Koppen felanmäler sig!

Vilken vecka det blev! Två besök på vårdcentralen på två dagar. Och nej, jag har inte börjat samla på sjukbesök, även om det nästan kan verka så.

När jag ringde VC förra veckan hade jag räknat med att få vänta ett bra tag på en tid. Ibland hinner man ju nästan vänja sig vid tanken på att stå i någon sorts vårdkö och åldras i lugn och ro. Men så dök det upp två återbudstider. Och då var det bara att tacka, ta emot och infinna sig. Tydligen ska man passa på när vården har en lucka nu när kroppen har börjat skicka in felanmälningar på löpande band. 

Och det verkar inte räcka med en felanmälan i taget heller! Först ut var knät och fotleden. En skada som uppstod i januari när jag skulle riva en garderob och fortfarande känns av. Efter undersökningen visade det sig att jag har artrit i foten och jag som trodde det var en gammal operation som spökade. Knät ska eventuellt röntgas så småningom för att se vad som egentligen pågår där. Men eftersom jag fortfarande kan gå så var det ingen brådska med det. 

Nu ska jag testa antiinflammatorisk medicin i fem dagar. Fungerar den bra får jag mer utskrivet. Så nu hoppas jag att medicinen kan få ordning på situationen och att foten och knät kan återgå till att samarbeta. Det är väl inte för mycket begärt? Jag fick dessutom ett papper på olika rörelser som ska göra varje dag, och det innan hundpromenaden (stod högst upp på papperet) samt en rekomendation att köpa in kompressionsstrumpor till foten för att få ner svullnaden. Så numer anmäler jag mig till klubben för olika stödstrumpor som jag lyssnat till varje gång jag har varit på utlandssemester.

Dagen efter var det dags för nästa besök. Den här gången var det öronen som stod på tur på grund av min tinnitus. Efter undersökningen konstaterades att det var inget fel på min hörsel. Alltid något! Jag hör alltså fortfarande vad folk säger, även om det ibland är svårt att avgöra om ljudet kommer från omgivningen eller från den där inbyggda ljudanläggningen i huvudet. 

Mina trumhinnor filmades dessutom i forskningssyfte. Så nu har även mina öron fått göra en insats för vetenskapen. Man får väl hoppas att de gjorde ett gott intryck framför kameran! När det gäller de höga ljuden i öronen finns det tyvärr inte så mycket att göra åt själva tinnitusen. Nästa steg blir förmodligen hörselrehab där jag ska få lära mig olika strategier för att leva med ljudet. Det blir alltså en liten utbildning i konsten att stå ut med sin egen inbyggda ljudmatta. Synd bara att man inte kan hitta avstängningsknappen. Den hade jag gärna velat ha speciellt när jag ska sova! 

Så den här veckan har det blivit både fotdiagnos, knäutredning, medicinering, öronfilmning och planer på hörselrehab.

Man kan väl säga att kroppen har varit ganska sysselsatt, även om det inte riktigt är den sortens aktivitet man önskar sig. Nu hoppas jag på lite lugnare dagar framöver. Jag tycker faktiskt att kroppen kan nöja sig med de projekt den redan har startat. Det finns ingen anledning att komma med fler idéer just nu!

Fortsättning följer – förhoppningsvis inte från vårdcentralens väntrum. 

The Queen of ...

Britt-Inger

Att sanera bland uppdragen – och slippa leka maktschack

 

Jag håller på att sanera bland mina uppdrag. De har nämligen en märklig tendens att föröka sig när man inte tittar. Lite som kaniner, fast med fler möten, fler mejltrådar och betydligt färre morrhår.

Därför har jag bland annat meddelat KB att jag inte kommer att fortsätta i deras referensgrupp efter det här året. Det har varit två intressanta och spännande år, och jag är glad över att ha fått vara med. Men ibland kommer livet emellan, och då behöver man prioritera om. Dessutom är det fint att lämna plats så att någon annan får möjlighet att delta i den här viktiga och väl fungerande referensgruppen.

Något jag verkligen uppskattat med gruppen är att maktstrukturerna inte har ingått i själva arbetet. KB ser till att alla får vara en del av mötet och jag måste ändå säga att det är det ställe där mötena fungerar som allra bäst. Man samlas, delar kunskap, diskuterar frågor och försöker komma framåt. 

Man slipper möten innan mötet och mellan mötena, för att inte tala om alla samtal om vem som ska säga vad. Man kan istället helt enkelt ägna sig åt arbetet. Väldigt skönt att kunna säga vad man tycker utan att någon som ägnat timmar åt att forma åsiktsmaskineriet blir sur och försöker frysa ut en. Och kanske starta nya strageier om hur man ska forma om samtalen så de går åt rätt håll.

Den som har deltagit i tillräckligt många grupper och möten vet att det inte alltid är riktigt så enkelt. Ibland verkar själva sakfrågan mest vara en kuliss för ett betydligt mer svårtolkat spel: Vem får sista ordet? Vems idé räknas? Vem har egentligen mandat att tycka något? Vem är den informella ledaren? Och hur många möten krävs för att alla ska förstå vem som sitter var i den informella hackordningen?

Plötsligt ägnar man mer energi åt att navigera i rummet än åt att lösa uppgiften man faktiskt samlats för. Det blir lite som att försöka bygga ett hus medan alla diskuterar vem som ska få hålla i ritningen. Huset står kvar på samma plats, men mötesprotokollet blir imponerande långt.

När maktstrukturerna däremot är sunda händer något helt annat.

Det betyder inte att det saknas ledarskap, ansvar eller olika roller. Tvärtom. Sunda strukturer gör det tydligt vem som ansvarar för vad, skapar utrymme för olika perspektiv och gör att människor kan bidra utan att först behöva bevaka sin position. Man behöver inte tävla om syret i rummet, lägga pussel med outtalade agendor eller fundera på om en invändning kommer att tolkas som ett hot mot någons ställning.

När tryggheten finns där kan människor vara oeniga utan att det blir en prestigefråga. Man kan ändra sig utan att förlora ansiktet, ställa frågor utan att framstå som okunnig och lyfta någon annans goda idé utan att känna att man därmed har förlorat en poäng i det stora, osynliga maktspelet.

Och tänk så mycket tid och energi det frigör!

Jag blir lika glad varje gång det är möten utan dessa maktspel. Kreativitet får större utrymme. Kompetens tas till vara. Beslut kan fattas utifrån vad som faktiskt är bäst för uppdraget, snarare än vad som bäst stärker någons position. Samtalen blir mer meningsfulla, samarbetet mer generöst och resultaten ofta betydligt bättre.

Det är lätt att underskatta hur mycket kraft som går åt till att hantera osunda strukturer. Den syns sällan i verksamhetsplaner eller tidredovisningar, men den märks i tröttheten efter möten där ingenting egentligen blev gjort. All den energin hade kunnat användas till något vettigare.

Jag tror att vi behöver prata mer om just detta. Inte för att alla grupper måste vara konfliktfria eller att makt i sig är något dåligt. Makt finns alltid, formell eller informell. Frågan är hur den används, hur synlig den är och om strukturerna hjälper människor att utföra sitt uppdrag eller snarare blir ett uppdrag i sig.

För när strukturerna är sunda behöver ingen lägga halva arbetsdagen på att förstå spelet. Då kan vi lägga tiden på att faktiskt spela matchen. Och helst vinna något som betyder något för fler än oss själva. 

Det är en av de saker jag tar med mig från de här två åren med KB: känslan av hur mycket man kan åstadkomma när arbetet får stå i centrum och maktspelet får stanna i kulisserna.

Nu väntar en fortsatt sanering av uppdragslistan. Ambitionen är att skapa lite mer utrymme för livet mellan mötena. En inte helt oviktig verksamhet, har jag hört. 

Och kanske är det också en nyttig påminnelse: Ibland handlar utveckling inte om att lägga till ännu ett uppdrag, utan om att lämna plats för någon annan – och ge sig själv möjlighet att göra de uppdrag man har kvar lite bättre.

Jag kommer fortsätta mitt samarbete med studieförbundet Sensus, och med föreningarna Amnesty Romer och Resande, RUNG och Romni, och jag släpper inte heller DIKKO varken förlaget eller magasinet. Jag kommer dessutom finnas kvar som demokratitalare #ViMåstePrata så jag torde knappast bli göralös i framtiden i alla fall. 

Men förhoppningsvis kommer jag få lite mer tid med livet, som envist fortsätter att pågå även när kalendern är full. Ser fram emot ett 2027 där jag kanske har mer luft i kalendern och färre kaniner. 

Läs även Sunda grupper utan härskarteknik

The Queen of ...

Britt-Inger

Föreläsningar, kulturdagar och väckarklockor – även nästa år börjar ta form!

 

Nu har bokningarna inför nästa år börjat trilla in! Och det känns ju alldeles utmärkt att kalendern börjar fyllas med sådant som är både viktigt, meningsfullt och roligt. Ja, man kanske inte alltid kan få sovmorgnar, men man kan ju inte få allt. 

Först ut, under nästa år, är en föreläsning under Förintelsens minnesvecka i Linköping, där man vill uppmärksamma romernas utsatthet och förföljelse under andra världskriget. 

Romanifolken var en av de grupper som utsattes för nazisternas förföljelse och folkmord. Ändå är deras del av Förintelsens historia en som inte alltid uppmärksammas eller som får särskilt mycket utrymme i våra samtal.

Genom föreläsningen, som jag ska hålla den 13 februari, vill man bidra till ökad kunskap om romernas erfarenheter och historia. Det handlar också om att lyfta frågor om rasism, människovärde och varför det är så viktigt att minnas historien – inte minst för att förstå vår samtid.

Dessutom är planerna för den 8 april i full gång och planeringen kring Malgorzata Mirga-Tas utställning i Umeå. 

Men innan vi kommer så långt har vi en hel del på gång!

Den 22 november blir det Romsk kulturdag i Piteå med film, föreläsning, boksläpp och musik. En dag fylld av kultur, berättelser, kunskap och förhoppningsvis många fina möten.

Den 25 november väntar sedan föreläsning om kravallerna i Jönköping och sagoläsning med Linda.

Och hur tar man sig till Jönköping? Jo, med tåg! Fram och tillbaka. Det innebär förstås att vi behöver ställa väckarklockan på en tid då till och med tuppen förmodligen funderar på att ta sovmorgon.

Det är bara att ladda med kaffe, packa väskan och försöka se pigg och representativ ut trots den tidiga timmen. Vi får väl hoppas att tåget är på gott humör och att kaffet håller vad det lovar!

Det känns fint att få fortsätta sprida kunskap, lyfta romsk historia och kultur och skapa utrymme för samtal som behövs. Nu rullar vi vidare – bokstavligt talat i november och bildligt talat in i nästa år!

The Queen of ...

Britt-Inger

Tant Grå har gått vidare till Narnia

Kexet sommaren 2026

Tant Grå ❤️

Min vän, vår trogna kamrat och familjemedlem gick igår vidare till Narnia. Hon kommer vara saknad av hela vår familj och av många andra.

Tant Grå eller Kexet, som hon egentligen hette har varit så mycket mer än bara en hund. Hon har varit min vän, min följeslagare och en självklar del av alla våra liv. Alltid där, med sin alldeles egna speciella personlighet och sitt trofasta sätt. Hon hoppade alltid upp i soffan och skällde ut oss (på sitt pratande vis) varje gång vi haft oförskämdheten att åka någonstans utan henne.  

Kexet älskade att åka bil, och att vara med oavsett om det handlade om långa eller korta resor. Hon hatade åskan och smällare och att bli fotograferas. Mådde någon dåligt eller var i psykisk obalans satte hon sig bredvid, krävde ingenting utan bara fanns där. 

Det är svårt att förstå att hon inte längre finns bredvid mig, alltid så nära utan sitta på mig. Kexet den lugna, den trygga, den rädda, lite fega och den som höll ordning på flocken. Saknaden är enorm. Och för vår virrpanna Vito är det konstigt och han letar efter henne, även hans stabilitet och partner in crime fattas honom. Världen är sig inte lik utan henne. 

Tack, Kexet, Tant Grå, för alla stunder, alla minnen, alla skratt, alla tokerier och för den kärlek du gav och ett sort tack till Jimmy som såg till att hon kom in våra liv. Hon lämnar ett tomrum efter sig som ingen annan hund kan fylla. 

Kexet och Frans hösten 2026

Sov gott, min fina vän. 🐾❤️
En dag ses vi i Narnia

Tills dess – spring fritt och hälsa alla de våra.

The Queen of ...

Britt-Inger

En liten del i en fantastisk uttällning - vi fortsätter att planera

Det är mycket på gång inför Małgorzata Mirga-Tas kommande utställning på Bildmuseet i Umeå. Och jag måste säga att det känns både roligt och väldigt fint att få vara en del av allt detta.

Idag har vi haft ännu ett möte, den här gången med fokus på öppningen av utställningen. Vilka ska komma? Vilka ska prata? Hur ska vi lägga upp det hela? Många tankar, många idéer och framför allt många fantastiska människor som på olika sätt kommer att bidra.

Jag tror verkligen att det kommer att bli en alldeles särskild öppning. Men vilka som dyker upp och vilka som ska stå vid mikrofonerna får ni vänta lite med att få veta. Lite hemligheter måste man ju få behålla!

Själv kommer jag att delta i ett samtal om osynliggörandet av minoriteter tillsammans med en samisk konstnär inför öppnandet. Det är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Vilka syns, vilka hörs och vilka berättelser får ta plats? Det är frågor som vi behöver fortsätta prata om, inte minst i våra gemensamma offentliga rum.

SAVE THE DATE – 7 MARS 2027!
BILDMUSEET, UMEÅ

För då öppnar Małgorzata Mirga-Tas fantastiska utställning på Bildmuseet i Umeå. Den kommer att visas från 7 mars 2027 till januari 2028.

Umeå arbetar aktivt för att synliggöra och stärka resande och romsk kultur, historia och språk genom utställningar, firanden och samarbeten med den lokala romska minoriteten. så heja Umeå!

Utställningen skildrar romskt liv ur ett feministiskt minoritetsperspektiv. De nya verk som kommer att visas har dessutom sin grund i Västerbottens mylla och resandekulturen. Det känns extra fint att våra egna berättelser, våra bilder, vår historia och vår kultur får ta plats i ett så betydelsefullt sammanhang.

Samtidigt pågår planeringen inför den 8 april – Internationella romadagen. Sensus och Umeå kommun arbetar tillsammans med firandet, och Bildmuseet kommer dessutom att förlänga uppmärksammandet med arrangemang den 11 april.

Planeringen fortsätter redan i morgon tillsammans med Sensus och Umeå kommun. Ja, det blir en del möten nu! Ibland undrar man nästan om det är mötena eller kaffet som håller verksamheten igång, för även om mötena är digitala så är kaffet ett måste. Men när man får arbeta tillsammans med människor som brinner för samma saker känns det faktiskt ganska lätt att hitta energin.

RUNG och DIKKKO finns med som samarbetspartners i utställningen och kommer bland annat att vara delaktiga i arrangemangen under utställningsperioden. Linda kommer också att guida de specialvisningar som erbjuds under utställningsperioden.

Jag känner mig både glad och stolt över att få vara med i det här arbetet. Det handlar om så mycket mer än en utställning. Det handlar om att synliggöra berättelser, skapa möten, bygga broar och ge plats åt röster som alltför ofta har hamnat i skymundan.

Så håll utkik! Det kommer att hända mycket spännande framöver och jag lovar att återkomma med mer information längs vägen.

Nu fortsätter vi planera, prata, skratta och förhoppningsvis få ihop alla trådar. För många möten blir det – men det vill gärna bli bra när vi gör nåt tillsammans! 

The Queen of ...

Britt-Inger

En sorgens natt – Backabranden 1998

Bild: Adam Ihse

Jag minns branden på diskoteket i Göteborg, branden som blev känd som Backabranden. Jag minns känslan i magen när händelsen kablades ut i alla media. Det var en av de mest fruktansvärda mordbränderna i Sverige som ägde rum natten mellan den 29 och 30 oktober 1998 på Hisingen i Göteborg.

Åren har passerat, men vissa händelser glömmer man aldrig. För det kunde ha varit mitt barn som befann sig där. Det kunde lika gärna varit jag som drabbats av livets grymhet.

Den morgonen kommer finnas kvar i mångas minne för när morgonljusets dimma nästan hade skingrats och brandröken hade lagt sig den 30 oktober fortsatte lukten av branden bana sin väg runt om i Göteborg och det kändes att något var fruktansvärt fel. Inte ens måsarnas skriande hördes för att påminna om livets närvaro.

Telefonerna gick varma, folk kontaktade varandra. Det ringde även hos mig, jag fick samtal som frågade om Linda varit där, trots att vi flyttat till Skellefteå fler år innan. Människor försökte förtvivlat få tag på sina barn, sina syskon och sina vänner. Rösterna var fyllda med ångest och förtvivlan. Samma frågor ställdes överallt:

Har du hört nåt? Vet du var ... finns? Har prata med någon?

Och för många blev tystnaden kompakt när svaret aldrig kom. De fick vänta på polisens samtal, allt medans de önskade att deras tonåring blivit full och kanske somnat undere en buske, eller kär och låg och sov i någons famn helt omedveten om den ångest och det kaos som många föräldrar upplevde.

Dagen efter var kaotisk när medierna visade upp den grymma förödelsen och vi alla insåg hur paniken måste ha spridit sig för de om varit där inne. Sakteligen började verkligheten sjunka in. Det otänkbara hade skett. Ungdomar som gjort sig redo för att festa, dansa, träffa kompisar och njuta av kvällen skulle aldrig återvända hem.

De fick aldrig växa upp för att bli oroliga föräldrar till ett eget barn som skulle gå på disco. Aldrig få uppleva allt som livet kanske hade haft att erbjuda dem. Aldrig kunna skapa de minnen som vi andra har haft möjlighet att skapa. 

Bakom varje namn fanns en ungdoma som precis börjat leva. Ett barn, en vän, en bror, en syster och någons och största kärlek.

Jag precis som många andra såg förödelsen och tänkte på att det kunde varit mitt barn och kände med alla föräldrar förlorat det bästa i livet.  

The Queen of ...

Britt-Inger

Hammarslag, sågspån och två fyrbenta säkerhetschefer

Det händer grejer här hemma. Huset håller på att få ny fasad, vilket förstås är trevligt. Huset blir snyggare och fräschare, och värdet kanske rent av stiger, vilket i och för sig hyran också gör. Men man kan inte få allt.

Hur det då går med vägen till denna värdestegring? Den är inte riktigt lika njutbar.

Numera vaknar man tidigare än vanligt på mornarna av hammarslag och ljudet av en skrikande såg. Vem behöver väckarklocka när man har en hel byggarbetsplats utanför fönstret? Här finns ingen snoozefunktion, ingen möjlighet att klaga hos kundtjänst och definitivt ingen hänsyn till att man kanske inte alls är redo att möta världen klockan sju på morgonen.

Sågspån har dessutom blivit en naturlig del av inredningen. Det följer med in efter varje utevaro och verkar ha en fantastisk förmåga att hitta precis alla skrymslen och vrår. Jag sopar utanför dörren minst en gång per dag men har börjar misstänka att det förökar sig på egen hand. Snabeldraken får i alla fall motion, vilket den kanske inte hade räknat med.

Och så har vi våra älskade hundar.

De har tagit på sig ansvaret för husets säkerhet under fasadrenoveringen. Ett uppdrag de sköter med en entusiasm som gränsar till vansinne, speciellt vår Australiska terrier. 

Varje gång en hantverkare visar sig utanför fönstret utlöses larmet. Inte ett litet diskret pip, utan fullskalig beredskap med skall, morrningar och en ljudvolym som förmodligen hörs ända bort till grannkommunen. Ibland lyckas han få med sig den gamla damen på detta larmande och då känns det som att leva i Dantes inferno. 

Att samma hantverkare befunnit sig där i flera dagar spelar ingen som helst roll. De är fortfarande misstänkta inkräktare. Kanske till och med mer misstänkta nu när de uppenbarligen har börjat känna sig hemma.

Hundarna verkar resonera ungefär så här: ”Där är den där jäveln igen! Samma jacka, samma verktyg, samma misstänkta uppsyn. Och nu står han där och slår på vårt hus också! Ska ingen ingripa?”

Och nej, det ska ingen. Resten av hushållet har förstått att det pågår en renovering och att hantverkarna inte är här för att stjäla soffan eller hudgodiset i fönstret är en detalj som säkerhetsavdelningen inte har hunnit utreda.

Man kan också fundera över vad exakt hundarna tror att de åstadkommer. Hantverkaren står på en ställning sågar och hamrar, och nedanför står två hundar och skäller som om de ensamma försvarar rikets gränser. Jag vet inte om de tror att mannen ska bli så rädd att han packar ihop sina verktyg och fly, men hittills har strategin inte varit särskilt framgångsrik, arbetarna flinar mest åt deras frenetiska larmande.

Hantverkarna är nog tränade på larmande hundar och verkar faktiskt inte ens bryr sig om att de är föremål för en omfattande säkerhetskontroll. Fullständigt respektlöst mot våra fyrbenta väktare, om du frågar mig. Och att försöka förklara läget för hundarna är fullständigt lönlöst. De lyssnar inte på argument som att ”han var här igår också” eller ”han ska faktiskt hjälpa oss att få ett snyggare hus”. Nej, de har fattat sitt beslut. Inkräktare är inkräktare, och varje ny rörelse utanför fönstret kräver en ny insats.

Jag är ganska säker på att de anser sig förtjäna både övertidsersättning och extra godis för sina insatser.

Själv funderar jag mest på om det finns en möjlighet att reklamera vakttjänsten. Ljudnivån är orimlig mellan varven, som dessutom kryddas med att vi vrålar att de ska vara tysta. Hundarnas arbetsinsats är svår att mäta och resultatet hittills är att hantverkarna fortsätter komma tillbaka varje morgon, fortfarande flinande.

Samtidigt börjar vintern så sakteliga göra sig påmind. Kylan har börjat ta ett stadigare grepp om naturen och det märks att årstiden är på väg att byta skepnad. Någon snö har vi däremot inte fått än, och det är väl lika bra det. Vi kan väl få njuta av lite barmark innan allt blir vitt, halt och allmänt besvärligt, även om det blir ljusare av det av snön.

Kvällarna har blivit mörkare och på söndag är det dags för ännu en av våra märkliga traditioner: att ställa om klockan till vintertid. Det blir mörkt tidigt redan som det är, och nu ska vi dessutom vrida tillbaka klockan och låtsas att vi har vunnit en timme. En timme! Vad ska jag med den till när det ändå är mörkt både när jag vaknar och när jag går och lägger mig?

Nej, jag röstar för att behålla sommartiden året runt. Lite mer ljus på eftermiddagen hade varit betydligt trevligare än att hålla på och trixa med klockan två gånger om året. Det är ju bara ett jävla bök.

Så här står vi nu: med ett hus som sakta men säkert blir snyggare, sågspån som tycks ha flyttat in permanent, två överarbetade säkerhetschefer och en vinter som lurar runt hörnet. Man kan alltid hoppas på att hantverkarna hinner måla huset innan det blir så kallt att färgen fryser fast på fasaden.

Det kunde förstås vara värre. Det kunde ha börjat snöa också. Och då hade hundarna förmodligen behövt kalla in förstärkning.

The Queen of ...

Britt-Inger

Tioåringen läste tantsnusk – och biblioteket blev hennes godisbutik

 

När min dotter var tio år lånade hon mellan sju och tio böcker i veckan på biblioteket. Sju till tio! Hon läste inte böcker, hon slukade dem. Som andra barn äter lördagsgodis konsumerade hon litteratur. Skillnaden var att hennes sockerchock bestod av trycksvärta, och att jag slapp plocka kladdiga godispapper ur soffan.

Biblioteket måste ha älskat henne. Eller kanske fruktat henne. Jag vet inte vilket. När bibliotekarien såg henne komma gående tänkte hen: Jaha, där går veckans bokbudget igen.

Problemet var bara att min dotter ganska snart hade läst sig igenom barnböckerna. Hon hade helt enkelt läst sig mätt på hästar, mysterier, hemliga klubbar och barn som löste brott medan vuxenvärlden tycktes vara fullständigt oförmögen att hitta en försvunnen cykel på egen hand.

Så hon gick vidare. Till vuxenavdelningen.

Efter ett tag hittade hon Jackie Collins, Grottbjörnens folk och andra böcker där det förekom sådant som på den tiden, med en diskret harkling och ett menande leende, kallades tantsnusk.

Jag vet inte vad andra mammor hade gjort. Själv tänkte jag mest att ungen läste så mycket att hon snart skulle behöva ett eget bibliotekskort med guldkant och VIP-parkering. För mig handlade det mest om att hon drällde sina böcker överallt och att de var i vägen.

Linda är född 1979 och jag kan inte låta bli att fundera på hur det hade sett ut om hon varit tio år i dag. 

Jag ser framför mig hur någon upptäcker hennes bokval. Jackie Collins! Passion! Intriger! Vuxna människor med komplicerade kärleksliv och uppenbarligen väldigt lite annat att göra. Sen sätter moralpaniken igång och då går det undan. En orosanmälan kanske? Ett möte? En handlingsplan? Kanske skulle jag få frågan om jag verkligen hade satt mig in i vad mitt barn konsumerade. 

Vilket jag faktiskt inte hade gjort. Jag hade fullt upp med att, som ensamstående mamma, sköta vardagen med arbete och med hennes småbröders galna upptåg, så jag tyckte att det var ganska lugnt och skönt att hon ägnade sitt liv åt att läsa.

Jag hade inte tid med att sätt mig in i de sju till tio böcker böcker som hon läste per vecka. Det hade varit svårt att hålla jämna steg med hennes litterära aptit. Jag hade också noterat att hon inte direkt verkade intresserad av att läsa samma barnbok för sjuttonde gången bara för att någon vuxen ansåg att den passade hennes ålder.

Skulle jag ha stoppat henne?

Skulle jag ha ryckt Jackie Collins ur händerna på henne och sagt: ”Lilla vän, den där får du läsa när du fyllt arton. Fram till dess blir det hästar, vänskap och ett och annat mysterium med lagom låg romantisk temperatur” Det hade varit ett märkligt ingripande för mig. Särskilt eftersom jag inte hade något barn som vägrade läsa. Jag uppmuntrade hennes läsande och hade ett barn som läste så in i helvete mycket att jag knappt hann registrera titlarna innan nästa bok var avklarad.

Och om vi ska vara riktigt ärliga: Det finns vuxna som läser romaner med betydligt mindre förståelse för innehållet än vad min tioåring förmodligen har. Åldersgränsen på bokhyllan är ingen garanti för vare sig intelligens eller gott omdöme. Det räcker att titta på kommentarsfälten på Facebook för att förstå det.

Jag valde att vara läsmamma – inte litteraturpolis

Jag uppmuntrade hennes läslust. Punkt. Jag granskade inte varje bok för att bedöma om den innehöll rätt mängd vänskap, lagom många konflikter och högst två kyssar per hundra sidor.

Jag tänkte inte heller att varje bokval måste vara ett pedagogiskt projekt. Det gav jag henne när hon var liten. Barn behöver faktiskt inte få ut en livsläxa av precis allt de läser. Ibland vill man bara veta vad som händer härnäst. Ibland vill man försvinna in i en annan värld. Och ibland vill man tydligen läsa om passionerade vuxna människor som lyckas skapa mer dramatik i sina kärleksliv än vad som ryms i en hel kommunal förvaltning. Det får man väl ändå ha viss förståelse för.

Min uppgift som förälder var inte att skärskåda varje bok hon läste så att den var perfekt anpassad efter hennes födelseår. Min uppgift var att finnas där, uppmuntra nyfikenheten och hjälpa henne att förstå sådant hon funderade över och inte censurera hennes val av litteratur. Jag kunde prata med henne om böckerna. Jag kunde fråga vad hon tyckte. Jag kunde resonera om innehållet.

Det verkade betydligt vettigare än att förbjuda läsning och hoppas att problemet skulle försvinna av sig självt. För det är ju det märkliga med oss vuxna. Vi oroar oss för att barn läser för lite, att skärmarna tar över och att läsförståelsen sjunker. Vi pratar om vikten av att läsa och uppmanar föräldrar att läsa för sina barn. Men när ett barn verkligen tar läsningen på allvar och börjar sluka allt som kommer i dess väg, då kan vi plötsligt bli nervösa.

Det vore ju nästan ironiskt om vi lyckades skrämma bort läslusten hos de barn som har allra störst aptit på böcker. Min dotter läste. Hon läste mycket. Hon ville läsa mer än vad barnavdelningen kunde erbjuda henne, och hon hittade böcker som väckte hennes intresse.

Jag valde att uppmuntra det.

Som tonåring hade hon alltid en bok med sig i ryggsäcken när hon gick på fest. När jag frågade varför svarade hon: "Men vet aldrig om kvällen blir tråkig och då kan jag lika gärna läsa"

Hade hon varit tio år i dag kanske någon hade höjt på ögonbrynen. Kanske hade någon tyckt att hennes bokval sa något bekymmersamt om mitt föräldraskap. Kanske hade jag fått förklara varför jag inte satte stopp för en litterär bana som gick från barnböcker till Jackie Collins snabbare än någon hann säga ”åldersanpassat innehåll”.

Då hade jag nog svarat att jag hade betydligt större anledning att bekymra mig om ett barn som inte ville läsa en enda bok än om ett barn som ville läsa tio. Och om någon hade frågat mig om jag verkligen visste vad min dotter läste, kan jag ärligt svara:

”Nej, inte alltid. Hon läste snabbare än jag hann kontrollera. Men jag visste att hon älskade böcker, och det tyckte jag var en alldeles utmärkt början.”

Sedan hade jag kanske lagt till att om det nu skulle bli en samhällsfråga att en tioåring läste Jackie Collins, så fick väl biblioteket börja ha en särskild hylla för litterärt avancerade barn.

Gärna med en liten skylt: ’Här börjar vuxenavdelningen. Föräldrar och bibliotekarier med svaga nerver ombeds ta ett djupt andetag.’

För min del tänker jag fortsätta hävda att läslust är något att vårda, inte något som man ska sätta en åldersgräns med en röd linje. Och om min dotter fick med sig lite extra kunskap om vuxnas komplicerade kärleksliv på köpet? Jaha. Hon fick åtminstone läsvana. Det finns vuxna som fortfarande inte har lyckats komma så långt.

The Queen of ...

Britt-Inger

En bok som borde vara obligatorisk läsning – och en spark i samhällsbyxan

 

Det finns böcker man läser och sedan ställer tillbaka i bokhyllan. Och så finns det böcker som flyttar in i huvudet, möblerar om lite och vägrar gå därifrån. Queera romer och resande hör till den senare kategorin.

Detta är en betydelsefull publikation. En personlig och politisk historia om rasism, homofobi, negativ social kontroll och isolering. Men också om mod, kärlek och den fantastiska styrkan att stå fast när livet är som tuffast. Om mammor som bryr sig om sina barn. Om att finna den stora kärleken. Och om rätten att vara sig själv utan att behöva begära lov, lämna in flera kopior av en ansökan eller att först passera det samhälleliga godkännandekommittén som ofta är påhittad.

Boken lyfter fram romska HBTQI-individer – personer som kan möta orättvisor både på grund av sin romska bakgrund och sin sexuella orientering eller könsidentitet. Att kämpa på flera fronter samtidigt är knappast en rättvis kamp. Priset för att passa in bör aldrig vara att dölja delar av sig själv.

Det som gör Queera romer och resande särskilt betydelsefull är att den, som den första boken i Norden inriktad på denna dubbla minoritet, ger synlighet åt upplevelser som alltför sällan får utrymme. Den påminner oss om att samhället kan vara duktigt på att formulera fina ord om allas lika värde, samtidigt som verkligheten för många människor ofta är mycket mindre positiv.

Vi älskar gärna vackra formuleringar kring inkludering. De passar utmärkt i policyhandlingar, under konferenser och vid ceremonier. Men demokrati och mänskliga rättigheter är inte något som kan bockas av på en lista och sedan glömmas. De måste vara en del av människors liv varje dag. I familjer, skolor, föreningar, på arbetsplatser och i hela samhället.

Det räcker inte att uttrycka att alla får delta om vissa fortfarande känner att de måste göra en avvägning mellan att vara sig själva och att tillhöra en grupp.

Och nej, kärlek borde inte handla om att pröva sitt mod.

Så vad kan vi åstadkomma?

Vi kan lyssna på berättelser som ofta inte får höras. Vi kan ifrågasätta fördomar, motverka diskriminering och skapa trygga miljöer där individer inte behöver förklara eller försvara sin existens. Vi kan stödja romska HBTQI-personers kamp för jämlikhet och kämpa för ett demokratiskt samhälle där ingen blir utanför.

Vi kan också läsa böcker som denna. För kunskap skapar skillnader. Perspektiv breddas. Tystnader bryts. Och ibland blir vi medvetna om våra egna förutfattade meningar – vilket kanske inte alltid är bekvämt, men utveckling innebär sällan en semester med spa.

Queera romer och resande påminner oss om att bakom termer som minoritet, diskriminering och utsatthet finns människor av kött och blod. Människor som älskar, längtar, oroar sig, drömmer och vill leva sina liv i frihet.

Det borde inte vara en orimlig begäran.

Så läs boken. Rekommendera den till någon annan. Diskutera innehållet. Och framför allt: acceptera inte att engagemanget stannar vid en bokrecension eller ett gillande på sociala medier.

För ett säkert och jämlikt samhälle skapas inte enbart av vackra ord. Det byggs av människor som är beredda att agera på dem.

Alla människors lika värde är inte en åsikt bland andra. Det är en demokratisk grundprincip. Och den gäller alla – även när samhället fortfarande har en del att lära sig.

Queera romer och resande. En viktig bok om identitet, kärlek, motstånd och rätten att få vara hela sig själv.

Queera romer och resande finns att köpa via förlag DIKKO eller att ladda ner gratis som PDF-bok.

#QueeraRomerOchResande #HBTQI #RomskaRättigheter #MänskligaRättigheter #Antidiskriminering #Demokrati #AllaLikaVärde

The Queen of ...

Britt-Inger

Sunda grupper utan härskartekniker – där idéer får leva längre än tre sekunder

 

Vi har nog alla suttit på möten där någon säger något klokt och möts av total tystnad för att sedan få höra samma idé från en kollega fem minuter senare – som plötsligt hyllas som årets mest briljanta förslag.

Grattis! Du har just bevittnat ett litet arbetsplatsmirakel. Samma idé, ny avsändare och plötsligt har den fått vingar. Visst är det sjukt!

Tänk om möten inte behövde vara en blandning av Vem vill bli chefens favorit?, Vem jobbar för att bli den informella ledaren, Gissa vad som inte står i kallelsen och Överlevnad på konferensrum B.

Hur fungerar egentligen sunda grupper där härskartekniker inte får fäste?

1. Här får människor prata till punkt – vilken revolution!

I en sund grupp behöver du inte tävla med kollegans lungkapacitet, eller de redan tagna beslutet i lönndom, för att få framföra en mening. Här lyssnar man färdigt. Man ställer frågor för att förstå, inte för att hitta en lucka att hoppa in genom. Och om någon blir avbruten händer något nästan exotiskt:

”Vänta lite, jag tror att hon inte har pratat färdigt.”

Det är inte magi. Det är vanligt hyfs i möteskläder.

2. Bra idéer får beröm, oavsett vem som kläcker dem

I grupper med en sund kultur är det viktigare att hitta en bra lösning än att själv stå som upphovsperson på PowerPoint-bilden. Om Lisa kommer med en idé och Mohammed bygger vidare på den, säger man inte att Mohammed är ett geni och hoppas att Lisa har dåligt minne.

Man säger:

”Bra idé, Lisa. Och Mohammeds tillägg gör den ännu bättre.”

Plötsligt kan två människor bidra till samma lösning utan att någon behöver gå hem och uppdatera sitt CV i vredesmod.

En sund grupp delar äran och tar gemensamt ansvar. En sund grupp tar inte besluten via telefon eller mail innan mötet. Att dela på ansvaret och äran är förvånansvärt effektivt – och helt utan krav på teambuilding med tillhörande klättervägg.

3. Det är tillåtet att vara oenig utan att bli ovän

I en osund grupp kan en invändning uppfattas som ett personligt angrepp. Säger du emot förslaget har du tydligen också ifrågasatt någons intelligens, yrkesstolthet och eventuellt hela släktträd. I en sund grupp är det annorlunda.

Där kan någon säga:

”Jag ser en risk med det förslaget. Har vi tänkt på vad som händer om tidsplanen spricker?”

Och svaret blir inte en iskall blick som får ventilationen att kännas som Arktis. I stället undersöker gruppen frågan. Och där skiljer man på sak och person. Kritik blir ett verktyg för att förbättra arbetet, inte ett vapen för att trycka ner människor.

För det är faktiskt möjligt att tycka olika utan att någon måste vinna VM i prestige.

4. Ingen behöver vara tankeläsare

Sunda grupper bygger inte sitt samarbete på hemlig information, och beslut tagna innan mötet, outtalade förväntningar eller möteskallelser som dyker upp när mötet redan har börjat. Information delas. Ansvar förtydligas. Beslut dokumenteras.

Och om någon inte känner till bakgrunden får personen fråga utan att mötas av:

”Det där har vi ju redan pratat om.”

Jaha. När då? I en parallell dimension? På ett möte jag inte var inbjuden till?

I en sund grupp är det självklart att människor behöver rätt förutsättningar för att kunna bidra. Man använder inte information som en maktposition.

5. Misstag leder till lärande – inte offentliga avrättningar

Någon missar en deadline. En rapport blir fel. Ett beslut visar sig vara mindre genialt än det verkade i mötesrummet.

Jösses amalia: Vad händer då?

I en sund grupp undersöker man vad som gick snett. Var tidsplanen realistisk? Var ansvaret tydligt? Saknades resurser? Behöver arbetssättet förändras? 

Man letar efter lösningar, inte efter en syndabock som kan offras vid nästa arbetsplatsträff. Det betyder inte att ingen behöver ta ansvar. Tvärtom. Ansvarstagande blir enklare när människor vågar berätta om problem innan de vuxit till fullskaliga katastrofer.

En kultur där alla försöker se perfekta ut är sällan en kultur där problemen blir lösta i tid.

6. Humor förenar – den används inte som kamouflage

Humor är fantastiskt på arbetsplatser eller möten. Den kan lätta upp stämningen, skapa gemenskap och göra en lång tisdag lite mindre tisdag. Men det finns en skillnad mellan att skratta tillsammans och att skratta åt någon.

I en sund grupp behöver ingen tåla förnedring med motiveringen att ”vi skojar ju bara”. Om ett skämt landar fel kan man säga förlåt utan att kalla in en haverikommission för att utreda mottagarens bristande humor.

Det går faktiskt att vara rolig utan att göra det på andras bekostnad.

7. Ledaren är också en människa – med ansvar för kulturen

I en sund grupp behöver ledaren inte vara den smartaste personen i rummet. Ledaren behöver inte heller ha sista ordet i varje diskussion, även om kalendern säger att mötet är ett ledningsmöte. En bra ledare skapar förutsättningar för fler att bidra. Hen efterfrågar andra perspektiv, är tydlig med beslut och kan ändra uppfattning när bättre argument dyker upp.

Det sistnämnda är särskilt imponerande. Att säga ”Du har rätt, jag tänkte inte på det” är nämligen inte ett tecken på svaghet. Det är ett tecken på att hjärnan fortfarande är i drift.

Och när ledaren själv kan erkänna misstag blir det lättare för andra att göra detsamma.

8. Alla behöver inte vara bästisar – bara respektfulla kollegor

En sund grupp behöver inte bestå av människor som skulle välja varandra till både bröllop, fjällvandring och gemensamt sommarställe. Vi får tycka olika. Vi får ha olika personligheter, arbetssätt och intressen. Det bidrar snarare till en kreativ miljö. Vi behöver inte ens älska samma sorts kaffe, någon kan till och med dricka te. Det viktiga är att vi behandlar varandra med respekt, håller oss till sakfrågan och inte använder våra olikheter för att skapa rangordningar.

Trygghet betyder inte att alla alltid är överens. Det betyder att ingen ska behöva vara rädd för att säga vad hen faktiskt tycker.

Så känns en sund grupp i praktiken

Du märker det ofta på de små sakerna:

• Du vågar ställa en fråga utan att känna dig dum.
• Du kan säga emot utan att riskera att bli utfryst.
• Dina idéer bedöms utifrån innehåll, inte status.
• Du får information i tid för att kunna göra ett bra jobb.
• Du kan erkänna ett misstag utan att det blir ditt nya smeknamn.
• Kollegor hjälper till att lyfta varandra i stället för att tävla om vem som får mest syre i rummet.
• Beslut och ansvar är tydliga när mötet är slut.

Och kanske viktigast av allt: Du behöver inte lägga halva arbetsdagen på att analysera vad någon egentligen menade med sin suck, blick eller kommentar. Det finns nämligen gott om arbetsuppgifter utan att vi behöver lägga till professionell tolkning av passivt aggressiva signaler på att-göra-listan.

Men betyder det att härskartekniker aldrig förekommer?

Även i välfungerande grupper kan människor avbryta, uttrycka sig klumpigt eller hamna i maktkamper. Skillnaden ligger ofta i hur gruppen reagerar. I ett försök att få igenom sitt förslag har man inofficiella möten och exkluderar vissa personer.

I en sund kultur sopas inte beteenden under mattan för att bevara den goda stämningen. De går att prata om, ifrågasätta och förändra. Men avfärdar inte människor med att det har vi redan diskuterat.

En ursäkt följs av ett förändrat beteende. Mötesledaren ingriper när någon gång på gång tar över. Kollegor hjälper till att ge tillbaka ordet till den som blivit avbruten. Och ledningen tar återkommande problem på allvar.

Det är alltså inte en grupp där alla alltid gör rätt. Det är en grupp där människor får möjlighet att göra rätt efter att något blivit fel.

Till sist: Vilken sorts grupp vill vi vara med i?

• Vi kan lägga mycket tid på att lära oss känna igen härskartekniker. Det är viktigt. Men vi behöver också prata om vad vi vill bygga i stället.
• Vi vill ha grupper där människor lyssnar, delar information, ger erkännande och vågar vara oeniga. Där ansvar inte förväxlas med skuld och där humor inte används för att tysta obekväma röster.
• Vi vill ha möten där den bästa idén vinner – inte den högsta rösten, den längsta titeln eller den som råkar ha bäst kontakt med kaffemaskinen.

För i slutändan är en sund arbetsgrupp inte en grupp utan konflikter. Det är en grupp där ingen behöver förminska någon annan för att själv få känna sig stor.

Och tänk så mycket tid vi skulle spara om vi kunde lägga mindre energi på maktspel och mer på själva jobbet.

Kanske skulle mötena till och med bli kortare. Framförallt slippen man förmöten, telefonsamtal, mail i syfter att intrigera och styra mötet utan att ha blivit tillfrågad.

Men vi ska väl inte överdriva miraklen. Det kommer alltid finnas de som försöker styra vid sidan om och får människor att känna sig utvalda och utanför när de intrigerar. Men är man medveten om det kanske träskmarken har fler tuvor än tidigare. 

"Kunskap är makt" - sagt av Francis Bacon, något som även gäller maktstrukturer. 

The Queen of ...

Britt-Inger

Vintern är här med garnfynd och en hund som vägrar gå ut!

Nu börjar vintern visa att den menar allvar. Minusgrader och snö på marken – ja, det är bara att inse att den där tiden på året är här när man undrar varför man egentligen bor i ett land där luften gör ont i näsan.

Mina gamla hundar är inte särskilt imponerade av vädret. Kexet, eller tant Grå som jag kallar henne, vägrade gå ut i morse. Hon kurade ihop sig på soffan och ignorerade mig fullständigt. En taktik som hade gjort vilken tonåring som helst stolt.

Till slut fick jag upp henne, men hon gick i snigelfart mot dörren. Väl ute tvärpissade hon och ville genast in igen. Hela proceduren tog ungefär tre sekunder.

Där stod jag medan tant Grå tydligt meddelade att dagens utomhusvistelse var avklarad. Hon har uppenbarligen en mycket flexibel syn på begreppet pisserunda!

Böcker och gemenskap 

Själv åkte jag till lokalen för att skicka iväg lite böcker. Det är en före detta förskola som Skellefteå kommun ordnat åt de nationella minoriteterna, och vi får bidrag till hyran. Så skönt att ha en egen plats att samlas och arbeta i.

Vi resande och romer har tisdagarna för oss själva och får då rå om alla utrymmen. Det känns värdefullt att ha en plats där vi kan träffas och hålla vår gemenskap levande.

Jag plockade också ihop böckerna som Linda och jag ska ta med oss till Jönköping den 25 november. Det är en del att ordna, men böckerna har åtminstone vett nog att sitta stilla när man packar dem. Till skillnad från vissa fyrbenta familjemedlemmar som helst vill ligga kvar på soffan.

Garnfynd och återbruk 

Nu ska jag börja virka en kofta eller jacka till en av mina favoritflickor. Först ska jag göra en tur till secondhand och leta efter en luvtröja som jag kan återanvända och kombinera med virkningen. Jag gillar verkligen återbruk. Det är roligt att ge gamla saker nytt liv och skapa något personligt av sådant som redan finns.

Garnet har jag dessutom fått tag på till halva priset. Fyra nystan hade trasslat ihop sig så ordentligt att de förmodligen inte gick att sälja.

Men där kom jag!

För andra var det ett garnkaos. För mig var det ett fynd. Det gäller att se möjligheterna där andra ser problem – särskilt när det är halva priset inblandat! Nu återstår bara att hitta rätt luvtröja. Sedan får vi se vad kreativiteten hittar på. Det brukar börja med en idé och sluta med att hela huset är belamrat med garn, tyg och diverse redskap.

Alla har sin vinterstrategi 

Medan tant Grå satsar på kortast möjliga utevistelse och maximal sofftid, tänker jag fortsätta med böcker, återbruk och nya projekt. Vi har alla våra uppgifter här i livet. Hennes är tydligen att protestera mot vintern. Min är att försöka skapa något fint av garn som ingen annan ville ha. Och ärligt talat tycker jag att min strategi är betydligt mer produktiv. Även om Kexet förmodligen inte håller med.

Ta hand om er i vinterkylan – och kom ihåg: ett trassligt garnnystan är kanske bara ett fynd som behöver lite kärlek. Precis som en gammal hund som helst vill slippa gå ut! 

The Queen of ...

Britt-Inger

Bloggen är tillbaka – äldre, klokare och fortfarande lite svår att hålla kort

Det är jag i svart kavaj.
 Bilden är tagen för en almenacka som gjordes på Kärngården

Jodå, jag har startat upp den här bloggen igen! Den har faktiskt hängt med sedan 2010. Det började som en blogg där jag skrev om mina hundar och lite annat smått och gott. Hundarna hade huvudrollerna, jag stod för tangentbordet och världen fick följa med på allt från vardagsbestyr till diverse fyrbenta upptåg.

Sedan dess har det hänt en del. Hundarna finns fortfarande med, även om de inte längre upptar riktigt lika stor del av utrymmet som i början. De får helt enkelt dela rampljuset med resten av livet. Orättvist, kan tyckas, men det är tydligen så det fungerar när man driver blogg och inte kennel.

För det händer ju annat också. En hel del, faktiskt. Jag arbetar med mänskliga rättigheter och minoritetsfrågor och föreläser mellan varven. Det innebär att bloggen ibland kommer att handla om just det: rättigheter, samhällsfrågor, normer och sådant som förtjänar att lyftas, diskuteras och ibland ifrågasättas. Gärna med eftertanke, men inte nödvändigtvis med slips och allvarlig min hela tiden.

För livet är ju inte bara stora och viktiga frågor. Det består också av vardagsfunderingar, märkliga händelser, personliga anekdoter och sådant som får en att undra hur mänskligheten egentligen tänkte där. Ibland blir det klokt och eftertänksamt. Ibland blir det mer åt hållet ”men vad i hela friden var det där?”. Och ibland kanske båda delarna i samma inlägg.

Jag har dessutom numera en Facebooksida där jag publicerar anekdoter, funderingar och åsikter från bloggen. Ett litet skyltfönster mot omvärlden, helt enkelt. Fast utan krav på att någon ska köpa en ny dammsugare eller lämna sina personuppgifter för att få vara med.

Så vad kan du förvänta dig här framöver?

Hundar, samhällsfrågor, mänskliga rättigheter, minoriteter, föreläsningar, vardagsbetraktelser, humor, åsikter och förmodligen en och annan utvikning från ämnet. Jag känner mig själv tillräckligt väl för att inte utlova någon stenhård redaktionell disciplin.

Kort sagt: bloggen har återuppstått. Den har bytt lite skepnad, breddat sitt innehåll och tänker fortsätta vara en plats för både allvar och skratt.

Välkommen tillbaka, du som har hängt med sedan förr! Och varmt välkommen till dig som hittat hit för första gången.

Ta en kopp kaffe, slå dig ner och läs en stund. Jag kan inte lova att du håller med om allt, men jag hoppas att du åtminstone får något att tänka på. Och kanske ett skratt på köpet.

För om det är något jag har lärt mig sedan 2010 så är det att livet är alldeles för märkligt för att inte skriva om. Och alldeles för kort för att alltid vara gravallvarlig.

The Queen of ...

Britt-Inger

När kvinnans utseende blir viktigare än hennes åsikter

Utseende är inget argument, varken för kvinnor eller män

Nyligen blev jag indragen i en diskussion om hur kvinnor bedöms utifrån sitt utseende. Fokus låg inte på kvinnors åsikter, erfarenheter argument eller sakfrågan, utan på smink, klädsel, hijab och frågan om de överhuvudtaget kan tas på allvar beroende på hur de ser ut. Här går meningarna isär och det finns också en skiljelinje mellan kvinnor och män.

Det här säger något märkligt om vår samtid.

Det är självklart att kvinnor ska utbilda sig, ta plats och delta i samhällsdebatten – samtidigt som deras trovärdighet fortfarande, år 2026, bedöms utifrån ansikte, kläder och kropp.

Varför?

En kvinna kan vara starkt sminkad och intelligent.
Hon kan bära hijab och ha genomtänkta politiska åsikter.
Hon kan vara modeintresserad och samtidigt vara expert inom sitt område.
Hon kan ha fått barn och göra karriär.

Det ena utesluter inte det andra.
Ändå finns en dubbel standard.

Är hon för sminkad är hon ytlig.
Är hon osminkad har hon inte ansträngt sig.
Är hon välklädd är hon fåfäng.
Klär hon sig enkelt är hon ovårdad och tråkig. 
Bär hon hijab är hon radikal.
Finns det barn kommer hon inte hinna med engagemanget. Vilket inte påverkas av om hon lever med barnets förälder eller inte.

Hur hon än gör kan utseendet användas mot henne.

Och när hennes åsikter är obekväma blir det ännu enklare att flytta fokus från sakfrågan till personen eller kläderna.

I stället för att fråga: 

Har hon rätt?
Vad grundar hon sina åsikter på?
Vilka belägg har hon?
Håller argumenten? 

Riktas uppmärksamneten på henne och frågan blir: 

Hur ser hon ut?
Varför är hon klädd så?
Vad säger det om henne?

Det handlar inte om kritiken.

Självklart bör man kunna ifrågasätta kvinnors tankar, det är inte syftet med mitt skrivande. Vi ska istället fokusera på att kritisera resonemangen – inte utseendet, klädseln eller kroppen hos den som uttrycker sina åsikter. Det spelar ingen roll om hon är gammal eller ung, oattraktiv eller vacker, sminkad eller utan makeup, tatuerad eller på något annat sätt dekorerad, hennes åsikter och idéer är det som har betydelse. Ändå kan det kanske avslöja mer om den som bedömer baserat på yttre egenskaper än om kvinnan själv.

Utseendet hos en person utgör inte ett argument.
Makeup är ingen indikator på förmåga.
Kläder bör inte ses som ett test på intelligens.
En kropp har inget att göra med en persons förmåga att tänka.

Den centrala frågan handlar inte om varför kvinnor ser ut på ett visst sätt, utan varför vi fortfarande tillåter deras utseende att påverka hur mycket vi är villiga att lyssna på dem.

Om ett argument är svagt eller dåligt – bemöt det.
Om ett argument är starkt eller bra – bemöt det.

Men håll människors kön, utseende, kläder och kroppar utanför diskussionen.

En översättning och tolkning av Cynthia Nixons ”Be a Lady They Said" uppläst av mig i samarbete med DIKKO och Robin Tinglöf

The Queen of...
Britt-Inger

DIKKO, kulturkanon och nytt efternamn

Vilken otrolig nyhet att både förlaget DIKKO och tidskriften DIKKO har fått en plats inom Resandefolkets kulturkanon.

Bidraget från förlaget innefattar boken Resandefolkets berättelser - Vorsnos manus, medan tidskriften DIKKO är med som en digital utgåva.

Jag känner mig både förvånad, lycklig och stolt över att DIKKO får ingå i denna kulturkanon, som kommer att bevaras på Bohusläns museum för kommande generationer.

Resandefolkets kulturkanon presenterades igår under programmet Sverige Romano, där Barbi och Dusan var programledare, och jag tillsammans med Ralf Novak Rosengren närvarade som gäster och representanter för Resandefolket.

Inspelningen var mycket underhållande, även om mitt efternamn hade ändrats i tv-sändningen.

Linda skyndade sig att kontakta Roger (min make) för att berätta den fantastiska nyheten om att jag hade gift mig igen, och detta utan att han visste något. Han skrattade och sa att han anade att något var på gång när jag åkte till Malmö för inspelningen.

Eftersom jag var ensam hemma firade jag och hundarna. Eller jag firade medan de låg och sov.

Ett stort tack till alla som har nominerat, det är en ära att få vara en liten del av något så betydelsefullt.

Och ett stort tack till magasin DIKKOs redaktion: Curt Magnusson, Johanna Olsson-Hockum, Linda Lundqvist, Stellan Beckman, Jack Rosell och jag.

Och ett annat stort tack till DIKKO QUEENS och förlag DIKKOs redaktion: Linda Lundqvist, Johanna Olsson och jag.

The Queen of ...

Britt-Inger

Höst i stugan och den 22 november Piteå

 

November är en hektisk månad.

Vi ska hösta stugan och flytta in till stan igen nu när nattfrosten börjar smyga runt knutarna. 

Planerna för våren börjar ta form och sen har vi en föreläsning i Jönköping om Jönköpingskravallerna och Linda fortsätter sin turne med Queera romer och resande. Dessutom så planeras det för fullt för Piteå.

För den 22 november mellan 12-16 – blir det en dag som kommer att fyllas med film, föreläsning, musik och boksläpp, med fokus på romsk kultur i Piteå på biografen. 

Det känns så roligt att få vara med och skapa en dag med berättelser, musik, kultur och nya möten. Jag hoppas att det blir en dag fylld av värme, nyfikenhet och kanske en och annan överraskning.

🎬 På filmduken visas Cirkuspojken.

🎤 Toni Rhodin föreläser och delar med sig av sina berättelser och erfarenheter från sitt liv med cirkus.

📖 Vi firar boksläppet av den nya boken Låt mig vara, låt mig leva, låt mig finna min väg – en bok som väcker tankar, känslor och berättelser till liv.

🎶 För musiken står Janna Li Janke och Mattias Kalander, som kommer att ge dagen ytterligare en dimension.

Bakom arrangemanget står Rättighetscentrum Norrbotten, Förlag DIKKO och Piteå kommun som samarbetspartners.

Så – save the date: 22 november i Piteå! 

Mer information kommer snart. Det här är en dag jag hoppas att många vill vara en del av.

Men nu först blir det en helg med Frans och därefter hösta stugan.

Vi ses i Piteå!

The Queen of ...

Britt-Inger

25/11

Kravallerna i Jönköping

Museet i Jönköping

Föreläsning av mig och Linda

Hemma igen - demokrati, föreläsning och hundkaos

Gamla tant Kexet och Frans från förra gången han hälsade på

Nu är jag äntligen hemma efter att ha varit iväg och pratat om Resandefolket och demokrati i Olofströms bibliotek i Blekinge.

Det var helt fantastiska människor som kom till föreläsningen, och det blev otroligt många fina, roliga, intressanta och givande samtal. Det är sådana gånger som man åker från föreläsningen med nya tankar och funderingar.

Det blev en lång resa, men hör och häpna – den flöt faktiskt på riktigt bra. Inga större missöden och jag kom till och med fram ungefär som planerat. Bara det är ju nästan värt ett eget demokratiskt beslut. 

Det har varit många intressanta samtal, kloka tankar och en hel del att fundera på. För visst är demokrati viktigt – men ibland är det också viktigt att få sätta sig ner, andas ut och konstatera:

”Jaha… då var man hemma igen.” 

Nu väntar soffan, något gott att äta och den kanske viktigaste formen av demokrati för kvällen:

Vem bestämmer vad vi ska se på tv?

I morgon är det dags att hämta Frans, det lilla tramset, och ha honom några dagar medan Linda är iväg och föreläser.

Jag misstänker att Kexet och Vito kommer vara fullständigt utmattade efter några dagar med Frans och hans något högre energinivå. De två gamla djuren kommer förmodligen ganska snabbt börja fundera på om det finns någon paragraf i hundlagen som ger dem rätt till både ålderspension och störningsfri vila. 

Frans däremot kommer sannolikt tycka att livet är alldeles fantastiskt och att de andra två mest behöver lite hjälp med att få upp tempot.

Men det är roligt också. Frans livar minst sagt upp tillvaron – på gott och ont. Så efter demokratiska samtal, lång resa och en kväll i soffan väntar nu några dagar av hunddemokrati.

Och där är jag ganska säker på att det inte är jag som har rösträtt.

Skickar med en bild på konstverken som mötte mig utanför ytterdörren. Jag älskar när barn är kreativa.

The Queen of ...

Britt-Inger

En resa genom dyslexins utmaningar och kreativitetens segrar

Att ha namnet Britt-Inger Lundqvist som barn och samtidigt vara delaktig i en liten kärlekshistoria med problem kring stavningen har inte alltid varit en enkel väg.

Jag minns särskilt en händelse från grundskolan när vi fick tillbaka ett arbete. Lärarinnan yttrade något liknande: "Alla har klarat den här uppgiften utom en som inte ens kan stava sitt eget namn. " Sedan höll hon fram mitt arbete så att hela klassen kunde se min stora tabbe – jag hade glömt den sista bokstaven i mitt förnamn. Hon betonade den saknade bokstaven tydligt och klart, och jag ville bara försvinna av skam.

Så jag och stavningen har haft en minst sagt känslomässig och stormig relation under hela min tid i skolan. Jag glömde ofta bokstäver, ibland hela ord, särskilt de kluriga ändelserna på längre ord (ja, mitt namn var inte alltid lätt). Men precis som många andra med dyslexi blev jag en expert på att dölja mina svårigheter. I grundskolan var det bara att kämpa på. Jag tror att jag faktiskt tänkte att jag nog inte hade fått mer medskickat så det var bara att gilla läget.

När jag läste upp mina grundskolebetyg på folkhögskola (för så klar gick jag ur grunskolan med urusla betyg) höll jag alltid koll på mina klasskamrater – jag valde smarta personer som mina sidokickar, särskilt när det gällde engelskan. Med mig och min fantastiska ordförståelse men usla stavning blev vår kombination oslagbar. Jag insåg dock inte då att jag hade dyslexi; jag var mer intresserad av att lösa problem än att hitta orsaken bakom.

När jag sedan började på universitetet upptäckte jag att mina stavproblem var mer omfattande än "normala". Och det var då jag verkligen insåg att jag inte bara "var oduglig på att stava", utan att jag led av dyslexi. Det tog tid att bearbeta denna insikt, men vilken lättnad det var att äntligen få en förklaring! Det handlade inte om att vara trög (även om jag nog är lite långsam som inte insåg det tidigare).

I universitetsmiljön försvann grupparbetena, och nu fanns det ingen möjlighet till kreativa lösningar för mina stavproblem. Som tur var hade jag Linda (min dotter), som är min främsta korrekturläsare, och ett fantastiskt dataprogram som kunde stava åt mig. Engelska var en egen historia – från kaos på folkhögskolan till rena katastrofen på universitetet. När jag behövde skriva Abstracts i mina uppsatser blev Lindas vän Nina min räddning. Hon ordnade översättningen och plötsligt var allt på engelska i toppskick! Jag har verkligen mina vänner och mina datorprogram att tacka för att jag kunde avlägga mina examina.

Med åren har det blivit bättre med stavningen, erfarenhet och ett envetet användande av det skrivna ord gör att jag klarar mig ganska hyfsat. Men jag byter fortfaranade ut ord som jag inte kan klura ut stavningen på till enklare som jag kan hantera. Sen glömmer jag fortfarande ofta den sista bokstaven i ord och ibland hela ord, så vi kan säga att – stavningen kommer aldrig att bli perfekt. Men jag tycker ändå att det ser helt okej ut, även om mitt öga (eller min hjärna) luras ibland. De röda strecken i Word visar omedelbart var felen ligger och hjälper mig att hitta rätt ord – och att stava dem korrekt! 

Nu har jag turen att dessutom ha fantastiska människor omkring mig som bidrar till att korrekturläsa det jag skriver. År 2021 grundade jag, Linda och Johanna förlaget DIKKO. Hur går det till? Ja, man kan säga att jag korrekturläser i alla fall inte. Utan jag gör en massa annat som behövs för att driva ett förlag, så det funkar utmärkt. Men utan mitt nätverk av fantastiska stavare hade det inte funkat. Var och en ska göra det de är bäst på och stavning är inte mitt område. Innan dess var jag med och startade magasin DIKKO. Något jag heller aldrig kunnat göra utan alla kompetenta människor runt mig.

Så vem säger att man inte kan jobba med ord bara för att man har dyslexi? Jag älskar Word, mina vänner och mitt nätverk som gör det möjligt för mig att vara kreativ och uttrycka mig trots mina utmaningar med stavningen. Jag är oerhört stolt över det jag har åstadkommit, trots eller kanske på grund av mina svårigheter. Så adjö dyslexi, vi är ett team!

The Queen of ...

Britt-Inger

Ps. Den här bloggen skriver jag utan korrekturläsare, och ibland missar jag bokstäver, kastar om eller glömmer ord och då går jag in och ändrar i bloggen. Men ibland ser jag inte var det blivit fel och då får det stå som det gör. Så till alla ordpoliser: stå ut eller låt bli att läsa. Ds.

Hösten, föreläsningarna och konsten att förbereda sig för pension

Hösten är här. Den kommer som den alltid gör – med varma färger, kyliga mornar och den där ganska tydliga påminnelsen om att det är dags att hösta stugan och så småningom dra sig in mot staden igen.

Det är något särskilt med hösten. Naturen fullkomligt exploderar i färg samtidigt som temperaturen gör sitt bästa för att få oss att inse att sommaren faktiskt är slut. Och mitt i allt detta pågår livet precis som vanligt – fast med lite fler tröjor, lite mer kaffe och betydligt mindre lust att kliva upp ur sängen tidigt på morgonen.

För min del innebär hösten också arbete, föreläsningar, nya böcker och den årliga operationen ”rädda det som räddas kan av sommarens odlingar”. Det ska tas om hand, frysas in, torkas, läggas på burk och på något magiskt sätt helst räcka ända fram till nästa sommar. Man kan säga att jag ägnar hösten åt att hamstra vitaminer och preppa med viss framförhållning.

Pension? Nja, vi får se…

Det stundar flera spännande föreläsningar och samarbeten framöver. Och det där med att gå i pension… ja, det har visat sig vara betydligt svårare än jag trodde.

Livet är helt enkelt alldeles för roligt fortfarande!

Jag har tänkt att jag ska trappa ner, ta det lite lugnare och kanske ägna mig åt sådant som känns riktigt pensionärsaktigt. Därför har jag börjat förbereda mig genom att virka. 

Det låter ju lugnt och stillsamt.

Det är det inte.

Precis som med det mesta annat jag ger mig in på har virkningen en tendens att eskalera. Jag kan visserligen inte läsa virkbeskrivningar, så jag virkar helt enkelt på gehör. Det är lite som att laga mat utan recept – ibland blir det fantastiskt, ibland blir resultatet… mer experimentellt. I dagläget har jag virkat mössor, halsdukar, sockor, tröjor och koftor, allt i flertal. 

Men det fina är att nästan inget blir så misslyckat att det inte går att använda till något. Men framför allt: det blir väldigt mycket.

Jag börjar med tanken att ”jag ska bara virka en liten sak” och plötsligt sitter jag där med ett helt lager av virkade alster och funderar på om jag kanske borde öppna en liten fabrik eller börja sälja på marknad.

Pensionärsliv, alltså.

Hösten bjuder på många möten

Närmaste tiden är dessutom full av roliga saker att se fram emot.

Den 29 september befinner jag mig i Olofström för en föreläsning. Det ska bli väldigt roligt att komma dit och möta nya människor och få dela med mig av mina erfarenheter och tankar.

Och sedan väntar Jönköping den 25 november, där jag och Linda återigen ska föreläsa tillsammans. Vi har varit i Jönköping tidigare och minns det som en mycket trevlig stad att föreläsa i, så det känns extra roligt att få komma tillbaka.

Men innan dess händer det något alldeles särskilt i Piteå den 22 november. Där planerar vi en eftermiddag fylld av film, samtal, föreläsning och boksläpp. Mellan klockan 12 och 16 på biografen blir det visning av filmen Cirkuspojken, föreläsning med Toni Rhodin och dessutom boksläpp av Låt mig vara, låt mig leva, låt mig finna min väg.

Det här är ett samarbete som vi gör tillsammans med Rättighetscentrum Norr, och det känns både viktigt och väldigt roligt att kunna samla så många olika delar under samma eftermiddag.

Så hösten blir alltså inte riktigt den där lugna perioden som man kanske föreställer sig. Och planer för våren 2027 har redan tagit form så jag kommer nog inte vara sysslolös då heller.

Det blir föreläsningar, böcker, samarbeten, film, resor, odlingar som ska tas om hand – och förstås en och annan virkad skapelse.

Kanske är det just det som är problemet med pensionen. Jag har alldeles för mycket roligt kvar att göra.

Så tills vidare får jag nog fortsätta jobba, föreläsa, skriva, odla, virka och leva.

Pensionen får helt enkelt vänta lite till, och då kan jag ju alltid virka lite mer.

The Queen of ...

Britt-Inger

Jag har en dröm – och nu blir den verklighet i Umeå

I utställningen ”Livets trådar” lyfter polsk-romska konstnären Malgorzata Mirga-Tas särskilt fram romska kvinnors vardagsliv.

2023 var jag i Göteborg och såg en utställning av Malgorzata Mirga-Tas. Utställningen hette Suno Mangie Džalas, vilket översatt betyder Jag har en dröm. Den skildrade romskt liv ur ett feministiskt perspektiv – och jag blev helt tagen av den.

Så ni kan kanske förstå min känsla i måndags när jag och Linda satt i ett digitalt möte med samma konstnär!

Eller, för att vara helt korrekt: Linda satt tillsammans med Anca, som är curator för utställningen, och Malgorzata Mirga-Tas och jag var med digitalt, men ändå. Malgorzata Mirga-Tas ska ställa ut i Umeå. Hur häftigt är inte det? Jag måste erkänna att jag var lite starstruck.

Utställningen öppnar den 19 mars 2027 och pågår till 16 januari 2028 på Bildmuseet i Umeå.

Under mötet började vi planera hur utställningen ska se ut och vilka nya verk som ska tas fram, både inför och under utställningsperioden. Malgorzata Mirga-Tas kommer bland annat att skapa nya verk med berättelser om resande från Sverige – och då i första hand från Västerbotten.

Det känns väldigt speciellt att få vara med och skapa förutsättningarna för ett sådant projekt. Att få möta en konstnär vars verk berörde mig så starkt redan 2023, och nu få vara med när hennes konst kommer till Umeå, känns faktiskt ganska stort och mäktigt.

Vi hann också börja formulera tankar kring 8 april, som vi gärna vill göra till ett samarrangemang. Vi har många planer om vad som ska hända nu ska vi bara förankra och förverkliga dem. Det kommer att bli många samtal, många berättelser och förhoppningsvis många möten mellan människor.

Det här kommer att bli otroligt roligt!

Bloggen kommer självklart att uppdateras med mer information allt eftersom projektet fortskrider. Så det här är bara början…

The Queen of ...

Britt-Inger

En helg i Frans-världen

Vi har haft en hel helg tillsammans med Frans – och ja, vi har verkligen grottat ner oss! 

Linda hade redan förberett vad boken skulle handla om, så det var egentligen bara att sätta igång. Och när Linda väl kommer igång… ja, då sprutar det rim om Frans ur henne! Det ena rimmet efter det andra har ploppat fram och Frans börjar så smått få ett helt eget liv.

Vi har också hunnit fundera på vilka delar av texten som ska översättas till svensk romani. Och där kan vi avslöja att det kommer att bli betydligt fler översättningar än de som finns i FY FRANS!. Frans verkar alltså vara på väg att bli en riktig språkbegåvning. 

Sen var det det här med bokens namn… 
Vi diskuterade. Och diskuterade lite till. Och kom fram till… ungefär ingenting. Så namnet får helt enkelt vänta på sin stora uppenbarelse. Det kommer när det kommer – förhoppningsvis innan boken är färdig!

Förutom att producera bok har vi såklart gjort det som hör till ett riktigt bra arbetsmöte: ätit, skrattat, pratat och handlat och haft det allmänt trevligt. För man kan ju faktiskt inte bara jobba hela tiden! 

Så sammanfattningsvis: Frans växer, rimmen flödar, översättningarna planeras och namnet… ja, det får vi återkomma till. 

En sak är i alla fall säker:

Vi har alltid roligt på våra möten! ❤️

Boken kommer ges ut av Förlag DIKKO

The Queen of ...

Britt-Inger