikeln är:

Britt-Inger Hedström Lundqvist, etnolog och ledamot RUNG

Micael Grenholm, ordförande för Stefanushjälpen
Mikael Good, aktivist, Huskvarna
Thord Kristiansson, SME
Marie Volkevics, En bättre chans
Joakim Månsson Bengtsson, Hjälp tiggare i Lund
Tore Andersson Hjulman, Tillsammansskapet
Sabina Vall, Hjälp Västerbottens Tiggare
Maria Risberg, aktivist Skåne



Moderaterna har nyligen beslutat sig för att verka för ett nationellt förbud av tiggeri. Som representanter för föreningar som hjälper tiggande EU-medborgare är vi djupt kritiska till förslaget.



Fattigdom och behovet av att tigga för sin överlevnad försvinner inte med ett tiggeriförbud. Tiggeriet är förvisso ingen långsiktig lösning på fattigdomen och de sociala problem som finns, men att förbjuda tiggeriet är att försämra dessa människors vardagssituation avsevärt och omänskligt.



En stor norsk studie från 2015, ”When poverty meets affluence. Migrants from Romania on the streets of the Scandinavian capitals”, har åskådliggjort att ett förbud skulle få katastrofala konsekvenser. I studien intervjuas 1 200 tiggare i Stockholm, Oslo och Köpenhamn. En majoritet av dessa personer uppgav att deras inkomst från tiggeriet var skillnaden mellan mat och inte mat, skola för barnen i Rumänien eller inte och vård för de sjuka eller inte.



Fattigdom bekämpas inte med förbud utan med konstruktiva politiska åtgärder. Ett tiggeriförbud skapar endast ett än mer polariserat samhälle. Bara för att man, långsiktigt, jobbar för att förbättra situationen i Rumänien förbättras den inte av att man rycker undan fötterna för de utsatta EU-medborgarna och tar av dem den enda inkomsten de har nu.



Enligt forskarna i tidigare nämnda studie kommer inte migrationen att hejdas genom ett förbud mot tiggeri. I studien dras istället slutsatsen att förbudet endast påverkar vilken typ av migranter som kommer hit, inte hur många. Tuffa åtgärder innebär att det bara är de tuffaste migranterna som vågar sig på resan och enligt forskarna så är det en rimlig hypotes att ett tiggeriförbud kan leda till en ökning av brott i denna grupp.



Mycket tyder således på att Moderaternas förslag om ett tiggeriförbud är starkt kontraproduktiv i förhållande till partiets profilerade ambition att minska kriminaliteten.



Liksom professorerna Per Eriksson och Hans Swärd befarar vi att ett tiggeriförbud leder till en ökad stigmatisering av romer. Romerna i Sverige har förföljts och diskriminerats genom århundraden. Det är inte svårt att se parallellen mellan denna historiska skam och hur de rumänska romerna behandlas idag.



Erfarenheter från Danmark och England visar dessutom att ett tiggeriförbud är ett både ineffektivt och dyrt sätt att hantera de utsatta EU-medborgarnas situation. Ett tiggeriförbud vore att kriminalisera fattigdom och att sopa problemet under mattan.



Tiggeri har funnits så länge det funnits fattigdom och aldrig har man kommit åt fattigdomen genom att förbjuda tiggeriet. För att komma åt tiggeriet måste man arbeta på två fronter: genom att hjälpa i det egna landet på lång sikt, men också här och nu.


fredag 8 september 2017

Info utredning romskt center. Gör din röst hörd!


Gör din röst hörd!
 
Information om Utredningen om inrättande av ett nationellt center för romska frågor
Utredningen ska ta reda på hur ett nationellt center för romska frågor kan inrättas (vara klar 15 februari 2018).

Varför ett center? Det finns behov av en långsiktighet och stabilitet i arbetet för att säkra den nationella minoriteten romers rättigheter,  en långsiktiga kraft i arbetet mot antiziganism, stärka den romska nationella minoritetens egenmakt och främja möjligheten att bibehålla och utveckla kultur och språk.

Vad gör utredningen? Undersöka om centret ska vara en myndighet eller inte, vilka uppgifter centret ska ha (sådant som inte görs idag eller behövs mer av) och hur romskt deltagande och inflytande i förhållande till centrets uppgifter kan säkras.

Synpunkter på uppdraget? Utredningen håller samråd och för samtal med romska företrädare och sakkunniga runt om i landet.  Har du några tankar så hör av dig till  utredningssekreterare Karin Kvarfordt Niia, e-post: karin.kvarfordt.niia@regeringskansliet.se, mob: 070-315 05 18 (uteblivet svar- sms:a kontaktuppgifter!)

Lev och må
Britt-Inger

söndag 3 september 2017

Demokratiskt alibi?

Foto Linda Lundqvist

Det finns en hel massa olika insatser som görs för minoriteten romer idag. Det skapas olika referensgrupper och det görs utredningar. Vilket jag tycker är bra och behövligt. 

Det jag däremot reagerar på är att det sägs att romerna ska vara med, inte att vi ska äga den egna frågan, vi ska finnas med som några slag marionetter. Vi ska sitta i referensgrupper och vi ska nomineras och vi ska väljas. Men när nomineringarna och ansökningarna kommer ut (om de ens kommer ut) så sent att bara de redan invigda har en chans att föreslå eller söka är det nåt som är fel. 

Myndigheter kan inte hålla på att på att åsidosätta demokratin genom att lägga ut om olika uppdrag så sent att ingen hinner söka. Att göra så är bara ett sätt att skydda sig själva och kunna säga att man uppfyllt de demokratiska åtagandena. Att vi i minoriteten sen tillåter det är nästan ändå värre. 

Vi lever i ett demokratiskt land och ändå så tillåts de som bestämmer tumma på de demokratiska spelreglerna med allas goda minne.

Det måste finnas en rimlig tid för minoriteten att hinna fråga folk innan man föreslår eller nominerar en person till ett förtroendeuppdrag. Och det gör det inte alltid idag. Inte nog med att förfrågningarna kommer ut sent, det skickas också bara ut till redan invigda. Detta skapar en elit av aktivister som finns med på alla möten. 

Det handlar inte om att de som redan finns med inte är insatta och kompetenta utan att vi missar så många andra som skulle kunna tillföra så mycket mer. Vi tappar bredden och försvagar minoriteten genom att tappa dessa engagera människor. 

Foto Linda Lundqvist
Om man gör en sökning med orden, minoriteten romer referensgrupp, och letar efter vilka personer som sitter med i referensgrupperna så har man svårt att hitta namn på dessa. Offentlighetsprincipen åsidosätts för oss i minoriteten romer, vi kan delta utan att våra namn syns och finns. 

Genom att säga att vi inte vill att våra namn ska synas tillåter vi också makten att ha ett övertag på oss. Vi vill vara med och bestämma, men vi vill inte att någon ska veta om det. 

Det är ett demokratiskt problem när det alltid blir samma som väljs och som finns med. Detta sker när vi i minoriteten tillåter de olika instanserna att välja personer som de redan känner eller som de som redan är inne rekommenderar. Vi tillåter på så sätt ett åsidosättande av den demokratiska processen. Vi skapar en stab av romska elittyckare som ibland inte ens infinner sig på de möten där de ska representera. Vi missar massor av kompetenta människor samtidigt som vi tillåts mörka med vårt engagemang och därmed ger vi bort vår egenmakt till utomstående. 

Jag skriver ”vi” för jag tillhör minoriteten romer och delvis den skara av personer som blir tillfrågad om att delta i olika sammanhang. Men det gör mig inte blind för den orättvisa som systemet utgör. Vi som finns med och representerar minoriteten förlorar inte bara trovärdigheten hos de om ingår i minoriteten, vi säljer också ut vår egenmakt. 

Om vi någonsin ska kunna äga vår egen fråga så måste vi stå för att vi deltar. 

Hur ska vi annars kunna driva våra frågor om vi hela tiden duckar bakom myndigheten. 

"Det är oerhört viktigt att samråden får tydliga resultat och att de nationella minoriteterna själva upplever att de har ett reellt och effektivt inflytande.”
Christina Johnsson

Vi skapar ett övertag hos myndigheterna som arbetar med ”våra” frågor. De kan välja de personer som de upplever gagnar det de ska avhandla. Hur mycket medbestämmande har vi då i våra egna frågor? Och kan vi någonsin ta saken i egna händer om vi inte vågar stå för vilka vi är och att vi sitter med i olika möten? Hur mycket demokrati blir det i de olika valen som görs egentligen.

Idag äger och driver olika myndigheter våra frågor. Personer som inte ingår i minoriteten romer är anställda för att arbeta med oss och våra frågor. Det är få romer som arbetar med de egna frågorna och vi skriver 2017. Vi sitter i referensgrupper som nåt slags alibi för de som är anställda. 

Det går framåt, men det går för sakta och det har vi i minoriteten en del i. 

Jag anser att vi måste stå för att vi arbetar med våra frågor om vi ska få någon som helst trovärdighet både hos myndigheterna och hos folket som ingår i minoriteten. Vi måste öka på transparensen och ställa krav på att alla fem grupperna är representerade. 

Ska vi någonsin kunna driva vår sak och våra frågor kan vi inte ducka bakom någon annan. Vi ska ställa krav på myndigheterna att skicka ut sökningarna till olika uppdrag brett och i tid. Vi måste öka bredden i engagemanget. Vi ska ställa krav på att få vara med och driva våra egna frågor på riktigt, inte bara som, ibland, anonyma åskådare eller ett demokratiskt alibi. 

Lev och må
Britt-Inger