lördag 26 augusti 2017

En skola för alla? Knappast!

Privat foto
När våra barn växer och ska börja skolan är både de och vi förväntansfulla och glada. Det är en milstolpe både i föräldrarnas och barnens liv. I Sverige bestämde vi om en sexårig skolplikt 1882, och sjuårig skolplikt infördes 1936. Idag är vi på väg att gå från den nioåriga skolplikt vi har till ännu längre. Vi är ett välutvecklat land som har utbildat våra barn länge.

Enligt skollagen ska vi ha en skola för alla. Har vi det? Nej, det anser jag inte och där har jag medhåll från forskningen. Vi har en skola för nästan alla, men inte för alla. Om man ser till rätten till likvärdig utbildning oavsett elevens behov och förutsättningar så är inte alla barn inkluderade i begreppet "alla".

Barn börjar skolan och för det flesta blir det precis den lyckliga och lärande resa som både de och deras föräldrar trodde det skulle bli den där första dagen i skolan. Men för några barn och föräldrar är det början på ett långvarigt lidande där barnen inte passar in och föräldrarna sliter sitt hår i desperation och letar vägar för att hjälpa sitt barn. 

Skolan är bra på lärande och bra på de barn som inte avviker från normen. Men för de som avviker är det en annan sak. Man kan tycka att efter alla dessa år av skola så skulle skolan veta hur de ska agera. Det är faktiskt inget nytt, dessa barn har funnits i alla tider.

Varför utbildas inte lärarna att se dessa barns behov i större utsträckning och varför tillgodoser inte
skolsystemet dem? Så många som 80% av  de vanliga lärarna saknar kunskaper om neuropsykiatriska diagnoser och 69% av specialpedagogerna. Idag ses barnen som en kostnadspost och inte den unika person de är. Föräldrarna ses som besvärliga och svåra att samarbeta med när de kämpar med alla medel de har för sitt barns mentala hälsa. Den lycka och förväntan barn och föräldrar kände den där första dagen är bortblåst och ersatt med ångest och sorg.

Lärarna kämpar också och vill väl men är ofta bakbundna av okunskap och skolan som institution. Det finns många bra lärare men systemet är inte gjort för dessa barn. Lärarna mår inte heller bra när de inte når eller kan hjälpa "alla" barn i lärandeprocessen.

Dessutom är det ett faktum att många av dessa barn i det långa loppen inte är några kostnadsposter utan en enorm resurs för vårt land. En del av dem hamnar på högt uppsatta poster när de blir vuxna. De finns bland vetenskapen som forskare, de driver stora företag, de finns inom politik och etablissemanget. Medan andra arbetar i vår vanliga arbetsmarknad och anses vara mycket duktiga. Det vill säga om inte systemet knäcker dem för då blir de just den kostnadspost som skolan ibland pratat om.

I våra svenska fängelser uppfyller var fjärde (25%) kriteriet för ADHD - diagnos enligt Martin Lardén, chef för enheten för behandlingsprogram inom kriminalvården. Det är lätt att generalisera när man skriver om en koppling mellan neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och kriminalitet. Men det är viktigt att också ha klart för sig att de allra flest med ADHD inte blir kriminella. Maria Bauer är beteendevetare och expert på komplexa psykiatriska diagnoser menar att barn med ADHD har svårare att klara skolgången, och en misslyckad skolgång kan leda till en ond spiral av utanförskap, dålig självkänsla och fler misslyckanden. Alltså skolans misslyckande med att tillgodose barnets behov en del i att barnet misslyckande som vuxen. Till det ska man också ta med att ett vårddygn i kriminalvårdens regi kostar närmare 3500kr. Ur ett mänskligt perspektiv går det inte mäta hur mycket lidande man kan spara in genom att sätta in resurserna tidigt.

Jag har flera vänner som har barn som inte passar in i mallen för skolans snäva ramar och deras desperation går inte ta miste på. De kämpar, en del är så kallade besvärliga föräldrar andra inte. Men gemensamt är att de kämpar och de har ångest över att de förstör för sina barn när de kämpar för dem. Om jag gör si eller så, hur uppfattas det av skolan? Drabbar det mitt barn? Anser de att jag är en dålig förälder? Är jag en dålig förälder? Anmäler de mig till soc? Hur ska jag göra för att hjälpa mitt barn utan att de anser att jag är besvärlig och straffar mitt barn? Svåra frågor och svåra beslut.

Föräldrarna kämpar för sitt barn och för att de inte ska tappa förtroendet för vuxenvärlden och sig själva. Dessa föräldrar är barnets största tillgång, de är hängivna och skyddar sina barn som en lejonhona skyddar sina valpar mot allt ont. Det är de som får ta hand om sitt barn efter den misslyckade skoldagens slut. De får trösta och motivera barnet som inte vill gå till skolan och känner sig missförstådd. De tar hand om mardrömmarna, ångesten över att andra vill dem illa och tankarna om att barnet inte vill leva längre.

Det är dessa föräldrar som känner sina barn bäst. Här behöver skolan lära sig att lyssna bättre och kanske se igenom förälderns ilska och tårar, hårda ord och misstolkningar. De kämpar för sina barns överlevnad. Att bemöta en sån förälder med ord om kostnader och resurser är fullständigt makabert. Att prata med föräldrar som är styrda av känslor med argument om tröghet i systemet eller ekonomi är helt galet och gör dem bara med desperata. Känslan av att inte duga som förälder ligger hela tiden på lur.

Attention har gjort en undersökning på konsekvenserna av det bristande stödet för barnen i skolan. Barnen släpar efter i ämnen 57%, ovilliga att gå i skolan 48%, sänkt betyg 40%, brister i läs -och skrivförmåga, 38%, mobbing 20% och 19% har tvingats byta skola. Barnets skolsituation påverkar hela familjen 52% uppger att brister i stöd har gjort att de har gått ner i arbetstid och 64% har fått sämre hälsa.

Jag har tre generationers perspektiv på den här betraktelsen, min egen skolgång, mina barns och mitt barnbarns och kan bli lite beklämd över att vi inte har kommit längre i en individanpassad skolgång. Jag har arbetat i skolans värld och jag har arbetat med de barnen som inte passade in i systemet större delen av mitt yrkesverksamma liv. Och jag blir ledsen över att vi fortfarande inte ser barnet eller det är nog fel vi ser barnet. Att vi fortfarare inte tillgodoser det behov det enskilda barnet har i högre utsträckning efter all den erfarenheten vi har av barn och skolgång i det här samhället. Vi borde kunna bättre.

Samhället måste satsa mer på skolan och individanpassa den så den kan nå målen i skollagen om att vara en skola för ALLA elever. Utbilda lärarna, sluta göra det möjligt med vinst på skolan, skapa mer resurser, individanpassa och gör enskilda lösningar för eleverna, det tjänar alla på.

Som avslutning vill jag också säga till föräldrarna; Du är den bästa förälder som finns för just ditt barn och du är oersättlig. Glöm aldrig det.

Lev och må
Britt-Inger

söndag 20 augusti 2017

Vito aka Djuret

Den 17 maj 2016 hämtade jag Vito aka djuret en Australisk terrier från Little Blue's australiska terriers.
Han föddes tillsammans med resten av Sago-kullen 2016-02-27 och fick namnet Little Blue's Fairy God Father.




Vi tog fasta på God Father i namnet och döpte honom till Don Vito Corleone som senare blev djuret eller bara Vito. 

Djuret hämtades den 17 maj 2016 och jag kan säga att det var kärlek vid första ögonkastet. Vilken hund, han var ämnad för oss. Mitt hjärta smalt som smör i solsken för det lilla livet.
Att visa bilder på honom när han sover är inte helt med sanningen överensstämmande. Djuret har från det han hämtades uppvisat en större dos av överskottsenergi och fullt av bus.  
Vito är den största retsticka jag varit med i djurväg. Något som Jackson får stå ut med. Eller ibland står han inte och då får Vito lägga benen på ryggen och dra för annars får han stryk. Hur det än är så är gammal äldst.Vi tackar vår lyckliga stjärna att Jackson är en så tålmodig hund, han underlättar vår fostran av djuret avsevärt.

Vito har visat sig vara allt vad vi kunnat önska oss. Rolig, lurig, modig, snygg och nära. Ibland väldigt nära, ibland känns det som har försöker krypa under skinnet på en. 
Hans vilda framfart har föranlett en del krockskador också. Här hade han en blodbula stor som ett ägg som brast. Djuret blev flintis efter sin krockskada. Vi hoppades på att det skulle växer ut så vi slapp skaffa en extra vadderad skotermössa åt honom. Det har växt till sig.
Våra hundar är med oss på det mesta. Så att lära sig att åka skoter var en av de saker som han fick lära sig i vinter. Inga problem, hans mod är det inget fel på. Han åker också framför mig på skotern kortare sträckor. Och om han fock välja gjorde han nog det hela tiden. Att åka båt är ytterligare en sak ha gillar. Eller han gillar all form av fart och vind vare sig det är skoter, båt, bil, fyrhjuling eller släp. 

Det enda han inte gillar är åskan. Det är visst ett djävulens påfund tycker ha. Han vänjer sig kanske så småningom. Men att ligga i solen på mornarna är mysig och sen är djuret kvällstrött. Vilket i sig inte är så konstig för han är igång heldagar. Vi är evigt tacksamma att denna varelse kom in i våra lev. Men som allting blev när vi letade valp så var han nog menad för vår familj. Ett stort tack till Ylva som hade förtroende nog för oss att låta honom flytta till Västerbotten.





Lev och må 
Britt-Inger


lördag 19 augusti 2017

Gästbloggare svarar på inlägger "Solidaritet, raggarrock och den rebelliska punken"

Jag fick in ett svar på blogginlägget "Solidaritet, raggarrock och den rebelliska punken"

 Bildresultat för tystnad


Vart än eller vilket håll ondskan kommer i från-såsom IS- Höger och Vänster extremisterna.Får vi aldrig börja tycka att det är normalt-och bli avtrubbade. 

Det får inte bli så-att när vi-ser-hör-eller läser i media-om dessa attentat- och andra ohyggligheter, att vi bara förfäras i någon minut-och sen fortsätter-att leta upp -sport eller nöjes-sidorna. 

Det samma gäller vår tolerans , på de sociala- nätverken - vi ska inte låta den tröskeln höjas- och tillåta ondska-fientlighet-strömma över våra sidor- hur än oskyldigt det kan verka i form av skämt etc etc. 

Vi får heller inte bli så rädda för ondskan- att våra munnar blir tysta- och att vi inte vågar visa våra skrivna ord. Till slut blir vi både blinda och döva-och ondskan i alla dess former-får sitt övertag.

Lillemor Wilhelmsson Holmlund

Solidaritet, raggarrock och den rebelliska punken

Vår verklighet ser inte likadan ut idag som den gjorde i går.
Vad är det som händer?

Stockholm och Barcelona är bara de senaste i de alltmer förekommande terrordåden som sker. 
Den attack som Barcelona utsattes för har likheter med tidigare terrorattacker som skett mot Europeiska städer, bland annat i Stockholm. Under våren har terrorister, med hjälp av bilar och med berått mod kört ihjäl människor. 
Men vi får heller aldrig glömma Trollhättans vansinnesdåd och mordet på John Hron, även om det senare är över 20 år sedan. 

John Hron var 14 år och grillade med en kompis vid Ingetorpssjön utanför Kungälv när de blev överfallna och brutalt misshandlade av fyra ungdomar med nazistsympatier. Han lyckades vid ett tillfälle fly undan den utdragna misshandeln och simma ut i sjön, men återvände när hans vän skrek för sitt liv på stranden. 

Ingetorpssjön är en idyllisk liten sjö intill vägen mellan Kungälv och Kode. Det är samma sjö som mina barn badade i som små. Min äldsta lärde sig att simma där och vi hade ofta familjepicknickar tillsammans med de andra badgästerna som besökte sjön. Sjön är som gjord för camping och umgänge. 

Vi har flyttat därifrån, men varje gång jag åker förbi så är det John Hron jag tänker på först. De andra minnena kommer på undantag, de lyckliga roliga minnena som borde vara de som dominerar förmörkas av den sjuka händelse som skedde efter att vi hade flyttat där ifrån.

Att det som händer i vår omvärld påverkar och det som har en personlig anknytning präglar oss är en sak. Men det onda som sker får aldrig definiera oss eller den plats det sker på. Så när jag tänkt klart John Hron vid Ingetorpssjön låter jag alltid de lyckliga minnena åter ta plats i mitt huvud med barn, bad, skratt och picknick. Vilka vi är har med så många olika faktorer att göra och hur vi väljer att låta dem ta plats och påverka oss. 

Tidningar och media har sin roll i det spel som pågår. Jag läste en rubrik nyss:
"Terrordåd har blivit det nya normala i Europa" 
NEJ, NEJ vi får aldrig  normalisera terror. Lika lite som vi ska normalisera nazism och rasism. Med sådana rubriker späs främlingsfientligheten, nazismen och rasismen bara på och vi legaliserar att hata. Är det så vi vill ha det? Skämmes ta mig fan.

Media har sin del i ansvaret över hur vår framtid kommer att se ut. Nu handlar ansvaret inte bara om media, utan alla måste ta sitt ansvar om vi ska kunna motverka de negativa krafter som finns i vår värld. Alla måste dra sitt strå till stacken om vi ska kunna motverka det som händer. 

Foto Hasse Lindell. Taget i Stockholm efter terrordådet
Jag är uppväxt i ett samhälle där solidaritet var ledord tillsammans med musiken från Björn Afzelius, Mikael Whie i en kombo av gammal raggarrock och den rebelliska punken. Har jag påverkats av den tidens anda? Självklart den har delvis format mig till den jag är. Alla influenser påverkar och präglar oss som människor på ett eller annat sätt.

Mycket har förändrats sen jag var ung och idag ser verkligheten annorlunda ut. Vi har internet och kommunicerar på ett annorlunda sätt. Vi är online och tillgängliga dygnet runt. Men att vara solidariska med varandra har med mänsklighet att göra och där är vi fortfarande likadana. Vi måste bara lära oss att sortera bland all information som strömmar över oss. Tidningarnas sensationsrubriker och terroristers vansinnighet, rasism och nazism. Vi får aldrig glömma gammal hederlig solidaritet i flödet av information.


Lev och må

tisdag 8 augusti 2017

WOW! Dinglarens väg - Vorsnos drom som kurslitteratur på högskola


Så häftigt och vilket erkännande för allt det arbete.
Jag är stolt och glad för det jag och Ann har skapat och för alla andra som finns med i boken.


Curt Magnussons (medskapare) reaktion på mitt fb- lägg blev:  
Va bra det blir som en dröm gått i uppfyllelse

Ladda ner boken här Dinglarens väg - Vorsnos drom


Litteratur
Den romska minoritetens historia och nutida situation, 
15 hp (1594ÖV)

Giltig fr.o.m.: ht 2017
Giltig t.o.m.:
Beslutsdatum: 2017-05-10
Beslutande organ: Ämnesråd pedagogik

Obligatorisk litteratur

Carling, Gerd; Demetri, Mikael; Dimiter-Taikon, Angelina;
Lindell, Lenny and Schwartz, Allan (2016). 
Romer: 500 år i Sverige. 
(18 s. valda delar: s. 1-18)

Ericsson, Martin. 
Exkludering, assimilering eller utrotning?
"Tattarfrågan i svensk politik 1880-1955. 
(16 s. valda delar: s. 247-263)

Hancock, Ian (2010), 
We are the Romani People 
(11 s. valda delar: s. 17-28)

Jansson & Schmid, red. (2007) 
Ett fördrivet folk.
En antologi om förtryck och diskriminering av romer och resande. 
(135 s. valda delar: s. 1-135)

Lundqvist, Britt-Inger & Ann Hellman. 
”Sveriges historia. Ett resandeperspektiv”.
Dinglarens väg – Vorsnos drom. De ofrivilligt åsidosatta. (2015) 
(19 s.)

Nordström, Gunni. 
"Från socialpolitiska flyktingar till nationell minoritet", i Pulma.
De finska romernas historia (2015)
(14 s. valda delar: s. 205-219)

Ohlsson Al Fakir, Ida (2013) 
Svenska kyrkans förhållande till romer och resande ca 1900-1950. 
(38 s. valda delar: s.21-59)

Regeringskansliet, Arbetsmarknadsdepartementet. 
Ds 2014:8, Den mörka och okända historien.
Vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet 
(65 s. valda delar s. 26-93 år 1960-2000)

Regeringskansliet, Arbetsmarknadsdepartementet. 
Ds 2014:8, Den mörka och okända historien.
Vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet 
(18 s. valda delar: s.148-166)

Regeringskansliet, Arbetsmarknadsdepartementet. 
Ds 2014:8, Den mörka och okända historien.
Vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet 
(43 s. valda delar: s. 203-246)

Rekola, Tuula (2015) 
"Romernas tidiga skeden i Finland – från 1500-talet till mitten av 1800-talet". i Pulma.
De finska romernas historia (2015) 
(62 s. valda delar: s. 20-82)

Selling, Jan (2014) 
Svensk antiziganism.
Fördomens kontinuitet och förändringens förutsättningar. 
(218 s. valda delar: s. 1-218)

Selling, Jan (2017). 
"Emancipation of Roma and Resande in Sweden"
(även på romanes) /blog.romarchive.eu 
(6 s. valda delar: s. 1-6)

Selling, Jan (2017). 
"The politics of Historical Justice, Memory and the Combatting of Antiziganism"
(även på romanes) /blog.romarchive.eu 
(10 s. valda delar: s. 1-10)

SOU 2010:55. 
Romers rätt.
En strategi för romer i Sverige. Slutbetänkande från Delegationen för romska frågor 
(10 s. valda delar: s. 534-544)

SOU 2010:55. 
Romers rätt. En strategi för romer i Sverige.
Slutbetänkande från Delegationen för romska frågor 
(10 s. valda delar: s.113-123)

SOU 2016:44 (2016) 
Kraftsamling mot antiziganism.
Slutbetänkande från Kommissionen mot antiziganism 
(17 s. valda delar: s. 73-90)

Stenroos, Marko. (2015) 
”Vi är olika. Romernas många ansikten”, i Pulma.
De finska romernas historia (2015), 
(6 s. valda delar: s. 440-446)

Taikon, Katarina, (1967)
 Zigenare är vi (94 s.)

Westin, N., Wallengren, S., Dimiter-Taikon, K., Westin, C. (2014), 
Antiziganism i statlig tjänst.
Socialstyrelsens behandling av romer och resande under 1900-talet. Stockholm. 
(28 s. valda delar: s.29-58)


Valbar litteratur
Caldaras, Hans. (2015) 
I betraktarens ögon.

Demetri, Mikael, A. Dimiter-Taikon, C. Rodell Olgaç (2010) 
Kelderashgruppens historia och kulturarv i Sverige.
 – en intervjustudie för Delegationen för romska frågor

Hazell, Bo (2011, urspr. 2002) 
Resandefolket – från tattare till traveller

Lundberg, Thom (2016) 
För vad sorg och smärta: roman.

Lundgren, Gunilla & Amanda Eriksson.(2005) 
Sofia Z-4515

Lundgren, Gunilla & Ramiz Ramadani. (2013) 
Ramiz resa

Mohtadi, Lawen (2012). 
Den dag jag blir fri.

Taikon, Katarina (2016) 
Zigenerska.

Taikon, Katarina. (1989) 
Katitzi

måndag 7 augusti 2017

Mina tankar om min klassresa




I antologin Inte en främling skriver jag att:
  ”Jag anser att jag tillhör arbetarklassen och är av resandefolket, men jag har också gjort en klassresa. Jag har läst in högstadiet och gymnasiet på folkhögskola för att sen börja på universitet. Jag har en högskoleexamen i socialt arbete och en fil. mag. i etnologi. Som etnolog har jag skrivit två uppsatser om resandefolket, blivit engagerad som föreläsare och arbetat som etnolog med resandefrågor. Ny miljö och nya människor, nya sätt att betrakta och bedömas. Jag har funnits med i olika sammanhang för att jag har mycket kontakter och är engagerad. Ett engagemang som ibland har kallats för aktivism. När går engagemanget över till aktivism och vem bedömer det? Aktivist kommer av aktiv, engagerad, bra eller dåligt?”

Jag har fått uppleva den stolthet andra känner inför det jag har gjort som en av dem. Samtidigt som jag ibland upplever ett förakt för akademiker bland arbetare och resande. ”Tro inte att du är nåt”. Kanske är det den svenska jantelagen som tar över eller den svenska avundsjukan. Vem vet? 

Kunskap är makt.
Alla vill att barnen ska gå i skolan och utbilda sig, och med all rätt, utbildning och kunskap är vägen till utveckling. Det som blir komplicerat är att den som redan idag har skaffat sig en utbildning eller högre studier betraktas med misstänksamhet och man ifrågasätter om vederbörande verkligen är en ”riktig” resande. Som om det bara är förunnat de som har gått i ”livets hårda skola” att få kalla sig resande. Kunskap är makt, sägs det, och visst är det så om man får utvecklas utan att hämmas av ett gammalt tankesätt. Därmed är vi tillbaka i resonemanget om klass igen och det gamla ordspråket om skomakaren som ska bli vid sin läst. Ett uttryck som passar lika bra bland resande som arbetarklassens sätt att betrakta studier och klassresor.

Det finns en önskan om något bättre, utveckling, en stolthet över vem man är och en rädsla för förändring. En rädsla som jag känner igen, vem blir jag när jag utbildar mig? Blir jag någon jag inte vill vara? Tappar jag min identitet som resande och arbetare?

I antologin Att störa homogenitet skriver jag om att:
”Rosemary Crompton som skriver i boken Class and Stratification att det som för samman många av klassdefinitionerna är att de ger uttryck åt en hierarkisk struktur av grupper i ett samhälle. Dessutom kan klassbegreppet användas till att berätta om social ställning eller inflytande men även för att skildra strukturer av materiell ojämlikhet. Det som skiljer synsätten åt är i första hand de mekanismer man väljer att lägga i själva definitionen av klassbegreppet och vilka processer man väljer att räkna till dess effekter. Frågan är med andra ord: vad kom först, hönan eller ägget? 

Göran Cigéhns bok Klassidentitet vid seklets slut tar upp att det inte är sagt att en persons känsla av klasstillhörighet alltid har sin förklaring i yrkestillhörigheten utan den kan också påverkas av till exempel utbildningsnivån, klassbakgrunden eller av den nuvarande familjesituationen.”

Jag är varken eller.
Jag är oerhört stolt över det jag har gjort men ibland väljer jag att inte berätta om mina akademiska meriter eftersom jag inte vill att folk ska uppleva att jag försöker göra mig märkvärdig. Precis som jag ibland väljer att inte berätta att jag är resande för att inte bli dömd på förhand. En konstig kombination av stolthet och skam i en och samma känsla. 

Jag är inte helt accepterad som akademiker eftersom min bakgrund alltid tas med i sättet att betrakta mig. En del låter min arbetar- och resandebakgrund definiera mig och inte de studier jag har förvärvat. Detta gör att jag står med ett ben i två världar vilket kan vara problematiskt ibland och irriterande ibland. 

Nu är jag så klar över min identitet och vem jag är att jag inte låter andra definiera mig. Denna självsäkerhet har nog delvis med ålder att göra och med det faktum att jag alltid haft full uppbackning hemifrån av min familj. Jag är resande, arbetare och akademiker inte nödvändigtvis i den ordningen. Jag är en kombo som gör mig till den person jag är och jag skulle inte vilja vara utan något av detta. Skulle jag utesluta den ena skulle jag inte vara komplett. 

Lev och må
Britt-Inger

onsdag 2 augusti 2017

Romer mördades natten 2-3 augusti i förintelselägret Auschwitz-Birkenau

På natten mellan 2 och 3 augusti 1944 mördades de sista 3 000 kvarvarande romerna i förintelselägret Auschwitz-Birkenau i södra delen av det tyskockuperade Polen. Många av dessa tillhörde sintigruppen.
Alla romerna hade bokstaven Z intatuerat och var  placerade i en speciell avdelning där tusentals rutinmässigt gasades eller slogs ihjäl, dog av sjukdomar, undernäring eller i alla de medicinska experiment som utfördes. Det togs inga hänsyn till om det var vuxna eller barn.
Under Förintelsen mördades närmare en halv miljon romer. Romerna var icke-existerande, osynliga människor vilket gjorde att aldrig blev införda på några listor. Vilket gör att forskarna är osäkra om det exakta antalet. 
Men romernas lidande började under förintelsen utan långt tidigare. utan det handlar om århundraden förföljelser och trakasserier. Romer och resande har hållits utanför samhällets gemenskap och fått leva i utkanten av samhällena, majoritetssamhället har föraktat och misstänkliggjort dem.
I boken Dinglarens väg-Vorsnos drom står det att läsa:
Tankarna om rashygien fanns i hela Europa, även om det var i Uppsala som världens första rasbiologiska institut öppnade. Herman Lundborg var institutets första chef. Han genomförde rasbiologiska undersökningar av 100000 svenskar där man ansåg sig kunna hitta brottslighet, alkoholism, sinnessjukdom och andra negativa egenskaper kopplade till etnicitet. Resultaten presenterades bland annat 1926 i en lärobok för gymnasiet med titeln Svensk raskunskap. I steriliseringslagen, som kom 1934, fick man inte sterilisera någon utifrån etnicitet. I praktiken sammanföll ändå egenskaperna som tillskrivs 
Resandefolket med de karaktärsdrag som angavs som skäl för sterilisering. Det var individer vilka ansågs vara psykiskt sjuka, sinnesslöa eller utvecklingsstörda som man med tvång kunde sterilisera. Vem och vilka som ansågs höra till de kategorierna var, sett med dagens ögon, väldigt godtyckligt. 1941 utvidgades lagen till att även gälla dem som genom arvsanlag kunde överföra en sjukdom eller som levde på ett sätt som kunde uppfattas som asocialt. Dessutom kunde de som ansågs olämpliga som föräldrar steriliseras. 
Det fanns förslag om att lagen även skulle innehålla tvångssterilisering av alla som tillhörde Resandefolket, men detta förslag blev nedröstat. Däremot tillkom ett tillägg om levnadssätt, vilket blev ett sätt att komma åt Resandefolket. Hur många resande som blev steriliserade med tvång eller av andra orsaker finns inga uppgifter om, men de flesta resande kan berätta att de känner någon som blivit steriliserad. I Sverige steriliserades 1935–1975 närmare 63000 människor. Steriliseringarna utfördes på både män och kvinnor men det var påfallande många kvinnor som råkade ut för det.
Regeringens har skrivit en vitbok om övergrepp och kränkningar av romer och resande visar hur dessa grupper systematiskt tvångssteriliserats, kartlagts och registrerats, förvägrats bostad, barnbidrag, pension, socialförsäkringar, rösträtt och skolgång. För att inte tala om den stängda arbetsmarknaden. I Sverige på 1900-talet, långt efter Auschwitz och alla de lärdomar vi borde gjort utifrån Förintelsen.
I Dinglarens väg-Vorsnos drom tas Vitboken upp i ett eget kapitel:
Vitboken 
Tanken med Vitboken är att ge ett erkännande åt offren och deras anhöriga samt att skapa en större förståelse för minoriteten romers situation i dag 2011 påbörjas ett arbete inom regeringskansliet för att göra en Vitbok om de övergrepp och kränkningar som minoriteten romer blivit utsatt för under 1900-talet. 2014 presenterar integrationsminister Erik Ullenhag Den mörka och okända historien, en vitbok om de övergrepp och de kränkningar av Resandefolket och romerna som förekommit i Sverige under 1900-talet. Boken har tagits fram av Arbetsmarknadsdepartementet. Den innehåller arkivmaterial, forskarrapporter och intervjuer med Resandefolket och romer. 
Den ger inte en fullständig bild av minoriteten romer/ Resandefolkets utsatthet under 1900-talet, men är den hittills mest omfattande boken på detta område. Trots sitt goda syfte innehåller den ändå felaktigheter. Det har forskats mycket lite kring minoriteten romer/Resandefolket. Det finns många teorier om de fem olika gruppernas ursprung, och det är därför viktigt att var och en av dessa fem grupper får skriva sin egen historia både ur ett bevarandeperspektiv och ur ett identitetsperspektiv. 
Att förstå vem man är i förhållande till sin omgivning förutsätter att man vet var man kommer ifrån. Identitet är beroende av många saker, bland annat genus, klass, religion, familj, släkt och etnicitet. Men identiteten är också beroende av historia och möjligheten att kunna se sin del i historien. Om man berövas sin historia eller om den är otydlig uppstår en identitetskris som kan få konsekvenser för individen såväl som för minoriteten. 
I Vitboken står det att »tattarinventeringen« 1944 registrerade romer, vilket gör att det blir en begreppsförvirring. »Tattarinveneringen« registrerade Resandefolket. De senare »zigenarinventeringarna« registrerade romer. Minoriteten romer/Resandefolket blev erkänd som bestående av fem olika grupper i det beslut som togs år 2000. Tyvärr osynliggörs och blandas grupperna ihop i Vitboken. 
Denna sammanblandning av de olika grupperna hjälper inte någon av grupperna att bevara sin kultur och sina traditioner. Behandlingen av de olika grupperna har sett olika ut genom tiderna och ser olika ut även i vår samtid. Romerna fick t ex inte gå i skola förrän på 1960-talet medan Resandefolket har gått i skola lika länge som det har funnits skolplikt i landet. Dessa och andra fakta gör att det är oerhört viktigt att var och en av grupperna inom minoriteten får skriva sin egen historia. 
Rasism och rasbiologi låg till grund för hur resande behandlades i Sverige under 1900-talet. I vart fjärde hushåll bland resandefolket fanns det någon anhörig som tvångssteriliserats. Omhändertagandet av barn bland resande var mycket högre än hos övriga i samhället. Det finns knappast någon folkgrupp som varit så utsatt för att bli räknade och registrerade. Ändå har varken de tvångsomhändertagna resandebarnen eller Resandefolket har fått nån ursäkt för det man gjort mot dem.
Vi får aldrig glömma vår historia
Britt-Inger