Växthusresan är framme vid slutdestinationen

 Efter en massa mödor och stora besvär står nu växthuset på sin plats. 

Banden är ditsatta med hjälp av Roger. Han är också dagens hjälte, som ginglade och vinglande på en pall upplyft i luften av traktorn där han skruvade fast nocken. Efter det var det bara målningen kvar och den klarade jag själv. 

Jag är otroligt nöjd för projektet har varit kantat med minst sagt många motgångar. Kommer jag köpa ett sånt växthus till, knappast. Även om jag förmodligen skulle klara av att montera det med glans om jag skulle sätta upp ett till. Nu får vi bara hoppas att det håller för vad det lovar i reklamen. 

Men, men oavsett så står det där nu och jag kommer nog pilla på med det under resten av säsongen. För det ska dit lite silikon och framförallt så ska det pimpas i massor. 

Lev och må
Britt-Inger

Växthusresan går mot slutet

Eftersom det ändå är osannolikt uselt väder med åska och regn så kan jag lika gärna uppdatera med lite soliga bilder. 

Jag börjar vara ganska nöjd med mitt växthus. Trots att det är snett och vint efter att det blåste omkull så börjar det ta sig. Vissa justeringar har jag varit tvungen att göra men i det stora hela är jag nöjd. 

Jag har fortfarande nocken kvar att sätta dit och den har jag varit tvungen att köpa en bredare så den täcker det som skevade iväg när stommen blåste omkull. Banden ska också dit och jag ska spika ihop grunden så det blir tätt. Men det funkar hyfsat nu. 

Jag har tagit in mina vindpinade tomater och gurkor och med lite tur så blir det skörd även i år. Även om den är något fördröjd då plantorna inte direkt trivdes ute i regnet och blåsten. 

Det jag måste justera är handtagen, de är riktigt värdelösa. Men det är trots allt bara den detalj i sammanhanget. 

Nu kom strömmen just tillbaka så nu ska jag koka oss lite kaffe.

Lev och må
Britt-Inger

Växthusresan: Det uppstår komplikationer ibland

Jag har varit usel på att uppdatera men här kommer det istället en ordentlig uppdatering. Jag gick ut hårt och grävde om en massa jord när jag ändå var i väntans tider. Något som resulterade i paj armbåge, tror det kallas tennisarmbåge, oj oj oj så vansinnigt ont det gör. Försökte kurera mig efter alla konstens regler med det är en minst sagt seg historia som blivit bättre men inte bra. Så kom då leveransen med växthuset.

Jag kallade in förstärkning. Linda med familj kom hit för att hjälpa till. Vi läste ritning, kliade oss i huvudet, läste mer ritning och rev vårt hår. Det var inte den mest lättlästa ritning som uppfunnits. Men så kom i alla fall stommen upp och det började kännas hoppfullt igen. Hällnäsgänget åkte hem och jag blev själv med ritningen och stommen igen.

Men så gick jag upp en minst sagt stormig morgon, strax efter att stommen kommit på plats och fann att växthuset hade blåst omkull. Jag skrek rakt ut för hur hade det kunnat blåsa omkull jag hade förankrat det i trallen. Vi skyndade oss ut i blåsten och började resan växthuset, eller härvelkorset av olika bitar som låg på gräsmattan. Grannarna kom rusande och vi fick upp det igen, den här gången förankrades det med massor av skruv medans vi höll fast växthuset som bara ville lyfta i blåsten. 

När stormen lagt sig började jag röja ute och förlyfte mig så klart så ryggen pajade. Så var jag skadeskjuten igen. Vilket öde, grannarna frågade hur det gick med växthuset och vi enades om att innan jul skulle det nog vara på plats. 

Så började ryggen rätta till sig, även om den inte var helt ok, tennisarmbågen som är ett segt drama blev lite bättre så jag satte igång igen. Vilket inte var det lättaste eftersom hela växthuset hade blivit skevt när de blåste omkull. Ritningen som fortfarande var obegriplig kunde jag inte använda, så jag bestämde mig för att skita i den och jobbade på utifrån någon slags egen logik. Vilket har inneburit att jag har skruvat upp och skruvat ner eftersom jag inte gjort saker i rätt ordning eller på rätt sätt. Att montera detta monsterväxthus ensam och med en fullständigt värdelös ritning har inneburit mycket klättrande på trappstegen och mycket svärande. Ibland har Roger ryckt in när det varit stört omöjligt att fixa det själv. All blåst som varit i sommar har inte heller gjort det lätt. Skivorna har ett duktigt vindfång, så ibland har jag fått lägga ifrån mig allt och vänta på att vinden ska mojna.

Men i alla fall, trots alla motgångar så har växthuset tagit form, lite skevt och kanske inte riktigt efter alla konstens regler. Men nu är det hopp om livet igen. I dagsläget fattas bara dörrarna, vädringsluckorna, nocken och banden som ska sitta tvärs över växthuset. Ja och så måste jag fixa brädorna som sitta längst ner som en slags grund och lite annat smått och gott. Men i alla fall, jag är nöjd för jag hinner i alla fall klart innan jul.