Hammarslag, sågspån och två fyrbenta säkerhetschefer

Det händer grejer här hemma. Huset håller på att få ny fasad, vilket förstås är trevligt. Huset blir snyggare och fräschare, och värdet kanske rent av stiger, vilket i och för sig hyran också gör. Men man kan inte få allt.

Hur det då går med vägen till denna värdestegring? Den är inte riktigt lika njutbar.

Numera vaknar man tidigare än vanligt på mornarna av hammarslag och ljudet av en skrikande såg. Vem behöver väckarklocka när man har en hel byggarbetsplats utanför fönstret? Här finns ingen snoozefunktion, ingen möjlighet att klaga hos kundtjänst och definitivt ingen hänsyn till att man kanske inte alls är redo att möta världen klockan sju på morgonen.

Sågspån har dessutom blivit en naturlig del av inredningen. Det följer med in efter varje utevaro och verkar ha en fantastisk förmåga att hitta precis alla skrymslen och vrår. Jag sopar utanför dörren minst en gång per dag men har börjar misstänka att det förökar sig på egen hand. Snabeldraken får i alla fall motion, vilket den kanske inte hade räknat med.

Och så har vi våra älskade hundar.

De har tagit på sig ansvaret för husets säkerhet under fasadrenoveringen. Ett uppdrag de sköter med en entusiasm som gränsar till vansinne, speciellt vår Australiska terrier. 

Varje gång en hantverkare visar sig utanför fönstret utlöses larmet. Inte ett litet diskret pip, utan fullskalig beredskap med skall, morrningar och en ljudvolym som förmodligen hörs ända bort till grannkommunen. Ibland lyckas han få med sig den gamla damen på detta larmande och då känns det som att leva i Dantes inferno. 

Att samma hantverkare befunnit sig där i flera dagar spelar ingen som helst roll. De är fortfarande misstänkta inkräktare. Kanske till och med mer misstänkta nu när de uppenbarligen har börjat känna sig hemma.

Hundarna verkar resonera ungefär så här: ”Där är den där jäveln igen! Samma jacka, samma verktyg, samma misstänkta uppsyn. Och nu står han där och slår på vårt hus också! Ska ingen ingripa?”

Och nej, det ska ingen. Resten av hushållet har förstått att det pågår en renovering och att hantverkarna inte är här för att stjäla soffan eller hudgodiset i fönstret är en detalj som säkerhetsavdelningen inte har hunnit utreda.

Man kan också fundera över vad exakt hundarna tror att de åstadkommer. Hantverkaren står på en ställning sågar och hamrar, och nedanför står två hundar och skäller som om de ensamma försvarar rikets gränser. Jag vet inte om de tror att mannen ska bli så rädd att han packar ihop sina verktyg och fly, men hittills har strategin inte varit särskilt framgångsrik, arbetarna flinar mest åt deras frenetiska larmande.

Hantverkarna är nog tränade på larmande hundar och verkar faktiskt inte ens bryr sig om att de är föremål för en omfattande säkerhetskontroll. Fullständigt respektlöst mot våra fyrbenta väktare, om du frågar mig. Och att försöka förklara läget för hundarna är fullständigt lönlöst. De lyssnar inte på argument som att ”han var här igår också” eller ”han ska faktiskt hjälpa oss att få ett snyggare hus”. Nej, de har fattat sitt beslut. Inkräktare är inkräktare, och varje ny rörelse utanför fönstret kräver en ny insats.

Jag är ganska säker på att de anser sig förtjäna både övertidsersättning och extra godis för sina insatser.

Själv funderar jag mest på om det finns en möjlighet att reklamera vakttjänsten. Ljudnivån är orimlig mellan varven, som dessutom kryddas med att vi vrålar att de ska vara tysta. Hundarnas arbetsinsats är svår att mäta och resultatet hittills är att hantverkarna fortsätter komma tillbaka varje morgon, fortfarande flinande.

Samtidigt börjar vintern så sakteliga göra sig påmind. Kylan har börjat ta ett stadigare grepp om naturen och det märks att årstiden är på väg att byta skepnad. Någon snö har vi däremot inte fått än, och det är väl lika bra det. Vi kan väl få njuta av lite barmark innan allt blir vitt, halt och allmänt besvärligt, även om det blir ljusare av det av snön.

Kvällarna har blivit mörkare och på söndag är det dags för ännu en av våra märkliga traditioner: att ställa om klockan till vintertid. Det blir mörkt tidigt redan som det är, och nu ska vi dessutom vrida tillbaka klockan och låtsas att vi har vunnit en timme. En timme! Vad ska jag med den till när det ändå är mörkt både när jag vaknar och när jag går och lägger mig?

Nej, jag röstar för att behålla sommartiden året runt. Lite mer ljus på eftermiddagen hade varit betydligt trevligare än att hålla på och trixa med klockan två gånger om året. Det är ju bara ett jävla bök.

Så här står vi nu: med ett hus som sakta men säkert blir snyggare, sågspån som tycks ha flyttat in permanent, två överarbetade säkerhetschefer och en vinter som lurar runt hörnet. Man kan alltid hoppas på att hantverkarna hinner måla huset innan det blir så kallt att färgen fryser fast på fasaden.

Det kunde förstås vara värre. Det kunde ha börjat snöa också. Och då hade hundarna förmodligen behövt kalla in förstärkning.

The Queen of ...

Britt-Inger

Tioåringen läste tantsnusk – och biblioteket blev hennes godisbutik

 

När min dotter var tio år lånade hon mellan sju och tio böcker i veckan på biblioteket. Sju till tio! Hon läste inte böcker, hon slukade dem. Som andra barn äter lördagsgodis konsumerade hon litteratur. Skillnaden var att hennes sockerchock bestod av trycksvärta, och att jag slapp plocka kladdiga godispapper ur soffan.

Biblioteket måste ha älskat henne. Eller kanske fruktat henne. Jag vet inte vilket. När bibliotekarien såg henne komma gående tänkte hen: Jaha, där går veckans bokbudget igen.

Problemet var bara att min dotter ganska snart hade läst sig igenom barnböckerna. Hon hade helt enkelt läst sig mätt på hästar, mysterier, hemliga klubbar och barn som löste brott medan vuxenvärlden tycktes vara fullständigt oförmögen att hitta en försvunnen cykel på egen hand.

Så hon gick vidare. Till vuxenavdelningen.

Efter ett tag hittade hon Jackie Collins, Grottbjörnens folk och andra böcker där det förekom sådant som på den tiden, med en diskret harkling och ett menande leende, kallades tantsnusk.

Jag vet inte vad andra mammor hade gjort. Själv tänkte jag mest att ungen läste så mycket att hon snart skulle behöva ett eget bibliotekskort med guldkant och VIP-parkering. För mig handlade det mest om att hon drällde sina böcker överallt och att de var i vägen.

Linda är född 1979 och jag kan inte låta bli att fundera på hur det hade sett ut om hon varit tio år i dag. 

Jag ser framför mig hur någon upptäcker hennes bokval. Jackie Collins! Passion! Intriger! Vuxna människor med komplicerade kärleksliv och uppenbarligen väldigt lite annat att göra. Sen sätter moralpaniken igång och då går det undan. En orosanmälan kanske? Ett möte? En handlingsplan? Kanske skulle jag få frågan om jag verkligen hade satt mig in i vad mitt barn konsumerade. 

Vilket jag faktiskt inte hade gjort. Jag hade fullt upp med att, som ensamstående mamma, sköta vardagen med arbete och med hennes småbröders galna upptåg, så jag tyckte att det var ganska lugnt och skönt att hon ägnade sitt liv åt att läsa.

Jag hade inte tid med att sätt mig in i de sju till tio böcker böcker som hon läste per vecka. Det hade varit svårt att hålla jämna steg med hennes litterära aptit. Jag hade också noterat att hon inte direkt verkade intresserad av att läsa samma barnbok för sjuttonde gången bara för att någon vuxen ansåg att den passade hennes ålder.

Skulle jag ha stoppat henne?

Skulle jag ha ryckt Jackie Collins ur händerna på henne och sagt: ”Lilla vän, den där får du läsa när du fyllt arton. Fram till dess blir det hästar, vänskap och ett och annat mysterium med lagom låg romantisk temperatur” Det hade varit ett märkligt ingripande för mig. Särskilt eftersom jag inte hade något barn som vägrade läsa. Jag uppmuntrade hennes läsande och hade ett barn som läste så in i helvete mycket att jag knappt hann registrera titlarna innan nästa bok var avklarad.

Och om vi ska vara riktigt ärliga: Det finns vuxna som läser romaner med betydligt mindre förståelse för innehållet än vad min tioåring förmodligen har. Åldersgränsen på bokhyllan är ingen garanti för vare sig intelligens eller gott omdöme. Det räcker att titta på kommentarsfälten på Facebook för att förstå det.

Jag valde att vara läsmamma – inte litteraturpolis

Jag uppmuntrade hennes läslust. Punkt. Jag granskade inte varje bok för att bedöma om den innehöll rätt mängd vänskap, lagom många konflikter och högst två kyssar per hundra sidor.

Jag tänkte inte heller att varje bokval måste vara ett pedagogiskt projekt. Det gav jag henne när hon var liten. Barn behöver faktiskt inte få ut en livsläxa av precis allt de läser. Ibland vill man bara veta vad som händer härnäst. Ibland vill man försvinna in i en annan värld. Och ibland vill man tydligen läsa om passionerade vuxna människor som lyckas skapa mer dramatik i sina kärleksliv än vad som ryms i en hel kommunal förvaltning. Det får man väl ändå ha viss förståelse för.

Min uppgift som förälder var inte att skärskåda varje bok hon läste så att den var perfekt anpassad efter hennes födelseår. Min uppgift var att finnas där, uppmuntra nyfikenheten och hjälpa henne att förstå sådant hon funderade över och inte censurera hennes val av litteratur. Jag kunde prata med henne om böckerna. Jag kunde fråga vad hon tyckte. Jag kunde resonera om innehållet.

Det verkade betydligt vettigare än att förbjuda läsning och hoppas att problemet skulle försvinna av sig självt. För det är ju det märkliga med oss vuxna. Vi oroar oss för att barn läser för lite, att skärmarna tar över och att läsförståelsen sjunker. Vi pratar om vikten av att läsa och uppmanar föräldrar att läsa för sina barn. Men när ett barn verkligen tar läsningen på allvar och börjar sluka allt som kommer i dess väg, då kan vi plötsligt bli nervösa.

Det vore ju nästan ironiskt om vi lyckades skrämma bort läslusten hos de barn som har allra störst aptit på böcker. Min dotter läste. Hon läste mycket. Hon ville läsa mer än vad barnavdelningen kunde erbjuda henne, och hon hittade böcker som väckte hennes intresse.

Jag valde att uppmuntra det.

Som tonåring hade hon alltid en bok med sig i ryggsäcken när hon gick på fest. När jag frågade varför svarade hon: "Men vet aldrig om kvällen blir tråkig och då kan jag lika gärna läsa"

Hade hon varit tio år i dag kanske någon hade höjt på ögonbrynen. Kanske hade någon tyckt att hennes bokval sa något bekymmersamt om mitt föräldraskap. Kanske hade jag fått förklara varför jag inte satte stopp för en litterär bana som gick från barnböcker till Jackie Collins snabbare än någon hann säga ”åldersanpassat innehåll”.

Då hade jag nog svarat att jag hade betydligt större anledning att bekymra mig om ett barn som inte ville läsa en enda bok än om ett barn som ville läsa tio. Och om någon hade frågat mig om jag verkligen visste vad min dotter läste, kan jag ärligt svara:

”Nej, inte alltid. Hon läste snabbare än jag hann kontrollera. Men jag visste att hon älskade böcker, och det tyckte jag var en alldeles utmärkt början.”

Sedan hade jag kanske lagt till att om det nu skulle bli en samhällsfråga att en tioåring läste Jackie Collins, så fick väl biblioteket börja ha en särskild hylla för litterärt avancerade barn.

Gärna med en liten skylt: ’Här börjar vuxenavdelningen. Föräldrar och bibliotekarier med svaga nerver ombeds ta ett djupt andetag.’

För min del tänker jag fortsätta hävda att läslust är något att vårda, inte något som man ska sätta en åldersgräns med en röd linje. Och om min dotter fick med sig lite extra kunskap om vuxnas komplicerade kärleksliv på köpet? Jaha. Hon fick åtminstone läsvana. Det finns vuxna som fortfarande inte har lyckats komma så långt.

The Queen of ...

Britt-Inger

En bok som borde vara obligatorisk läsning – och en spark i samhällsbyxan

 

Det finns böcker man läser och sedan ställer tillbaka i bokhyllan. Och så finns det böcker som flyttar in i huvudet, möblerar om lite och vägrar gå därifrån. Queera romer och resande hör till den senare kategorin.

Detta är en betydelsefull publikation. En personlig och politisk historia om rasism, homofobi, negativ social kontroll och isolering. Men också om mod, kärlek och den fantastiska styrkan att stå fast när livet är som tuffast. Om mammor som bryr sig om sina barn. Om att finna den stora kärleken. Och om rätten att vara sig själv utan att behöva begära lov, lämna in flera kopior av en ansökan eller att först passera det samhälleliga godkännandekommittén som ofta är påhittad.

Boken lyfter fram romska HBTQI-individer – personer som kan möta orättvisor både på grund av sin romska bakgrund och sin sexuella orientering eller könsidentitet. Att kämpa på flera fronter samtidigt är knappast en rättvis kamp. Priset för att passa in bör aldrig vara att dölja delar av sig själv.

Det som gör Queera romer och resande särskilt betydelsefull är att den, som den första boken i Norden inriktad på denna dubbla minoritet, ger synlighet åt upplevelser som alltför sällan får utrymme. Den påminner oss om att samhället kan vara duktigt på att formulera fina ord om allas lika värde, samtidigt som verkligheten för många människor ofta är mycket mindre positiv.

Vi älskar gärna vackra formuleringar kring inkludering. De passar utmärkt i policyhandlingar, under konferenser och vid ceremonier. Men demokrati och mänskliga rättigheter är inte något som kan bockas av på en lista och sedan glömmas. De måste vara en del av människors liv varje dag. I familjer, skolor, föreningar, på arbetsplatser och i hela samhället.

Det räcker inte att uttrycka att alla får delta om vissa fortfarande känner att de måste göra en avvägning mellan att vara sig själva och att tillhöra en grupp.

Och nej, kärlek borde inte handla om att pröva sitt mod.

Så vad kan vi åstadkomma?

Vi kan lyssna på berättelser som ofta inte får höras. Vi kan ifrågasätta fördomar, motverka diskriminering och skapa trygga miljöer där individer inte behöver förklara eller försvara sin existens. Vi kan stödja romska HBTQI-personers kamp för jämlikhet och kämpa för ett demokratiskt samhälle där ingen blir utanför.

Vi kan också läsa böcker som denna. För kunskap skapar skillnader. Perspektiv breddas. Tystnader bryts. Och ibland blir vi medvetna om våra egna förutfattade meningar – vilket kanske inte alltid är bekvämt, men utveckling innebär sällan en semester med spa.

Queera romer och resande påminner oss om att bakom termer som minoritet, diskriminering och utsatthet finns människor av kött och blod. Människor som älskar, längtar, oroar sig, drömmer och vill leva sina liv i frihet.

Det borde inte vara en orimlig begäran.

Så läs boken. Rekommendera den till någon annan. Diskutera innehållet. Och framför allt: acceptera inte att engagemanget stannar vid en bokrecension eller ett gillande på sociala medier.

För ett säkert och jämlikt samhälle skapas inte enbart av vackra ord. Det byggs av människor som är beredda att agera på dem.

Alla människors lika värde är inte en åsikt bland andra. Det är en demokratisk grundprincip. Och den gäller alla – även när samhället fortfarande har en del att lära sig.

Queera romer och resande. En viktig bok om identitet, kärlek, motstånd och rätten att få vara hela sig själv.

Queera romer och resande finns att köpa via förlag DIKKO eller att ladda ner gratis som PDF-bok.

#QueeraRomerOchResande #HBTQI #RomskaRättigheter #MänskligaRättigheter #Antidiskriminering #Demokrati #AllaLikaVärde

The Queen of ...

Britt-Inger

Sunda grupper utan härskartekniker – där idéer får leva längre än tre sekunder

 

Vi har nog alla suttit på möten där någon säger något klokt och möts av total tystnad för att sedan få höra samma idé från en kollega fem minuter senare – som plötsligt hyllas som årets mest briljanta förslag.

Grattis! Du har just bevittnat ett litet arbetsplatsmirakel. Samma idé, ny avsändare och plötsligt har den fått vingar. Visst är det sjukt!

Tänk om möten inte behövde vara en blandning av Vem vill bli chefens favorit?, Vem jobbar för att bli den informella ledaren, Gissa vad som inte står i kallelsen och Överlevnad på konferensrum B.

Hur fungerar egentligen sunda grupper där härskartekniker inte får fäste?

1. Här får människor prata till punkt – vilken revolution!

I en sund grupp behöver du inte tävla med kollegans lungkapacitet, eller de redan tagna beslutet i lönndom, för att få framföra en mening. Här lyssnar man färdigt. Man ställer frågor för att förstå, inte för att hitta en lucka att hoppa in genom. Och om någon blir avbruten händer något nästan exotiskt:

”Vänta lite, jag tror att hon inte har pratat färdigt.”

Det är inte magi. Det är vanligt hyfs i möteskläder.

2. Bra idéer får beröm, oavsett vem som kläcker dem

I grupper med en sund kultur är det viktigare att hitta en bra lösning än att själv stå som upphovsperson på PowerPoint-bilden. Om Lisa kommer med en idé och Mohammed bygger vidare på den, säger man inte att Mohammed är ett geni och hoppas att Lisa har dåligt minne.

Man säger:

”Bra idé, Lisa. Och Mohammeds tillägg gör den ännu bättre.”

Plötsligt kan två människor bidra till samma lösning utan att någon behöver gå hem och uppdatera sitt CV i vredesmod.

En sund grupp delar äran och tar gemensamt ansvar. En sund grupp tar inte besluten via telefon eller mail innan mötet. Att dela på ansvaret och äran är förvånansvärt effektivt – och helt utan krav på teambuilding med tillhörande klättervägg.

3. Det är tillåtet att vara oenig utan att bli ovän

I en osund grupp kan en invändning uppfattas som ett personligt angrepp. Säger du emot förslaget har du tydligen också ifrågasatt någons intelligens, yrkesstolthet och eventuellt hela släktträd. I en sund grupp är det annorlunda.

Där kan någon säga:

”Jag ser en risk med det förslaget. Har vi tänkt på vad som händer om tidsplanen spricker?”

Och svaret blir inte en iskall blick som får ventilationen att kännas som Arktis. I stället undersöker gruppen frågan. Och där skiljer man på sak och person. Kritik blir ett verktyg för att förbättra arbetet, inte ett vapen för att trycka ner människor.

För det är faktiskt möjligt att tycka olika utan att någon måste vinna VM i prestige.

4. Ingen behöver vara tankeläsare

Sunda grupper bygger inte sitt samarbete på hemlig information, och beslut tagna innan mötet, outtalade förväntningar eller möteskallelser som dyker upp när mötet redan har börjat. Information delas. Ansvar förtydligas. Beslut dokumenteras.

Och om någon inte känner till bakgrunden får personen fråga utan att mötas av:

”Det där har vi ju redan pratat om.”

Jaha. När då? I en parallell dimension? På ett möte jag inte var inbjuden till?

I en sund grupp är det självklart att människor behöver rätt förutsättningar för att kunna bidra. Man använder inte information som en maktposition.

5. Misstag leder till lärande – inte offentliga avrättningar

Någon missar en deadline. En rapport blir fel. Ett beslut visar sig vara mindre genialt än det verkade i mötesrummet.

Jösses amalia: Vad händer då?

I en sund grupp undersöker man vad som gick snett. Var tidsplanen realistisk? Var ansvaret tydligt? Saknades resurser? Behöver arbetssättet förändras? 

Man letar efter lösningar, inte efter en syndabock som kan offras vid nästa arbetsplatsträff. Det betyder inte att ingen behöver ta ansvar. Tvärtom. Ansvarstagande blir enklare när människor vågar berätta om problem innan de vuxit till fullskaliga katastrofer.

En kultur där alla försöker se perfekta ut är sällan en kultur där problemen blir lösta i tid.

6. Humor förenar – den används inte som kamouflage

Humor är fantastiskt på arbetsplatser eller möten. Den kan lätta upp stämningen, skapa gemenskap och göra en lång tisdag lite mindre tisdag. Men det finns en skillnad mellan att skratta tillsammans och att skratta åt någon.

I en sund grupp behöver ingen tåla förnedring med motiveringen att ”vi skojar ju bara”. Om ett skämt landar fel kan man säga förlåt utan att kalla in en haverikommission för att utreda mottagarens bristande humor.

Det går faktiskt att vara rolig utan att göra det på andras bekostnad.

7. Ledaren är också en människa – med ansvar för kulturen

I en sund grupp behöver ledaren inte vara den smartaste personen i rummet. Ledaren behöver inte heller ha sista ordet i varje diskussion, även om kalendern säger att mötet är ett ledningsmöte. En bra ledare skapar förutsättningar för fler att bidra. Hen efterfrågar andra perspektiv, är tydlig med beslut och kan ändra uppfattning när bättre argument dyker upp.

Det sistnämnda är särskilt imponerande. Att säga ”Du har rätt, jag tänkte inte på det” är nämligen inte ett tecken på svaghet. Det är ett tecken på att hjärnan fortfarande är i drift.

Och när ledaren själv kan erkänna misstag blir det lättare för andra att göra detsamma.

8. Alla behöver inte vara bästisar – bara respektfulla kollegor

En sund grupp behöver inte bestå av människor som skulle välja varandra till både bröllop, fjällvandring och gemensamt sommarställe. Vi får tycka olika. Vi får ha olika personligheter, arbetssätt och intressen. Det bidrar snarare till en kreativ miljö. Vi behöver inte ens älska samma sorts kaffe, någon kan till och med dricka te. Det viktiga är att vi behandlar varandra med respekt, håller oss till sakfrågan och inte använder våra olikheter för att skapa rangordningar.

Trygghet betyder inte att alla alltid är överens. Det betyder att ingen ska behöva vara rädd för att säga vad hen faktiskt tycker.

Så känns en sund grupp i praktiken

Du märker det ofta på de små sakerna:

• Du vågar ställa en fråga utan att känna dig dum.
• Du kan säga emot utan att riskera att bli utfryst.
• Dina idéer bedöms utifrån innehåll, inte status.
• Du får information i tid för att kunna göra ett bra jobb.
• Du kan erkänna ett misstag utan att det blir ditt nya smeknamn.
• Kollegor hjälper till att lyfta varandra i stället för att tävla om vem som får mest syre i rummet.
• Beslut och ansvar är tydliga när mötet är slut.

Och kanske viktigast av allt: Du behöver inte lägga halva arbetsdagen på att analysera vad någon egentligen menade med sin suck, blick eller kommentar. Det finns nämligen gott om arbetsuppgifter utan att vi behöver lägga till professionell tolkning av passivt aggressiva signaler på att-göra-listan.

Men betyder det att härskartekniker aldrig förekommer?

Även i välfungerande grupper kan människor avbryta, uttrycka sig klumpigt eller hamna i maktkamper. Skillnaden ligger ofta i hur gruppen reagerar. I ett försök att få igenom sitt förslag har man inofficiella möten och exkluderar vissa personer.

I en sund kultur sopas inte beteenden under mattan för att bevara den goda stämningen. De går att prata om, ifrågasätta och förändra. Men avfärdar inte människor med att det har vi redan diskuterat.

En ursäkt följs av ett förändrat beteende. Mötesledaren ingriper när någon gång på gång tar över. Kollegor hjälper till att ge tillbaka ordet till den som blivit avbruten. Och ledningen tar återkommande problem på allvar.

Det är alltså inte en grupp där alla alltid gör rätt. Det är en grupp där människor får möjlighet att göra rätt efter att något blivit fel.

Till sist: Vilken sorts grupp vill vi vara med i?

• Vi kan lägga mycket tid på att lära oss känna igen härskartekniker. Det är viktigt. Men vi behöver också prata om vad vi vill bygga i stället.
• Vi vill ha grupper där människor lyssnar, delar information, ger erkännande och vågar vara oeniga. Där ansvar inte förväxlas med skuld och där humor inte används för att tysta obekväma röster.
• Vi vill ha möten där den bästa idén vinner – inte den högsta rösten, den längsta titeln eller den som råkar ha bäst kontakt med kaffemaskinen.

För i slutändan är en sund arbetsgrupp inte en grupp utan konflikter. Det är en grupp där ingen behöver förminska någon annan för att själv få känna sig stor.

Och tänk så mycket tid vi skulle spara om vi kunde lägga mindre energi på maktspel och mer på själva jobbet.

Kanske skulle mötena till och med bli kortare. Framförallt slippen man förmöten, telefonsamtal, mail i syfter att intrigera och styra mötet utan att ha blivit tillfrågad.

Men vi ska väl inte överdriva miraklen. Det kommer alltid finnas de som försöker styra vid sidan om och får människor att känna sig utvalda och utanför när de intrigerar. Men är man medveten om det kanske träskmarken har fler tuvor än tidigare. 

"Kunskap är makt" - sagt av Francis Bacon, något som även gäller maktstrukturer. 

The Queen of ...

Britt-Inger

Vintern är här med garnfynd och en hund som vägrar gå ut!

Nu börjar vintern visa att den menar allvar. Minusgrader och snö på marken – ja, det är bara att inse att den där tiden på året är här när man undrar varför man egentligen bor i ett land där luften gör ont i näsan.

Mina gamla hundar är inte särskilt imponerade av vädret. Kexet, eller tant Grå som jag kallar henne, vägrade gå ut i morse. Hon kurade ihop sig på soffan och ignorerade mig fullständigt. En taktik som hade gjort vilken tonåring som helst stolt.

Till slut fick jag upp henne, men hon gick i snigelfart mot dörren. Väl ute tvärpissade hon och ville genast in igen. Hela proceduren tog ungefär tre sekunder.

Där stod jag medan tant Grå tydligt meddelade att dagens utomhusvistelse var avklarad. Hon har uppenbarligen en mycket flexibel syn på begreppet pisserunda!

Böcker och gemenskap 

Själv åkte jag till lokalen för att skicka iväg lite böcker. Det är en före detta förskola som Skellefteå kommun ordnat åt de nationella minoriteterna, och vi får bidrag till hyran. Så skönt att ha en egen plats att samlas och arbeta i.

Vi resande och romer har tisdagarna för oss själva och får då rå om alla utrymmen. Det känns värdefullt att ha en plats där vi kan träffas och hålla vår gemenskap levande.

Jag plockade också ihop böckerna som Linda och jag ska ta med oss till Jönköping den 25 november. Det är en del att ordna, men böckerna har åtminstone vett nog att sitta stilla när man packar dem. Till skillnad från vissa fyrbenta familjemedlemmar som helst vill ligga kvar på soffan.

Garnfynd och återbruk 

Nu ska jag börja virka en kofta eller jacka till en av mina favoritflickor. Först ska jag göra en tur till secondhand och leta efter en luvtröja som jag kan återanvända och kombinera med virkningen. Jag gillar verkligen återbruk. Det är roligt att ge gamla saker nytt liv och skapa något personligt av sådant som redan finns.

Garnet har jag dessutom fått tag på till halva priset. Fyra nystan hade trasslat ihop sig så ordentligt att de förmodligen inte gick att sälja.

Men där kom jag!

För andra var det ett garnkaos. För mig var det ett fynd. Det gäller att se möjligheterna där andra ser problem – särskilt när det är halva priset inblandat! Nu återstår bara att hitta rätt luvtröja. Sedan får vi se vad kreativiteten hittar på. Det brukar börja med en idé och sluta med att hela huset är belamrat med garn, tyg och diverse redskap.

Alla har sin vinterstrategi 

Medan tant Grå satsar på kortast möjliga utevistelse och maximal sofftid, tänker jag fortsätta med böcker, återbruk och nya projekt. Vi har alla våra uppgifter här i livet. Hennes är tydligen att protestera mot vintern. Min är att försöka skapa något fint av garn som ingen annan ville ha. Och ärligt talat tycker jag att min strategi är betydligt mer produktiv. Även om Kexet förmodligen inte håller med.

Ta hand om er i vinterkylan – och kom ihåg: ett trassligt garnnystan är kanske bara ett fynd som behöver lite kärlek. Precis som en gammal hund som helst vill slippa gå ut! 

The Queen of ...

Britt-Inger

Bloggen är tillbaka – äldre, klokare och fortfarande lite svår att hålla kort

Det är jag i svart kavaj.
 Bilden är tagen för en almenacka som gjordes på Kärngården

Jodå, jag har startat upp den här bloggen igen! Den har faktiskt hängt med sedan 2010. Det började som en blogg där jag skrev om mina hundar och lite annat smått och gott. Hundarna hade huvudrollerna, jag stod för tangentbordet och världen fick följa med på allt från vardagsbestyr till diverse fyrbenta upptåg.

Sedan dess har det hänt en del. Hundarna finns fortfarande med, även om de inte längre upptar riktigt lika stor del av utrymmet som i början. De får helt enkelt dela rampljuset med resten av livet. Orättvist, kan tyckas, men det är tydligen så det fungerar när man driver blogg och inte kennel.

För det händer ju annat också. En hel del, faktiskt. Jag arbetar med mänskliga rättigheter och minoritetsfrågor och föreläser mellan varven. Det innebär att bloggen ibland kommer att handla om just det: rättigheter, samhällsfrågor, normer och sådant som förtjänar att lyftas, diskuteras och ibland ifrågasättas. Gärna med eftertanke, men inte nödvändigtvis med slips och allvarlig min hela tiden.

För livet är ju inte bara stora och viktiga frågor. Det består också av vardagsfunderingar, märkliga händelser, personliga anekdoter och sådant som får en att undra hur mänskligheten egentligen tänkte där. Ibland blir det klokt och eftertänksamt. Ibland blir det mer åt hållet ”men vad i hela friden var det där?”. Och ibland kanske båda delarna i samma inlägg.

Jag har dessutom numera en Facebooksida där jag publicerar anekdoter, funderingar och åsikter från bloggen. Ett litet skyltfönster mot omvärlden, helt enkelt. Fast utan krav på att någon ska köpa en ny dammsugare eller lämna sina personuppgifter för att få vara med.

Så vad kan du förvänta dig här framöver?

Hundar, samhällsfrågor, mänskliga rättigheter, minoriteter, föreläsningar, vardagsbetraktelser, humor, åsikter och förmodligen en och annan utvikning från ämnet. Jag känner mig själv tillräckligt väl för att inte utlova någon stenhård redaktionell disciplin.

Kort sagt: bloggen har återuppstått. Den har bytt lite skepnad, breddat sitt innehåll och tänker fortsätta vara en plats för både allvar och skratt.

Välkommen tillbaka, du som har hängt med sedan förr! Och varmt välkommen till dig som hittat hit för första gången.

Ta en kopp kaffe, slå dig ner och läs en stund. Jag kan inte lova att du håller med om allt, men jag hoppas att du åtminstone får något att tänka på. Och kanske ett skratt på köpet.

För om det är något jag har lärt mig sedan 2010 så är det att livet är alldeles för märkligt för att inte skriva om. Och alldeles för kort för att alltid vara gravallvarlig.

The Queen of ...

Britt-Inger

När kvinnans utseende blir viktigare än hennes åsikter

Utseende är inget argument, varken för kvinnor eller män

Nyligen blev jag indragen i en diskussion om hur kvinnor bedöms utifrån sitt utseende. Fokus låg inte på kvinnors åsikter, erfarenheter argument eller sakfrågan, utan på smink, klädsel, hijab och frågan om de överhuvudtaget kan tas på allvar beroende på hur de ser ut. Här går meningarna isär och det finns också en skiljelinje mellan kvinnor och män.

Det här säger något märkligt om vår samtid.

Det är självklart att kvinnor ska utbilda sig, ta plats och delta i samhällsdebatten – samtidigt som deras trovärdighet fortfarande, år 2026, bedöms utifrån ansikte, kläder och kropp.

Varför?

En kvinna kan vara starkt sminkad och intelligent.
Hon kan bära hijab och ha genomtänkta politiska åsikter.
Hon kan vara modeintresserad och samtidigt vara expert inom sitt område.
Hon kan ha fått barn och göra karriär.

Det ena utesluter inte det andra.
Ändå finns en dubbel standard.

Är hon för sminkad är hon ytlig.
Är hon osminkad har hon inte ansträngt sig.
Är hon välklädd är hon fåfäng.
Klär hon sig enkelt är hon ovårdad och tråkig. 
Bär hon hijab är hon radikal.
Finns det barn kommer hon inte hinna med engagemanget. Vilket inte påverkas av om hon lever med barnets förälder eller inte.

Hur hon än gör kan utseendet användas mot henne.

Och när hennes åsikter är obekväma blir det ännu enklare att flytta fokus från sakfrågan till personen eller kläderna.

I stället för att fråga: 

Har hon rätt?
Vad grundar hon sina åsikter på?
Vilka belägg har hon?
Håller argumenten? 

Riktas uppmärksamneten på henne och frågan blir: 

Hur ser hon ut?
Varför är hon klädd så?
Vad säger det om henne?

Det handlar inte om kritiken.

Självklart bör man kunna ifrågasätta kvinnors tankar, det är inte syftet med mitt skrivande. Vi ska istället fokusera på att kritisera resonemangen – inte utseendet, klädseln eller kroppen hos den som uttrycker sina åsikter. Det spelar ingen roll om hon är gammal eller ung, oattraktiv eller vacker, sminkad eller utan makeup, tatuerad eller på något annat sätt dekorerad, hennes åsikter och idéer är det som har betydelse. Ändå kan det kanske avslöja mer om den som bedömer baserat på yttre egenskaper än om kvinnan själv.

Utseendet hos en person utgör inte ett argument.
Makeup är ingen indikator på förmåga.
Kläder bör inte ses som ett test på intelligens.
En kropp har inget att göra med en persons förmåga att tänka.

Den centrala frågan handlar inte om varför kvinnor ser ut på ett visst sätt, utan varför vi fortfarande tillåter deras utseende att påverka hur mycket vi är villiga att lyssna på dem.

Om ett argument är svagt eller dåligt – bemöt det.
Om ett argument är starkt eller bra – bemöt det.

Men håll människors kön, utseende, kläder och kroppar utanför diskussionen.

En översättning och tolkning av Cynthia Nixons ”Be a Lady They Said" uppläst av mig i samarbete med DIKKO och Robin Tinglöf

The Queen of...
Britt-Inger

DIKKO, kulturkanon och nytt efternamn

Vilken otrolig nyhet att både förlaget DIKKO och tidskriften DIKKO har fått en plats inom Resandefolkets kulturkanon.

Bidraget från förlaget innefattar boken Resandefolkets berättelser - Vorsnos manus, medan tidskriften DIKKO är med som en digital utgåva.

Jag känner mig både förvånad, lycklig och stolt över att DIKKO får ingå i denna kulturkanon, som kommer att bevaras på Bohusläns museum för kommande generationer.

Resandefolkets kulturkanon presenterades igår under programmet Sverige Romano, där Barbi och Dusan var programledare, och jag tillsammans med Ralf Novak Rosengren närvarade som gäster och representanter för Resandefolket.

Inspelningen var mycket underhållande, även om mitt efternamn hade ändrats i tv-sändningen.

Linda skyndade sig att kontakta Roger (min make) för att berätta den fantastiska nyheten om att jag hade gift mig igen, och detta utan att han visste något. Han skrattade och sa att han anade att något var på gång när jag åkte till Malmö för inspelningen.

Eftersom jag var ensam hemma firade jag och hundarna. Eller jag firade medan de låg och sov.

Ett stort tack till alla som har nominerat, det är en ära att få vara en liten del av något så betydelsefullt.

Och ett stort tack till magasin DIKKOs redaktion: Curt Magnusson, Johanna Olsson-Hockum, Linda Lundqvist, Stellan Beckman, Jack Rosell och jag.

Och ett annat stort tack till DIKKO QUEENS och förlag DIKKOs redaktion: Linda Lundqvist, Johanna Olsson och jag.

The Queen of ...

Britt-Inger

Höst i stugan och den 22 november Piteå

 

November är en hektisk månad.

Vi ska hösta stugan och flytta in till stan igen nu när nattfrosten börjar smyga runt knutarna. 

Planerna för våren börjar ta form och sen har vi en föreläsning i Jönköping om Jönköpingskravallerna och Linda fortsätter sin turne med Queera romer och resande. Dessutom så planeras det för fullt för Piteå.

För den 22 november mellan 12-16 – blir det en dag som kommer att fyllas med film, föreläsning, musik och boksläpp, med fokus på romsk kultur i Piteå på biografen. 

Det känns så roligt att få vara med och skapa en dag med berättelser, musik, kultur och nya möten. Jag hoppas att det blir en dag fylld av värme, nyfikenhet och kanske en och annan överraskning.

🎬 På filmduken visas Cirkuspojken.

🎤 Toni Rhodin föreläser och delar med sig av sina berättelser och erfarenheter från sitt liv med cirkus.

📖 Vi firar boksläppet av den nya boken Låt mig vara, låt mig leva, låt mig finna min väg – en bok som väcker tankar, känslor och berättelser till liv.

🎶 För musiken står Janna Li Janke och Mattias Kalander, som kommer att ge dagen ytterligare en dimension.

Bakom arrangemanget står Rättighetscentrum Norrbotten, Förlag DIKKO och Piteå kommun som samarbetspartners.

Så – save the date: 22 november i Piteå! 

Mer information kommer snart. Det här är en dag jag hoppas att många vill vara en del av.

Men nu först blir det en helg med Frans och därefter hösta stugan.

Vi ses i Piteå!

The Queen of ...

Britt-Inger

25/11

Kravallerna i Jönköping

Museet i Jönköping

Föreläsning av mig och Linda

Hemma igen - demokrati, föreläsning och hundkaos

Gamla tant Kexet och Frans från förra gången han hälsade på

Nu är jag äntligen hemma efter att ha varit iväg och pratat om Resandefolket och demokrati i Olofströms bibliotek i Blekinge.

Det var helt fantastiska människor som kom till föreläsningen, och det blev otroligt många fina, roliga, intressanta och givande samtal. Det är sådana gånger som man åker från föreläsningen med nya tankar och funderingar.

Det blev en lång resa, men hör och häpna – den flöt faktiskt på riktigt bra. Inga större missöden och jag kom till och med fram ungefär som planerat. Bara det är ju nästan värt ett eget demokratiskt beslut. 

Det har varit många intressanta samtal, kloka tankar och en hel del att fundera på. För visst är demokrati viktigt – men ibland är det också viktigt att få sätta sig ner, andas ut och konstatera:

”Jaha… då var man hemma igen.” 

Nu väntar soffan, något gott att äta och den kanske viktigaste formen av demokrati för kvällen:

Vem bestämmer vad vi ska se på tv?

I morgon är det dags att hämta Frans, det lilla tramset, och ha honom några dagar medan Linda är iväg och föreläser.

Jag misstänker att Kexet och Vito kommer vara fullständigt utmattade efter några dagar med Frans och hans något högre energinivå. De två gamla djuren kommer förmodligen ganska snabbt börja fundera på om det finns någon paragraf i hundlagen som ger dem rätt till både ålderspension och störningsfri vila. 

Frans däremot kommer sannolikt tycka att livet är alldeles fantastiskt och att de andra två mest behöver lite hjälp med att få upp tempot.

Men det är roligt också. Frans livar minst sagt upp tillvaron – på gott och ont. Så efter demokratiska samtal, lång resa och en kväll i soffan väntar nu några dagar av hunddemokrati.

Och där är jag ganska säker på att det inte är jag som har rösträtt.

Skickar med en bild på konstverken som mötte mig utanför ytterdörren. Jag älskar när barn är kreativa.

The Queen of ...

Britt-Inger

En resa genom dyslexins utmaningar och kreativitetens segrar

Att ha namnet Britt-Inger Lundqvist som barn och samtidigt vara delaktig i en liten kärlekshistoria med problem kring stavningen har inte alltid varit en enkel väg.

Jag minns särskilt en händelse från grundskolan när vi fick tillbaka ett arbete. Lärarinnan yttrade något liknande: "Alla har klarat den här uppgiften utom en som inte ens kan stava sitt eget namn. " Sedan höll hon fram mitt arbete så att hela klassen kunde se min stora tabbe – jag hade glömt den sista bokstaven i mitt förnamn. Hon betonade den saknade bokstaven tydligt och klart, och jag ville bara försvinna av skam.

Så jag och stavningen har haft en minst sagt känslomässig och stormig relation under hela min tid i skolan. Jag glömde ofta bokstäver, ibland hela ord, särskilt de kluriga ändelserna på längre ord (ja, mitt namn var inte alltid lätt). Men precis som många andra med dyslexi blev jag en expert på att dölja mina svårigheter. I grundskolan var det bara att kämpa på. Jag tror att jag faktiskt tänkte att jag nog inte hade fått mer medskickat så det var bara att gilla läget.

När jag läste upp mina grundskolebetyg på folkhögskola (för så klar gick jag ur grunskolan med urusla betyg) höll jag alltid koll på mina klasskamrater – jag valde smarta personer som mina sidokickar, särskilt när det gällde engelskan. Med mig och min fantastiska ordförståelse men usla stavning blev vår kombination oslagbar. Jag insåg dock inte då att jag hade dyslexi; jag var mer intresserad av att lösa problem än att hitta orsaken bakom.

När jag sedan började på universitetet upptäckte jag att mina stavproblem var mer omfattande än "normala". Och det var då jag verkligen insåg att jag inte bara "var oduglig på att stava", utan att jag led av dyslexi. Det tog tid att bearbeta denna insikt, men vilken lättnad det var att äntligen få en förklaring! Det handlade inte om att vara trög (även om jag nog är lite långsam som inte insåg det tidigare).

I universitetsmiljön försvann grupparbetena, och nu fanns det ingen möjlighet till kreativa lösningar för mina stavproblem. Som tur var hade jag Linda (min dotter), som är min främsta korrekturläsare, och ett fantastiskt dataprogram som kunde stava åt mig. Engelska var en egen historia – från kaos på folkhögskolan till rena katastrofen på universitetet. När jag behövde skriva Abstracts i mina uppsatser blev Lindas vän Nina min räddning. Hon ordnade översättningen och plötsligt var allt på engelska i toppskick! Jag har verkligen mina vänner och mina datorprogram att tacka för att jag kunde avlägga mina examina.

Med åren har det blivit bättre med stavningen, erfarenhet och ett envetet användande av det skrivna ord gör att jag klarar mig ganska hyfsat. Men jag byter fortfaranade ut ord som jag inte kan klura ut stavningen på till enklare som jag kan hantera. Sen glömmer jag fortfarande ofta den sista bokstaven i ord och ibland hela ord, så vi kan säga att – stavningen kommer aldrig att bli perfekt. Men jag tycker ändå att det ser helt okej ut, även om mitt öga (eller min hjärna) luras ibland. De röda strecken i Word visar omedelbart var felen ligger och hjälper mig att hitta rätt ord – och att stava dem korrekt! 

Nu har jag turen att dessutom ha fantastiska människor omkring mig som bidrar till att korrekturläsa det jag skriver. År 2021 grundade jag, Linda och Johanna förlaget DIKKO. Hur går det till? Ja, man kan säga att jag korrekturläser i alla fall inte. Utan jag gör en massa annat som behövs för att driva ett förlag, så det funkar utmärkt. Men utan mitt nätverk av fantastiska stavare hade det inte funkat. Var och en ska göra det de är bäst på och stavning är inte mitt område. Innan dess var jag med och startade magasin DIKKO. Något jag heller aldrig kunnat göra utan alla kompetenta människor runt mig.

Så vem säger att man inte kan jobba med ord bara för att man har dyslexi? Jag älskar Word, mina vänner och mitt nätverk som gör det möjligt för mig att vara kreativ och uttrycka mig trots mina utmaningar med stavningen. Jag är oerhört stolt över det jag har åstadkommit, trots eller kanske på grund av mina svårigheter. Så adjö dyslexi, vi är ett team!

The Queen of ...

Britt-Inger

Ps. Den här bloggen skriver jag utan korrekturläsare, och ibland missar jag bokstäver, kastar om eller glömmer ord och då går jag in och ändrar i bloggen. Men ibland ser jag inte var det blivit fel och då får det stå som det gör. Så till alla ordpoliser: stå ut eller låt bli att läsa. Ds.

Hösten, föreläsningarna och konsten att förbereda sig för pension

Hösten är här. Den kommer som den alltid gör – med varma färger, kyliga mornar och den där ganska tydliga påminnelsen om att det är dags att hösta stugan och så småningom dra sig in mot staden igen.

Det är något särskilt med hösten. Naturen fullkomligt exploderar i färg samtidigt som temperaturen gör sitt bästa för att få oss att inse att sommaren faktiskt är slut. Och mitt i allt detta pågår livet precis som vanligt – fast med lite fler tröjor, lite mer kaffe och betydligt mindre lust att kliva upp ur sängen tidigt på morgonen.

För min del innebär hösten också arbete, föreläsningar, nya böcker och den årliga operationen ”rädda det som räddas kan av sommarens odlingar”. Det ska tas om hand, frysas in, torkas, läggas på burk och på något magiskt sätt helst räcka ända fram till nästa sommar. Man kan säga att jag ägnar hösten åt att hamstra vitaminer och preppa med viss framförhållning.

Pension? Nja, vi får se…

Det stundar flera spännande föreläsningar och samarbeten framöver. Och det där med att gå i pension… ja, det har visat sig vara betydligt svårare än jag trodde.

Livet är helt enkelt alldeles för roligt fortfarande!

Jag har tänkt att jag ska trappa ner, ta det lite lugnare och kanske ägna mig åt sådant som känns riktigt pensionärsaktigt. Därför har jag börjat förbereda mig genom att virka. 

Det låter ju lugnt och stillsamt.

Det är det inte.

Precis som med det mesta annat jag ger mig in på har virkningen en tendens att eskalera. Jag kan visserligen inte läsa virkbeskrivningar, så jag virkar helt enkelt på gehör. Det är lite som att laga mat utan recept – ibland blir det fantastiskt, ibland blir resultatet… mer experimentellt. I dagläget har jag virkat mössor, halsdukar, sockor, tröjor och koftor, allt i flertal. 

Men det fina är att nästan inget blir så misslyckat att det inte går att använda till något. Men framför allt: det blir väldigt mycket.

Jag börjar med tanken att ”jag ska bara virka en liten sak” och plötsligt sitter jag där med ett helt lager av virkade alster och funderar på om jag kanske borde öppna en liten fabrik eller börja sälja på marknad.

Pensionärsliv, alltså.

Hösten bjuder på många möten

Närmaste tiden är dessutom full av roliga saker att se fram emot.

Den 29 september befinner jag mig i Olofström för en föreläsning. Det ska bli väldigt roligt att komma dit och möta nya människor och få dela med mig av mina erfarenheter och tankar.

Och sedan väntar Jönköping den 25 november, där jag och Linda återigen ska föreläsa tillsammans. Vi har varit i Jönköping tidigare och minns det som en mycket trevlig stad att föreläsa i, så det känns extra roligt att få komma tillbaka.

Men innan dess händer det något alldeles särskilt i Piteå den 22 november. Där planerar vi en eftermiddag fylld av film, samtal, föreläsning och boksläpp. Mellan klockan 12 och 16 på biografen blir det visning av filmen Cirkuspojken, föreläsning med Toni Rhodin och dessutom boksläpp av Låt mig vara, låt mig leva, låt mig finna min väg.

Det här är ett samarbete som vi gör tillsammans med Rättighetscentrum Norr, och det känns både viktigt och väldigt roligt att kunna samla så många olika delar under samma eftermiddag.

Så hösten blir alltså inte riktigt den där lugna perioden som man kanske föreställer sig. Och planer för våren 2027 har redan tagit form så jag kommer nog inte vara sysslolös då heller.

Det blir föreläsningar, böcker, samarbeten, film, resor, odlingar som ska tas om hand – och förstås en och annan virkad skapelse.

Kanske är det just det som är problemet med pensionen. Jag har alldeles för mycket roligt kvar att göra.

Så tills vidare får jag nog fortsätta jobba, föreläsa, skriva, odla, virka och leva.

Pensionen får helt enkelt vänta lite till, och då kan jag ju alltid virka lite mer.

The Queen of ...

Britt-Inger

Jag har en dröm – och nu blir den verklighet i Umeå

I utställningen ”Livets trådar” lyfter polsk-romska konstnären Malgorzata Mirga-Tas särskilt fram romska kvinnors vardagsliv.

2023 var jag i Göteborg och såg en utställning av Malgorzata Mirga-Tas. Utställningen hette Suno Mangie Džalas, vilket översatt betyder Jag har en dröm. Den skildrade romskt liv ur ett feministiskt perspektiv – och jag blev helt tagen av den.

Så ni kan kanske förstå min känsla i måndags när jag och Linda satt i ett digitalt möte med samma konstnär!

Eller, för att vara helt korrekt: Linda satt tillsammans med Anca, som är curator för utställningen, och Malgorzata Mirga-Tas och jag var med digitalt, men ändå. Malgorzata Mirga-Tas ska ställa ut i Umeå. Hur häftigt är inte det? Jag måste erkänna att jag var lite starstruck.

Utställningen öppnar den 19 mars 2027 och pågår till 16 januari 2028 på Bildmuseet i Umeå.

Under mötet började vi planera hur utställningen ska se ut och vilka nya verk som ska tas fram, både inför och under utställningsperioden. Malgorzata Mirga-Tas kommer bland annat att skapa nya verk med berättelser om resande från Sverige – och då i första hand från Västerbotten.

Det känns väldigt speciellt att få vara med och skapa förutsättningarna för ett sådant projekt. Att få möta en konstnär vars verk berörde mig så starkt redan 2023, och nu få vara med när hennes konst kommer till Umeå, känns faktiskt ganska stort och mäktigt.

Vi hann också börja formulera tankar kring 8 april, som vi gärna vill göra till ett samarrangemang. Vi har många planer om vad som ska hända nu ska vi bara förankra och förverkliga dem. Det kommer att bli många samtal, många berättelser och förhoppningsvis många möten mellan människor.

Det här kommer att bli otroligt roligt!

Bloggen kommer självklart att uppdateras med mer information allt eftersom projektet fortskrider. Så det här är bara början…

The Queen of ...

Britt-Inger

En helg i Frans-världen

Vi har haft en hel helg tillsammans med Frans – och ja, vi har verkligen grottat ner oss! 

Linda hade redan förberett vad boken skulle handla om, så det var egentligen bara att sätta igång. Och när Linda väl kommer igång… ja, då sprutar det rim om Frans ur henne! Det ena rimmet efter det andra har ploppat fram och Frans börjar så smått få ett helt eget liv.

Vi har också hunnit fundera på vilka delar av texten som ska översättas till svensk romani. Och där kan vi avslöja att det kommer att bli betydligt fler översättningar än de som finns i FY FRANS!. Frans verkar alltså vara på väg att bli en riktig språkbegåvning. 

Sen var det det här med bokens namn… 
Vi diskuterade. Och diskuterade lite till. Och kom fram till… ungefär ingenting. Så namnet får helt enkelt vänta på sin stora uppenbarelse. Det kommer när det kommer – förhoppningsvis innan boken är färdig!

Förutom att producera bok har vi såklart gjort det som hör till ett riktigt bra arbetsmöte: ätit, skrattat, pratat och handlat och haft det allmänt trevligt. För man kan ju faktiskt inte bara jobba hela tiden! 

Så sammanfattningsvis: Frans växer, rimmen flödar, översättningarna planeras och namnet… ja, det får vi återkomma till. 

En sak är i alla fall säker:

Vi har alltid roligt på våra möten! ❤️

Boken kommer ges ut av Förlag DIKKO

The Queen of ...

Britt-Inger

Intresserad av romer och resande? Kolla in de här länkarna!

Är du intresserad av romer och resande eller de nationella minoriteterna, deras historia, kultur, språk och liv i Sverige? Det finns flera bra platser på nätet där du kan läsa, lyssna och lära dig mer.

Magasin DIKKO

Magasin DIKKO

Magasin DIKKO är ett nätmagasin som vill förmedla ett resande och romskt perspektiv och sprida kunskap om nationella minoriteter. Här finns nyheter, reportage, krönikor och berättelser.

Förlag DIKKO

Förlag DIKKO

Förlag DIKKO arbetar bland annat med att ge ut litteratur och berättelser som annars kanske inte skulle nå läsarna. Förlaget har också ett mål att bidra till att revitalisera språket romani. Kolla in deras böcker om du är intresserad.

Radio Romano

Radio Romano hos Sveriges Radio

Radio Romano är Sveriges Radios redaktion för nyheter och innehåll på romani chib. Radio Romano är också en av de medier som är värd att lyftas fram för den som är kunnig och intresserad av språket och som vill följa romska frågor och innehåll.

Sverige Romano

Sverige romano på SVT Play

Det är ett aktualitetsprogram om romer i Sverige, med fokus på romsk kultur, identitet och aktuella samhällsfrågor. Programledare är Barbi Jakowicz, och Dusan Marinkovic medverkar som sidekick. Programmet sänds på SVT2 och SVT Play. 

Minoritet.se

Minoritet.se – Romer

På Minoritet.se kan du läsa mer om Sveriges nationella minoriteter. Här finns bland annat information om romsk historia, kultur, språk, medier, organisationer och olika resurser.

Amnesty romer och resande

Amnesty romer och resande

En Amnesty-grupp för romers och resandes rättigheter i Sverige och Europa. I centrum står frågor om antiziganism, diskriminering, språk, kultur, trygghet och inflytande. Förändring kräver kunskap, dokumentation och påverkan, i samarbete med romska och resande aktörer, civilsamhället och andra som står upp för mänskliga rättigheter.

Ta gärna en titt på länkarna och upptäck mer om romer och resande!

The Queen of ...

Britt-Inger

Ny föreläsning om Resandefolkets dag och Demokrati i Olofström

Den 29 september är Resandefolkets dag, och i år kommer jag att fira och uppmärksamma den i Olofström. För mig känns det här lite extra speciellt, eftersom jag den dagen ska hålla en föreläsning om resandefolket och demokrati.

Det är första gången jag håller just den här föreläsningen, och jag ska erkänna att det känns både spännande och lite nervöst. Det är en sak att prata om sina tankar och kunskaper i mindre sammanhang – en helt annan sak att stå inför en publik och berätta om ett ämne som betyder mycket.

För mig är resandefolkets historia inte bara några sidor i en historiebok. Det är min historia och handlar om mina människor, familjer, livsöden, identitet och erfarenheter som har förts vidare från generation till generation. Det handlar också om hur resandefolket har blivit behandlat genom historien och hur det har påverkat människor än idag.

Därför känns kopplingen till demokrati väldigt viktig.

Demokrati handlar inte bara om att rösta vart fjärde år. För mig handlar demokrati också om att få vara den man är, att få sin historia berättad, att bli lyssnad på och att få vara en självklar del av samhället.

När jag står där i Olofström kommer jag därför inte bara att hålla en föreläsning. Jag kommer att dela med mig av något som jag tycker är viktigt – och förhoppningsvis väcka tankar, frågor och kanske även nya samtal.

Jag tror att vi behöver prata mer om resandefolket och vår historia. Inte för att fastna i det som har varit, utan för att förstå vår samtid och kunna bygga ett samhälle där erfarenheter och berättelser får ta plats.

Det ska bli väldigt roligt att få möta människor i Olofström och tillsammans uppmärksamma Resandefolkets dag den 29 september.

Och ja – jag är lite nervös inför den här föreläsningen som är den första på det här temat. Men framför allt är jag stolt, förväntansfull och glad över att få göra den.

Det här kommer att bli en dag jag och kanske du sent kommer att glömma. Hoppas vi ses!

29/9
Tid: 17:30-19:00
Resandefolkets dag och Demokrati i Olofström

The Quees of ...

Britt-Inger

Sommaren tog slut innan den hann börja

Sommaren har tagit slut – om den ens fick en chans att börja innan den tog slut. Det verkar som att min favoritsak under denna sommar har varit min kofta. Några stora behov av badkläder har det knappt funnits här i norr, där temperaturen mestadels har legat på nivån "ta med en tröja, bara för säkerhets skull".

Medan södra Sverige tycks ha fått sin beskärda det av sol och värme, har vi här uppe i norr fått nöja oss med att titta på badkläderna, sucka och hoppas på bättre dagar. Vi vet inte mycket om torka för här är vattendragen överfulla av allt regnande. Hur det går ihop med elbristen och höjda elpriser går över mitt förstånd, det är ju här uppe i norr vi producerar elen och här har det inte varit någon torka. Det känns ibland som någon driver med oss. 

Men kanske är det så att 2+2 blir inte blir 4 utan det blir blir ungefär 5, precis som den gamla IMU-matten (mängdlära) som lärdes ut i skolan i slutet av 60-talet. Skolan insåg ganska snabbt att det inte var ett bra sätt att räkna matte på, så kanske elbolagen kan få ihop det så småningom också. Regn i norr, fyllda vattendrag och älvarna, ger mer el och lägre elpris, egentligen är det enkel matematik. 

Men toppen av allt var ändå när man gick ut med att de behövde höja elpriserna för att det hade frysit på dammarna, hur kan detta vara en nyhet när vi lever i norra delen av landet. Upplysningsvis så rinner vattnet under isen och är fortfarande strömmande även om det är ytan är frusen och luften är kall. Och i min värld så gör strömmande vatten att turbinerna snurrar och el produceras, även detta enkel matematik. Men vad vet jag som var barn och hade IMU-matte i skolan. 

Men min trädgård har åtminstone levererat och gett oss en bra skörd. Jag har plockat mina grönsaker och fått en hel del bär, tomater och lök. Det har blivit sylt och saft, och nu är mitt förråd för vintern påfyllt, så jag kan åtminstone låtsas vara förberedd inför den kommande kalla perioden. Och fastän jag inte är någon prepper tror jag att jag har tillräckligt för att klara ett längre strömavbrott. 

Och kanske kan nästa år vara snäll mot oss så vi får en sommar som gör att man kan känna värme från solen och inte bara från koftan.

Nu hotar i alla fall nattfrosten i vassen och snart är den ett faktum. Dags att ta fram mössan och vinterskor, koftan behöver jag inte ta fram för den är redan framme. Det är på tiden att säga farväl till sommaren och ställa undan badringen till nästa år. För kanske kommer jag få användning av badkläderna nästa år om sommaren då beslutar sig för att dyka upp och visa sig från sin lite mer soliga sida.

The Queen of ...
Britt-Inger

VALRESULTATET ÄR KLART! Men hur blev det egentligen

Väljarna har sagt sitt. Politikerna har hört vad de ville höra.

Vissa jublar, andra googlar ”hur flyttar man till Norge?”, och en tredje grupp hävdar bestämt att det var fel på valkretsen, just där deras röst råkade hamna. Själv sitter jag här med kaffet och försöker förstå hur ett land kan ha så många vinnare efter samma val.

Demokratin har talat. Nu återstår bara det viktigaste:

Vem får skulden för resultatet – och vem är vinnaren? Och HUR ska man kunna bilda en regering?

Partiledarna har redan börjat analysera resultatet:

De som gick framåt jublar och kallar det ett historiskt mandat.
De som stod stilla kallar det stabilt.
De som backade skyllde på omständigheterna.
Sen finns det de som så skyller det på en enskild grupp.
Sen ska de ska så klart ”analysera resultatet”.

Analysen kommer naturligtvis att visa att:

Väljarna höll egentligen med dem.
Kampanjen var fabulös.
Medierna var orättvisa.
Sociala medier sabbade allt.
De andra baktalade dem.
Det var vädrets fel.
Men framför allt: nästa val blir på ett annat sätt.

Till sist står det klart att den röda sidan vann.

Och så börjar den stora eftervalsdramat: förhandlingarna.

Partier som lovade att ALDRIG ha samröre med de "andra" börjar plötsligt ”föra konstruktiva samtal”.
Principer som var knallhårda i söndags visar sig på måndagen vara förvånansvärt lösa i kanterna.
Och någonstans sitter en partistrateg och flyttar runt ministerposter som om det vore Monopol.

Under tiden sitter väljarna hemma och tänker:

”Jaha. Det var alltså DET HÄR vi röstade på?”

Demokratin har talat.

Nu börjar den spännande delen där politikerna förklarar vad folket egentligen menade.
Och om resultatet inte passar? 

Ingen fara.

Då håller politikerna en presskonferens och använda orden ”vanligt folk”, ”ansvar”, ”mandat” och ”samarbete” tillräckligt många gånger – så har valförlusten på ett magiskt vis blivit en seger med förbättringspotential.

Det är ändå imponerande.

Vi går till valurnorna för att välja politiker.

Politikerna går sedan in i förhandlingar för att välja vad vår lagda röst ska betyda.

Och det blev – trots allt, eller kanske just på grund av allt – Socialdemokraterna som får börja processen med att försöka få ihop det här politiska pusslet. Ett huvudbry där vissa bitar absolut inte passar ihop, andra hävdar att de aldrig tänker ligga bredvid, eller med den andre parten, och några har redan har börjat förhandla om vem som ska få sitta i (skam)vrån.

Så lycka till, Socialdemokraterna ni vann med minsta möjliga marginal. 

Nu har ni fått möjligheten att inleda arbetet med att bilda regeringen. Samtidigt som Tidö-laget flåsar er i nacken och vill ta ifrån er makten. Det kommer inte bli lätt att förhandla med Centerpartiet som är missnöjt för de vill se en mittenregering och inte leka med Vänsterpartiet. Medans Vänsterpartiet önskar att deras väljare ska räknas på samma sätt som andras, och vägrar att vika ner sig i sina krav. De som just nu är enklast att förhandla med är Miljöpartiet som verkar ganska nöjda och skapar mindre oro, men osvuret är nog ändå bäst.

När det väl är klart återstår bara den lilla detaljen att förklara för väljarna varför resultatet blev som det blev och inte som de röstade. Men det är väl så det fungerar i vår demokrati.

Folket röstar. Politikerna förhandlar. Vem tog vem och vem? Efteråt får vi alla veta vad vi egentligen röstade på- Eller så blir det nyval. Den som lever får se. Dramat fortsätter! 

The Queen of ...

Britt-Inger

Invandrarnas fel - det nya Bögarnas fel (Grotesco)

Grotesco facebook

Såg programmet "Din flock" av Anders Hansen och kom då att tänka på att om vi dagligen får höra att en viss grupp är ett problem, börjar vi kanske omedvetet leta efter bevis som stöder detta. Vi lägger då märke till det som passar in i den bilden och riskerar att förlora sikte på det som motsäger den. En taktik som fortfarande, trots vår historiska erfarenhet, används av politiker. 

Politisk debatt

Det som jag fann märkligt i en av debatterna var att ingen från Tidö-partierna reagerade när Jimmie Åkesson framställde en hel grupp som syndabockar  - här tänkte jag på ordspråket: den som tiger samtycker. Åkesson påstod att den muslimska invandringen kan komma att avgöra valet. I nästa andetag kritiserade han de andra partierna, det vill säga sina motståndare, för att ha mobiliserat röster i moskéer.

Den som reagerade snabbt var Amanda Lind (MP), som uttryckte att det var ett förfärligt uttalande och ansåg att det var grovt och inte hör hemma i Sverige. Åkessons partikollegor verkade mest se bort, vilket på det sättet gav honom sitt tysta godkännande.

När partiledaren för Sverigedemokraterna (SD) i en av våra största politiska debatter upprepade gånger påpekar att muslimsk invandring är ett avgörande problem och hotar att återkalla människors permanenta uppehållstillstånd, anser jag att vi bör stanna upp och reflektera över något som ofta hamnar i skymundan:

Vad gör detta med oss? 

Syftet med uttalandet kommer kort efter valet av Tobias Andersson (SD), som skriver: "Om vi förlorar så är det på grund av att vi beviljar över 200 000 medborgarskap." Tobias Anderssons inlägg på X är återigen ett försök att lägga skulden på en viss grupp för det svaga valresultatet för SD.

Vi behöver därför inte bara ställa frågan:

"Har politikern rätt? "

Eller är det som när Grotesco sjunger det är "Bögarnas fel", en satirisk och upprepande sång som visar på orimligheten i att anklaga en grupp för alla fel.

Här gäller det att vara källkritisk.

Hur många var det egentligen?
Om det nu rörde sig om över 200 000 nya medborgare, hur många av dem var röstberättigade i riksdagsvalet?
Hur många var barn?
Hur många av dem röstade faktiskt?
Hur många röstade på vänster- eller rödgröna partier?
Hur många röstade på Sverigedemokraterna eller Tidöpartierna?
Kan förändringen i stället förklaras av exempelvis valdeltagande, väljarbyten mellan partier eller andra faktorer?

Det handlar inte bara om politik; det handlar också om psykologi.

Det som händer med oss människor när vi utsätts för samma budskap gång på gång är att hjärnan börjar känna igen kopplingarna mellan vissa ord och vissa grupper av människor. När muslimer ständigt nämns i samband med integration, kriminalitet, problem, hot och utvisningar finns det en risk att dessa begrepp kopplas samman i vårt medvetande. Detta sker oftast inte för att vi medvetet väljer att tänka så, utan på grund av upprepningar som gör associationerna mer naturliga.

Detta är något som vi inom minoriteten romer och resande har erfarenhet av, eftersom vi har varit utsatta för liknande situationer under många år.

Det är så våra hjärnor fungerar. Och det är något vi sett tidigare i historien.

Därför anser jag att politiker måste vara försiktiga med vad de säger och upprepar. Samtidigt behöver vi som lyssnar vara uppmärksamma när politiker pekar ut hela grupper av människor. Bakom uttrycket "muslimsk invandring" finns miljontals individer, inga objekt. Det handlar om människor som är föräldrar, barn, grannar, arbetskollegor, läkare, lärare, företagare, undersköterskor, ingenjörer, pensionärer och ungdomar. Dessa människor har helt olika värderingar, livsval och erfarenheter. Vissa tjänar pengar och bidrar till samhället precis som alla andra, medan andra inte gör det. Med andra ord är de precis som vanligt folk.

Trots detta kan en politisk debatt reducera dem till en enda kategori:

"Muslimer," "invandrarna," "de andra."

När en hel grupp under en längre tid främst diskuteras som ett problem, förändras vår syn på dessa individer. Vi riskerar att sluta se dem som unika personer och istället betrakta dem som en homogen grupp istället för som individer. Att bli betraktad som ett problem, hamna i utanförskap eller ses som andra klassens medborgare påverkar naturligtvis alla som tillhör gruppen.  

Man kan börja undra: 

Gäller detta även mig?
Är det mig de syftar på?
Är jag egentligen en av "oss" eller en av "dem"?

Men jag tror också att detta påverkar de som står utanför.

Vi formas alla av det vi hör, och jag anser att både medier och politiker har ett stort ansvar i detta sammanhang.

Självklart måste svåra problem kunna diskuteras. Integration bör kunna kritiseras, misslyckad politik måste ifrågasätta, kriminalitet måste bekämpas och migration ska vara ett ämne för diskussion. Även strikta politiska förslag har sin plats i en demokrati.

Det är dock en viktig skillnad mellan att diskutera ett samhällsproblem och att upprepade gånger skapa en mental koppling mellan en hel grupp människor och detta problem.

Vi behöver fråga:

Vad händer med mig när jag hör dessa upprepningar från politikerna?
Vilka känslor väcker det inom mig?
Blir jag rädd eller arg?
Börjar jag tänka i termer av "vi och dem"?
Vilka människor börjar jag se på ett annat sätt?
Och vad sker om jag får höra samma budskap hundra gånger?

Jag anser att detta är en av de mest centrala frågorna i vår tid. Ett samhälle förändras inte bara genom de lagar som riksdagen stiftar, utan också genom de berättelser vi delar om varandra. Om vi ständigt lyfter fram att vissa grupper är ett problem, kommer det i slutändan att påverka vår syn på dem.

Det handlar inte om att sluta diskutera frågor kring migration eller integration, utan om att aldrig tappa bort människan bakom varje kategori. Politik handlar om beslut, men det handlar också om människor.

Frågan är vilket samhälle vi skapar när vissa individer under flera år får veta att de är en del av problemet.

Förklaring Bögarnas fel 

"Bögarnas fel" är en satirisk sång som framfördes första gången år 2010 av humorgruppen Grotesco i TV-serien med samma namn. Texten skrevs av Henrik Dorsin och utgör en satir över homofobi. Hans avsikt var att skriva en text som förlöjligade homofobi, eftersom han anser att Sverige fortfarande är ett homofobiskt land. Däremot betraktar Dorsin homosexualitet som ett förlegat ämne för humor.

The Queen of ...
Britt-Inger

Väljarnas lika värde

Självklart ska Vänsterpartiet kunna ingå i en regering. Deras väljare har samma värde som Centerpartiets väljare. Det borde vara en självklarhet.

På den röda sidan har man länge hävdat att alla människor har lika värde. Det är ett vackert uttryck – så länge man inte röstar på Vänsterpartiet, för då verkar inte samma principer gälla. Det verkar som att Vänsterpartiets väljare betraktas som andra klassens medborgare; de får gärna stödja Socialdemokraterna, men de får inte vara med i det politiska samtalet på riktigt.

På andra sidan har det aldrig funnits särskilt mycket diskussion om att utesluta Sverigedemokraterna eller deras väljare från den demokratiska debatten. Här handlar det, just nu, mer om att acceptera valresultatet och förhålla sig till det.

Just här blir hyckleriet nästan komiskt.

Man kan givetvis ha negativa åsikter om Vänsterpartiet.
Man kan också tycka illa om Centerpartiet eller Sverigedemokraterna. 

Det är helt okej och lite av poängen med demokrati, man måste inte älska alla men däremot så måste man behandla alla lika.

Men när politiska partier beter sig som mobbare på skolgården för att vinna sympati hos andra, har det gått för långt. (S)ärskilt för ett parti som har solidaritet, frihet och jämlikhet som sina grundläggande pelare i det politiska programmet. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar. 

Om man verkligen tror på människors lika värde kan man inte börja dela upp väljare i "fina" och "ofina", respektabla och förkastliga, demokratiska och "fel" väljare.

En röst tappar inte sitt värde bara för att man ogillar den person som lagt den, eller anser att de tillhör fel parti. Det borde vara en ganska enkel princip för alla som vill läxa upp resten av landet om demokrati och människovärde.

Demokrati handlar inte bara om att respektera de väljare man sympatiserar med. Utan alla röster räknas, även de som ibland skaver eller sticker ut.

Stå på er Vänsterpartiet och låt er inte luras av Socialdemokraterna (igen)

The Queen of ...
Britt-Inger