lördag 29 december 2018

Mitt gamla och nya år åsså drar jag till storstan!


Om några dagar är det nytt år och då ska man ju reflektera över året som har gått.
Jobbmässtigt har slutat ett jobb och börjat ett nytt för att sen söka ett annat jobb och fått det och ska byta stad.

Privat så är det nog sig ganska likt och inte så mycket att utvärdera.

Men jobbmässigt vänder jag alltså blad och börjar ett nytt jobb i en ny kommun. Jag avslutar mitt arbete i Nordmaling och styr kosan mot Lycksele. Jag kommer sakna mina arbetskamrater det måste jag erkänna men det här jobbet gick inte motstå.

Jag har lärt mig mycket under åren jag varit i Nordmaling. Att börja arbeta i Nordmaling var en ny upplevelse för det var min allra första fasta anställning någonsin. Jag har tidigare varit egen företagare förutom när jag var ung och vickade.

Och nu byter jag jobb, fortfarande som fastanställd. Det ska bli fantastiskt roligt att få vara med och starta upp en verksamhet från början och vara med och forma den åt det håll man tror på. Att jag dessutom får fantastiska medarbetare gör inte det hela sämre. Vi är ett grymt team i Lycksele så det kan inte bli annat än bra.

Förutom det vanliga lönearbetandet så har jag varit med att starta upp magasinet DIKKO.
Sen har jag varit engagerad i lite andra projekt som har haft med resandefolket att göra men den stora grejen har ändå varit magasinet som jag är både nöjd och stolt över.

I februari lämnar jag alltså min lilla vindsvåning i Nordmaling mot en etta på bottenplan endast fem minuter från jobbet. Kunde inte ha fått tag på bättre jobblägenhet än så. Nu tar jag mina hundar och mitt pick och pack och intar Lycksele för nytt arbete.

Se upp LappStockholm here I come!

Lev och må
Britt-Inger

lördag 22 december 2018

Tant har fyllt 60 år



När jag fyllde 30 år blev jag uppvaktad av vänner och bekanta. Annars brukar min födelsedag gå ganska obemärkt förbi. Vem har tid med kalas så där två dagar innan julafton när justressen är som värst. Det ska lagas mat, köpas julklappar till familjen, vänner och medfirare och glöm för jösses namn inte svärmor.

När jag fyllde 50 gjorde jag ett försök jag ett försök att slå på stort och bjuda på mat i en nedlagd gruva. Men familjen var utspridd och upptagna med livet så ingen hade tid att komma så jag och Roger firade den dagen själva (vilket var ganska skönt). Och efter det tyckte jag att jag hade gjort mitt när det gällde kalasandet.

Men så fyller jag 60 år och tänker inte att det ska spela någon större roll det heller. Jag kunde inte ha haft mer fel. Det var vid 60 det hände, det var nu jag skulle fira min födelsedag, med överskningspartyn, arbetskamrater som uppvaktat mig och en familjefest av sällan skådat slag. Jisses vem visste att det var 60 år som var grejen.

Nu tänker jag att det mesta kan hända.
Min dotter säger att tanten hoppade över en generation i vår familj. Hon och mormor är tanter av rang men jag har aldrig varit det. Jag måste kanske hålla med henne lite, jag har varken varit någon bullmamma eller tant, men nu när jag har fyllt 60 år kanske jag förvärvat mig rätten att kalla mig tant i alla fall för bullmamma kommer jag aldrig bli. Vi får se hur det går.

Sen ser jag en trend i detta med mina födelsedagar, jag uppvaktades när jag fyllde 30 år och sen vid 60 så nästa milstolpe blir ju då 90 år och då kommer det bli en hejdundrande fest. Tack alla fina som uppvaktat mig på min födelsedag, ett särskilt tack till min underbara familj som jag älskar mer än jag kan beskriva, ni har gjort mig både rörd och glad. Tack för alla fantastiska presenter från alla, ingen nämnd och ingen glömd..
Jag bjuder här omgående in er alla till nästa fest när jag fyller 90 då ska vi verkligen festa lös. Väl mött 2048.


Nybliven tant och 60 år ung.
Britt-Inger


torsdag 20 december 2018

Romanifolken spränger landsgränser och språkbarriärer



En ny gemenskap har uppstått. En gemenskap som inte känner några landsgränser eller språkbarriärer.

I slutet av februari och i början av mars 2018 träffades resande/romanifolk från olika länder. De kom i kontakt med varandra via DNA och insåg att de var samma folk. De första som hittade igen varandra var från USA och Sverige. Men snabbt knöt DNA ihop resande/romanifolk från andra länder också och fort växte skaran av människor och länder.

Romanifolket enades över landsgränserna och bestämde sig för att skapa en symbol för den gemenskap och det släktskap som alla kände inför varandra. Romanifolket finns överallt och nu vill de visa att deras släktskap och gemenskap lever genom att skapa symboler så som en flagga och en romanidag. 

Gemenskapen mellan romanifolken har inga landsgränser eller språkbarriärer.
Utifrån de första personerna som fick kontakt bestämdes av resande/romanifolket i de olika länderna att den 1 mars skulle vara den dag som får symbolisera att resande/romanolk världen över återigen är ett folk med en egen flagga som vi Sverige ska flagga varje år på denna högtidsdag den 29 september.

I dagarna kommer den nya flaggan röstas fram och då är föreningen över alla gränser fullbordad. 

Det finns en fb-grupp för flaggan och där står det:
"The idea for a flag unique to Romanisaels -Romanichals, all Sinti, Mannouche, and Kaale who would like to join us (we believe we are also one people!), is a purely grassroots idea sparked by Elizabeth Small-Isaacs (UK), Paul K Roos (Sweden), Amanda Schreiber (Canada/USA), Johnny Jack Pearce (USA), and is overwhelmingly supported by families in our respective countries and beyond. We believe the Romanichal flag salutes the importance of cultural unity and promotes the alliance between us, wherever we reside."


Och en hemsida. Det har tidigare skrivits om det i DIKKO. Resandefolket vill skapa egen flagga

Britt-Inger