söndag 5 januari 2020

Året som gått och året som komma ska

Det har varit ett år med många upp och nedgångar. Det känns som det här året har tagit ut svängarna rejält.

2019 började inte så bra, min älskade mamma dog i början av året. Det var en svår förlust som gjorde mig lite vilsen ett tag.

Sen började jag nytt jobb i Lycksele som föreståndare på ett nystartat HVB-hem. Lite tillbaka till rötterna och lite närmare hem.

Men innan dess avslutade jag mitt jobb i Nordmaling som Kultur och fritidschef med att sjösätta en Regnbågsvecka och kommunen beslutade att flagga på de nationella minoriteternas dagar och under Regnbågsveckan. Det var ett otroligt roligt projekt som jag hoppas lever vidare. Kommuninnevånarna visade sig vara ett gäng som gillar mångfald, responsen och engagemanget blev otroligt. Jag kan ibland sakna Nordmalings gemenskap och välkomnande av nya saker.

Sen var det dags för ny ort, ny lägenhet och nytt jobb. Jobbmässigt har det, som i alla nystartade verksamheter, funnits upp och nedgångar, barnsjukdomar och strukturer som måste sättas. Men i det stora hela trivs jag med jobbet och känner att jag har massor att ge till verksamheten och kommunen.

Magasin DIKKO mitt lilla skötebarn, har varit lite av en räddningsplanka för mig när jag haft lite tyngre stunder. Tidningen går från klarhet till klarhet och fler och fler läser den och vill engagera sig i tidningen. Så roligt, man kan inte annat än bli glad av sånt. Engagemang är ljuvligt.

Jag har föreläst lite grann, men har tyvärr inte hunnit med det i samma utsträckning som tidigare av olika anledningar. Under nästa år kanske jag kan hinna med fler föreläsningar, vi får se.

Sen fick jag Katarina Taikon - priset ett pris som jag är otroligt stolt över att ha fått och som betyder mycket för mig personligen. Priset hjälpte mig också att förstå hur viktigt det är att engagera sig i sånt som betyder något. Samtidigt som det gav mig en belöning för allt ideellt arbete som jag under åren lagt ner på mänskliga rättigheter genom åren. Det tände min gnista igen, inte för att den hade slocknat, den lyser snarare klarare nu är tidigare. Och det gör mig redo för 2020 och det som året har i beredskap åt mig.

Sen har jag publicerat min saga Valentin - Vorsnos drom, både här i bloggen och i magasin DIKKO och på allvar startat igång projekt Dinglarens väg - Metodboken tillsammans med Ann, Linda och Johanna.

2020 hoppas jag ska visa sig vara det år då jag får rätat ut lite frågetecken, att jag arbetsmässigt hittar min plattform och att jag framförallt får ha roligt och trivas.

Lev och må
Britt-Inger

fredag 3 januari 2020

Semester, sol och bad


Har nu varit lite över halva tiden i Thailand. När vi kommer ner var redan fem i familjen här och två anlände dagen efter oss. Så vi totalt nio stycken under vår första vecka.


Vi firade min födelsedag med ett äventyr som klanen hade planerat utan min vetskap. En helt ljuvlig dag på en båt. Vi badade, snorklade, det fiskades och vi strosade runt på en ö (som jag inte minns vad den heter). Det var en dag i harmoni och njutning. Att det dessutom inte var så många på båten var ju bara ett plus. Jag fyllde 61 år och det firade vi med en iskall ananas-smoothie. Jag älskar verkligen min familj.


Sen kom julen och den njöt vi av på en restaurang i skogen, ett helt magiskt ställe. Barnen fick mata monstruösa fiskar som simmade runt i vattnet som omgav restaurangen. Maten var gudomlig och julafton blev en av de bästa jag har haft. Tack alla för en underbar dag och kväll. 


Till nyår hade Kim och Jenny åkt vidare till nya äventyr. Vi valde att fira nyåret dagen innan på samma restaurang som vi åt på julafton för hela Thailand verkade invadera området vi bodde på. Och säga vad man vill men de kan verkligen fira nyår. Här snackar vi inte om kvällsfirande utan det innefattar hela dagen. Jag och Roger somnade innan klockan slog tolv men vaknade av tolvslaget som innehöll mängder med bomber och raketer.


Vi har också hunnit med att hyra ett kök så att Linda fick laga lite mat åt oss. Det blev tre grymma måltider som tillreddes. Vi åt så vi storknade och ändå räckte det både tjuvätning och en måltid till. Mat är livet!

Lissa och Lii har återvänt till Sverige så nu är familjen desarmera till fem och vi saknar dem. Men ingen kan vara ledsen länge på den här breddgraden.

Nu har den lilla orten återgått till sin lunga lite sömniga tillvaratogs igen efter nyårsfirandet och det känns ganska skönt. Vi solar, eller jag sitter i skuggan medans de andra solar, äter gott och njuter av lugnet. Så förutom en del jobb med tidningen och lite artiklar så för vi en ganska lat tillvaro just nu.

Lev och må
Britt-Inger