torsdag 12 april 2018

Samtal om Dinglarens väg på Västerbottens museum

Samtalet ges onsdagen 25/4 kl 18.00 på Västerbottens museum.


"I Dinglarens väg — Vorsnos Drom skildras resandefolkets historia utifrån resandes egna livsberättelser. Det är berättelser om samhällets övergrepp, skam och utanförskap, men också om fina minnen, en levande kultur och stark gemenskap.

Författarna och etnologerna Britt-Inger Hedström Lundqvist och Ann Hellman betonar att det är samtliga medskapares bok. Ungefär trettio personer har hjälpt till med boken, till exempel med texter eller bilder. Tjugofem av dem tillhör resandefolket, precis som Britt-Inger Hedström Lundqvist själv."


Jag ser fram emot att få prata om boken och hoppas att många kommer.



Lev och må
Britt-Inger





onsdag 11 april 2018

Snart sommar och sol


 

Nu är sommar nu är det sol…
Så sjöng vi när jag var liten. Vi var på semester på väg från Göteborg till Skellefteå och släkten. Vi hade flyttat till södra Sverige eftersom det inte fanns arbete i norr. Pappa hade jobbat halva lördagen och mamma packade bilen när han kom. Det stuvades in packning, ungar, hundar, mat och vuxna in i den lilla bilen och så bar det av. Vi sov och åt den medhavda korven och mackorna i bilen medan pappa körde utan uppehåll hela vägen.

Vi sjöng, pratade och hade det förväntansfullt trevligt under den långa resan. Jag har många glada och trevliga minnen från dessa semestrar. Gemenskap, vänskap och närhet, så värdefullt för barn och vuxna.

Det var då.
Nu är det snart sommar igen och barn och vuxna funderar på sin ledighet. Fast inte alla, en tredjedel av landets arbetarkvinnor har inte ens råd att åka bort en vecka för att koppla av. LO:s stora rapport visar stora klyftor kring semestern.

De som är mest utsatta är de som har arbetaryrken och då i synnerhet kvinnorna. Det är för de kvinnorna som har lägst utbildning och de som går på vikariat som det är det nästintill omöjligt att ta en semestervecka. De har inte råd att hyra sommarstuga eller husvagn, de har heller inte råd att förlora den inkomsten som arbetet ger. Förklaringen till det är att de har sämst arbetsvillkor med lägst löner. Många jobbar också deltid med otrygga anställningar ofta på obekväma arbetstider. Är kvinnan dessutom ensamstående verkar det där med semester vara en utopi.

I år har det dessutom varit en ovanligt kall vår så solsemestrandet kommer säkert slå rekord igen. Föräldrarna packar, ordnar med hundvakt, husvakt, blomvakt och barnens ögon lyser av förväntan. Semester inom landet eller utom spelar inte så stor roll för de som har råd. Dagarna fylls av aktiviteter och skoj.

Barnen är de som drabbas hårdast.
Barnen till de arbetande kvinnorna får vara på fritids under sommaren eller ensamma hemma när mamma jobbar. Och om fritids sommarstänger måste mamma leta nödlösningar för barnen. Sommaren består av besök på stranden med medhavd mat på sin höjd och någon grillkväll ute på gården. Det handlar mer om gemenskap, vänskap och närhet än dyra upplevelser.

Sen kommer barnen tillbaka till skolan när sommaren är slut och alla ska berätta om vad de gjort under sommarlovet. De mer välbärgade berättar vitt och brett om sina aktiviteter och försöker bräcka varandra medan barnet till den ensamstående mamman sitter tyst i sin bänk. Lärarna och barnen ritar och samtalar om sommarupplevelserna i en egen gemenskap där alla inte får plats.

När jag var liten skulle vi också prata om sommarlovet och semestern i skolan. Jag spelade inte i de andras division, de hade haft en massa upplevelser som de kunde berätta om. Jag satt tyst i min bänk medan de andra berättade och ibland skarvade jag en del i mina berättelser för att få vara en del i gemenskapen, för att vara en av dem som hade något att berätta om sommaren. Jag kände mig tvungen att hitta på något, för gemenskap, vänskap och närhet är inget att komma med mot solsemestrar utomlands, Liseberg, sommarstugor och Gröna Lund.

Det är ingen skillnad då och nu.
Klasskillnaderna fanns då och de finns nu. Även om man som barn tycker det är roligt att trängas i en bil eller åka till stranden för picknick så är det i skolan efter sommaren som skillnaden blir tydlig. Värden som gemenskap, vänskap och närhet är helt fantastiskt för ett barn men de har ingen status när man ska berätta om upplevelser i skolan.

De lägst betalda borde få mer lön, alla borde kunna ta semester men framförallt borde det vara förbjudet för lärare i skolan att fråga barnen efter sommarlovet vad de har gjort på semestern.

Nu är sommar nu är det sol, nu är det koskit i hagen…

PS. En viss reservation för koskiten är att vi har en hel del snö kvar här uppe norr. DS

Lev och må
Britt-Inger

söndag 8 april 2018

Romernas nationaldag i mitt hjärta och museerna i mitt liv

Foto Linda Lundqvist
Idag ska jag ner till Västerbottens museum, på väg mot jobbet, för att fira Romernas nationaldag, se utställningen Vi är romer (igen) och träffa trevliga människor. Västerbottens museum har som tradition att fira Romernas nationaldag på museet med öppet hus och särskilt inbjudna gäster. Ett bra initiativ. För mig personligen är det alltid en speciell känsla att besöka ett museum för jag och museum har en egen historia.
 
Jag växte upp i en arbetarfamilj där det fanns mycket folk, gemenskap och glädje. Men framförallt fanns det berättelser om människor och djur, arbeten och affärer, skratt och tårar, nutid och dåtid, skrönor och sanningar som handlade om bekanta och obekanta.

Jag älskade berättandet och kunde sitta och lyssna i timmar när de vuxna pratade, tyst som en mus så att ingen skulle se mig och köra bort mig, alla berättelser var nog inte till för barnaöron.

När jag började skolan flyttade vi från Göteborg till en mindre stad som heter Kungälv. Någon gång under min skoltid tog vår lärare med oss till ett museum. Jag minns fortfarande känslan av att vara på ett museum som barn. Hur det luktade av malmedel och gammalt damm, hur högt det var högt i tak och hur ljuset gjorde skuggor som stimulerade min fantasi.

Men också hur mina träskor ekade när jag gick och hur ljudet studsade tillbaka på ett särskilt sätt. Jag lyssnade sällan på det läraren sa utan funderade på hur det egentligen hade varit.  Jag kunde inte se mig mätt på allt och hittade alltid nya saker att fundera på berättelsen om.

Jag skulle inte säga att vi i vår familj var särskilt finkulturella av oss. Jag fick stanna uppe och se OS med mamma, pappa, mina bröder och de personer som för tillfället bodde hos oss även om det var mitt i natten. Speciellt när det var boxning eller hockey fast jag bara gick i lågstadiet. Det var viktigt att vara med och heja fram de våra och sörja deras förluster som en familj. Ibland sändes det också boxning fast det inte var OS och jag har sett alla matcher som sändes i SVT under den här tiden.

Mina föräldrar har förmodligen aldrig satt sin fot på ett museum. Det var inte deras grej, vi fanns inte där så vad skulle de dit att göra. Att beundra på kungar och adel låg inte för dem. När jag kom hem från dessa besök från olika museerna i Göteborg fick jag inte särskilt stor respons på det jag berättade, de förstod nog aldrig min fascination. Åren gick och jag fortsatte att besöka olika museum, jag lade också intresset för kyrkbyggnader till min repertoar.

Jag insåg ganska snabbt att mina föräldrar hade rätt, vi fanns inte med i museivärlden utan precis som historieböcker så handlade det oftast om en elit. Och visades något annat upp så var det ”de lärda” som presenterade sin version av folket.

Jag fick barn och mina barn fick så klart ta del av mitt intresse för museer. De visste precis var det som var roligt i deras värld fanns i byggnaden. Så småningom utbildade jag mig och mitt intresse för museum och berättelser styrde min utbildning utan att jag egentligen tänkte på det. Jag blev en av ”de lärda” och trodde ett tag att jag skulle jobba på museum.

Men museivärlden var kanske inte riktigt redo för en sådan som mig. Jag har nog varit lite före min tid i många frågor. Kanske beror det på att den uppfostran jag fått tillsammans med mitt intresse för mänskliga rättigheter och mina andra lite udda intressen.

I min värld borde museerna vara en naturlig värmestuga för de som fryser och en välkomnande atmosfär som inkluderar sina besökare oavsett om det är den hemlöse som vill värma sig eller en person som bara vill fördriva lite tid. Idag fyller affärerna dessa funktioner, inte museerna. Om jag skulle fått med mina föräldrar på ett museum hade det behövt finnas en igenkänningsfaktor där och något som de kunde identifiera sig med.

Jag älskar fortfarande mina museer och ser att det sakta men säkert håller på att förändras, med betoning på sakta. Men det är därför är det särskilt roligt att det är ett museum jag åker till idag för att fira nationaldagen.

lördag 7 april 2018

Ett år sedan idag


Sverige drabbades av en terrorattack. En terrorattack som liknar de attacker som hänt i Berlin, Nice och London har nu hände i Stockholm, Sverige.

Det handlar om en misstänkt terrorist som har rammat människor i centrala Stockholm körandes en stulen lastbil. Händelsen skedde vid Åhléns på fredagseftermiddagen 2017.

Polisen larmades snabbt om att en lastbil i hög fart körde på människor på gågatan Drottninggatan i Stockholm. Lastbilen hade kapats utanför restaurang Caliente i korsningen Adolf Fredriks kyrkogata och Drottninggatan för att sen köra de 500 meterna ner för Drottninggatan innan den brakade in i varuhuset Åhléns City intill Sergels torg.

Lastbilens framfart tog fyra personer liv och 15 personer skadades. Tio personer vårdas fortsatt på sjukhus efter attentatet. Ett av dödsoffren är en 11-årig flicka som var på väg hem från skolan när hon hamnade i terroristens väg och blev påkörd av lastbilen.

Världen visade solidaritet med Sverige.
Bland annat så skrev Förbundskansler Angela Merkels talesperson Steffen Seibert  på Twitter att ”våra tankar går till människorna i Stockholm, till de skadade anhöriga, räddningstjänsten och poliserna. Vi står enade mot terrorn”. Och människor i Sverige visade solidaritet med varandra.

Alla fördömer handlingen.
Men man älskar den solidariteten som Stockholmarna visar upp både på plats och via sociala medier. Stockholmarna öppnar sina hem för de som bor långt borta, några köper pizza och delar ut till de som är hungriga och andra agerar taxi när kommunikationerna stannat av. Det humana och mänskligheten vinner i det tragiska och solidariteten människor i mellan bygger broar över terrorn.

#OpenStockholm. Ett terrorbrott handlar om att man vill skapa hat och misstro mellan människor. Det gör att människors solidaritet och medmänsklighet i Stockholm blir den totala motsatsen till det som terroristen vill uppnå. Stockholmare är ett föredöme med sitt sätt att visa solidaritet med sina medmänniskor istället för att låta terrorn bli det som är rådande.

Attacken har skapat oro, människor har förmedlat sig med varandra via telefoner, twitter och facebook. Snabbt kom fb-appen Attacken i StockholmFacebooks säkerhetskoll där man kunde kolla vilka som var i säkerhet och efterlysa folk man oroade sig för. Nyheten om vad som hänt gick som en löpeld och man uppdaterade varandra.

#OpenStockholm
#OpenStockholm är ett kärleksbudskap som Sverige snabbt tog till sig och som Stockholmarna och svenskarna kunde använda för att kväva hatet med kärlek. Flera olika arrangemang runt om i Sverige har skapats för att visa sin solidaritet med offren för attacken. I Stockholm skapades en Kärleksmanisfestation mot terror med flera kända artister.

Under manifestationen i Stockholm utlystes en tyst minut, på sekunden två dygn efter attacken, människorna tog armkrok och tystnaden la sig. Allvaret gick inte att ta fel på, tårar torkades och man tröstade varandra, samtidigt som värmen bland människorna var uppenbar. Sverige har blivit både fattigare och rikare i och med den fasansfulla terrorattacken som skedde i Stockholm.