lördag 27 september 2014

Gästbloggare: Mannen med guldringarna har ordet. Tankar om en bok

Att pengar är viktiga det har jag förstått. Att man är oense om frågor är inte så konstigt. Ett liv består av både plus och minus, upp och nedgångar, men livet går vidare ändå. Att man i ren ilska, i stunden, säger överilade saker tror jag många kan känna igen sig i. Men ett av mina barn har hängt ut mig i en bok. Han säljer mig för några silverpenningar för att komma i rampljuset igen.

Känslan när man läser boken är som när djävulen läser bibeln och man kan undra om det är värt det? Fast i hans värld är kanske rampljuset mer värt än relationen. Det finns alltid mer än en sanning eller två sidor på ett mynt. Lågvattenmärken finns och registreras, rektionen kanske inte blir den förväntade, med besvikelsen är total. Jag vet egentligen inte hur jag förväntas reagera, men räkna med överraskningar, man vet aldrig hur orden landar hos den andre parten. Det finns alltid en sändare och en mottagare i ett budskap, för visst kan man kalla det ett budskap när det finns en så tydlig adress.

Att man som före detta missbrukare har haft ett brokigt liv är inte så konstigt. Ett liv som inte varit roligt vare sig för missbrukaren, dennes barn eller för offren av missbruket. Jag vet att mina barn, plus min sambos barn, har fått ta oförtjänt mycket skit för det jag drogade för 25 år sedan. Att jag som missbrukare burit mig illa åt är inget jag förnekar. Men när man har varit drogfri i 25 år, byggt upp ett nytt liv, fått det att fungera och försökt att återanpassas i det nya livet kan man tycka att ett erkännande kunde vara på sin plats.

Tyvärr är de erkännanden som jag har fått av min omgivning lätträknade. Här träder det Norrländska alternativet in, lyckas du som före detta missbrukare hamnar du i en ny situation. Då får du konfronteras med avundsjukan och missunnsamheten för att du har återtagit makten över ditt liv. Att du har det bra stör andra, som före detta missbrukare vill man kunna fortsätta trampa på dig. På samma sätt som vi idag trampar på tiggarna på våra gator. Det finns alltid ett vi och ett dom, så andra kan se sig som den bättre parten.

Klarar du dessutom av att skaffa dig lite tillgångar, hur mycket du än har jobbat och slitit för att få ihop det, trampar du direkt på en öm tå. Tillgångar är status, i samhället mäter vi oss med prylar, ju fler prylar ju högre status. Omgivningen förringar nu dina prylar, av guldringar bli du en "zigenare", av en skjorta blir du gay och köps det en traktor är det nåt annat fel. Allt blir fel, för hur har du råd, har du stulit det, varför ska du ha, vilken fin bil, du har säkert skattefifflat jag känner folk på skattemyndigheten, hur kan du....... håll dig i rännstenen, stör inte ordningen. Hur var det nu, jo just det, "den som har mest grejer när han dör vinner" och det gillar inte alla. 

Ett känt faktum är att missbrukare är ofta kreativa, när man dessutom nyktrar till och ser klart vill man kanske hjälpa andra. Men det faller inte alltid i god jord, speciellt när man inte varit närvarande med sina egna barn. Nu går inte det som har varit att förändra, det enda man kan försöka påverka är det man har framför sig. Att göra två fel blir inte ett rätt och inte heller förändrar ett rätt de fel man gjort tidigare.

Det som är allra tråkigast är när ens egna ser på en med missunnsamhetens och avundsjukans ögon. Kanske är det Luther som gjort sina avtryck i den Norrländska myllan. Jag har inte varit någon närvarande förälder (i faderskapsintyget är jag fortfarande förälder), jag har gjort många fel och det ska gudarna veta att jag inte varit någon helyllekille. En frånvarande förälder kan orsaka mycket sorg och saknad. Men i min frånvaro är det inte jag som präglat mina barn under deras barndom, det har andra gjort. Så att anklaga mig för det som hände i barndomen är nog lite missriktat, jag var inte där. Jag vill inte förringa de känslor som mina barn  har eller deras upplevelser. Men att få ett livslångt straff för det man gjorde när man var ung kan inte heller vara rätt. Jag valde nykterheten för 25 år sedan.

Misstroendet lever vidare genom åren. För några år sedan åkte vi, jag och sambon, för att titta på en sommarstuga som en av sönerna hade köpt. Vi kom dit och gick runt, när det kommer två personer, en man och en kvinna. Kvinnan visade sig vara den som sålde huset och mannen skulle hämta nycklarna.

Kvinnan undrar vilka vi är och vi berättar det, när hon insåg vilka vi var började hon smussla med mannen. Det var uppenbart att hon tyckte det var obehagligt med oss, mannen såg bara generad ut. Hon ville inte låsa upp åt oss så vi kunde se huset, det var nyskurat. Hon ville inte ville inte vi skulle gå upp på bron heller, för det var nysopat. Hon viskade till mannen som skulle få nycklarna om vilken postlåda som tillhörde huset och ville inte visa hur man satte på och stängde av vattnet så länge vi var kvar.

Vi åkte ganska snabbt därifrån med en obehagskänsla, vad hade de sagt till henne om oss? Vem hade sagt något och varför? Ingen av oss hade träffat kvinnan tidigare, hon kunde omöjligt veta vilka vi var utan kunde endast fått kännedom om oss genom det andra hade sagt. Vi vet fortfarande inte om kvinnan har återhämtat sig efter mötet med oss.

Det här bara en händelse av många som hänt genom åren, men att bli avpolletterad som pappa i en bok är ett lågvattenmärke på sandlådenivå. Det man kan fundera på är hur länge arvsynden ska få leva kvar. Varför är det så viktigt att smutskasta och föra över all skit till andra. Jag har aldrig stängt dörren för mina barn men jag har heller aldrig tvingat mig på dem. Jag vet att jag inte alltid varit välkommen att vara delaktig i deras liv, till viss del självförvållat. Jag har därför alltid tänkt att det har varit viktigt att mina barn ska ha makten över vårt umgänge.

Jag är ingen isbit, det finns säkert förklaringar till varför mitt liv har sett ut som det har gjort, men man kan inte hela tiden skylla på hål i pottan och trasiga leksaker, var och en av oss har ett eget ansvar över våra egna liv.

Sen kan man ju alltid fundera på när nästa bok kommer, vem drabbas då? Och för de som tror att jag ska börja om att dricka, ni misstar er, det nöjet har jag inte tänkt att bereda någon.

Gud ge mig sinnesro 
att acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden
 
Med vänlig hälsning "Zigenaren"

Ps. Du som läser det här, döm inte, för nästa gång kan det vara din tur. Ds

tisdag 23 september 2014

Hus till salu

Nu säljer vi vårt hus.
Vill ni ha tag på ett billigt bra boende med möjligheter för att starta en egen verksamhet så är Forsbacka rätta ställer för för dig. Eller om bara vill ha tag på ett bra boende med ett stort garage med golvvärme för att meka i.

Mäklarens bilder och beskrivningar av huset







Sprid gärna budskapet vidare








Lev och må
Britt-Inger

måndag 22 september 2014

Hjälp Västerbottens tiggare

Så var vi hemma igen, just lagom till att första frostnatten kom. Det har varit lite turbulent ett tag, men när allt har lagt sig så kommer lösningarna. Marita spådde mig i Finnerödja och sa att mina skyddsänglar fanns runt mig och skulle hjälpa mig men jag var tvungen att var uppmärksam. Kanske är det mina skyddsänglar som har trätt in för det mesta har löst sig.

Jag fick ett telefonsamtal här om dagen som gav mig ett stort hopp om framtiden och som signalerade att allt arbete inte behöver vara förgäves. Vi får se vad som händer och hur mina skyddsänglar tänker hjälpa mig.

I veckan har jag några möten kring tiggarna i schtaan och på söndag ska jag till Umeå och prata lite.

Vill ni vara med oss att fortsätta hjälpa de som behöver det bäst i vårt samhälle sätt in pengarna på bg 187-6515 och märk inbetalningen med TIGGARE






Lev och må
Britt-Inger

lördag 20 september 2014

Tur att det finns ärliga människor

I dag har jag varit nere på stadens stora torg med täcken och kläder till de som behöver det. Vi träffades jag och Hanna och bar ner allt till torget och gjorde en viss uppdelning av det vi hade. Elina kom rusande mot oss när hon förstod att vi kom med de där täckena som jag hade prata med henne om tidigare. Hennes make kom också dit och fick lite kläder och täcken även han.

Det som blev klar packade vi in i bilen för att lämna av utanför Coop och på Solbacken. När jag sätter mig i Hannas bil upptäcker jag att min telefon är borta, med alla kontokort, jag måste lagt ifrån mig den på bänken. Ur bilen och går fort ner mot torget, på väg över övergångsstället ser jag Elina komma springandes mot mig vilt gestikulerande. Hon rusar fram till mig och kramar om mig, klappar sig på fickan och tar upp telefon, hela tiden pratandes. Jag förstår telefon, bank, madam och att hon vill få fram att hon tog reda på luren åt mig. Jag drar en suck av lättnad att det var Elina som hittade luren så jag fick igen den och inte någon annan.

Vi åker vidare och delar ut kassar med täcke,filtar och kläder. Vi får över lite grann och återvänder för att leta upp Elina igen men vi hittar henne inte på torget. Vi träffar hennes man, som direkt berättar om telefon, Elina och att hon har den. Jag tar fram luren och visar att jag har fått igen den. Språkförbistringarna gör att vi kommer inte längre i samtalet. Vi bestämmer oss för att åka hemåt, jag lastar in det lilla som blivit kvar i min bil och jag och Hanna säger hej och på återseende.

Jag åker mot sommarstugan igen och höstandet där. Jag tackar min lyckliga stjärna för ärliga människor.

Lev och må
Britt-Inger 


torsdag 18 september 2014

Sommaren är kort......

Nu är vi inne på sista veckan i stugan. Kylan på nätterna har börjat krypa neråt och vårt sommarvatten måste kopplas ur. Det är med blandade känslor vi återvänder hem igen. Vi hade hoppats på att vi skulle ha fått sålt huset innan sommaren var över. Men så blev det inte. Vi sitter inte i sjön om att sälja,men det hade varit skönt att få det gjort när man har dragit igång processen.

En av fördelarna med att flytta hem är jag behöver inte stå på ett ställe på altanen för att kunna prata i telefon. Vilket är bra nu när det börjar bli kallt ute, och ibland går telefon varm av alla som ringer och alla samtal som jag ringer.




 Mina bästa och trognaste vänner



Lev och må
Britt-Inger

Livet är ingen rak väg utan en krokig stig

Jaha och så tog sig livet en ny väg. Det tråkiga är när man upptäcker att människor är människor, som dessutom drar felaktiga slutsatser utan att kommunicera och dessutom gör sig en egen verklighet. Jag pratade med en kvinna igår och sa; Jag kanske lär mig någon gång, varpå hon svarade; Nej det hoppas jag inte för då dödar du din kreativitet. Vilket är sant, det är bättre att hitta nya vägar och lösningar.

Men, men kanske var det till det bästa, även om den vägen som varit kostar mer än den smakar för tillfället. Nu börjar en ny tid, jag ska börja söka arbete, det funkar inte att leva på gubben och tära på de surt sparade slantarna längre. Och nu har jag ju hux flux himla gott om tid.

Jag får kasta upp bollarna i luften igen och får se vad som landar i handen.

Lev och må
Britt-Inger

onsdag 17 september 2014

Ett opererat bakben

I går opererade jag bakbenet, tog bort en knöl, inget farligt, det var bara en fettknöl. Även om den var större än vad läkaren beräknat när han började skära, vilket gick att uppfatta på hans förvånade tillrop. Han skar och skar och skar sen frågade han om jag hade hund.

Jag sa - jag har två, varpå han frågade om jag ville ha med mig klumpen hem till hunden. Jag tackade vänligt men bestämt nej till detta erbjudande. Kändes inte riktigt bekvämt att jag skulle veta att mina hundar hade ätit upp en del av min kropp.

Det blev en blodig tillställning att operera bakbenet, förmodligen för att den var större än beräknat. Men till sist blev jag ihop sydd och fick åka hem, något lättare än tidigare och lite halt. Nu får jag hoppas att det hela läker ihop bra också.

Lev och må
Britt-Inger

tisdag 16 september 2014

Nu är valet över, se missnöjesyttringarna i vårt land.

Nu är valet över, tack och lov. Jag hoppas det nu löser sig med bildandet av regering också. Att tacka nej till vänstern i det här skedet var kanske inte det mest intelligenta.

Jag tror precis som många andra att SD,s valresultat är ett missnöjes val. Folk i allmänhet är inte rasister. Många säger att vi ska inte se SD utan vad SD,s väljare vill och det kan väl finnas en poäng i. Men om vi fortsätter att inte se SD så innebär det att vi fortsätter att inte ta dem på allvar, vilket jag tror är ett stor misstag. Kommunerna ute i landet kommet i allt större utsträckning börja samarbeta med dem. SD pratar med folk på folks vis på ett sätt som de etablerade politikerna inte gör. Jag har åkt genom landet och sett alla valaffischer, det etablerade partierna pratar om landet och är svulstiga, SD,s handlar om ortens funderingar. I Sundsvall till exempel säger de nej till en broavgift i andra städer stöder de andra frågor som berör och påverkar folk på orten på sina valaffischer. 

De har dessutom haft en uppsökande verksamhet, de pratar med olika intresseorganisationer och ger dem sitt stöd. Och det handlar inte bara om att den lokala SD,aren ringer eller tar kontakt, nej det är folk från partitoppen som ringer. Märkvärdigt värre och uppenbart framgångsrikt, den lilla människan blir sedd. Sluta underskatta dem, så länge vi gör det kommer de fortsätta växa. Däremot ska vi aldrig låta SD styra agendan för det normaliserar dem bara.

Det behövs en större tydlighet bland de etablerade partierna,vad står ni för?  Vilka ideologier har ni? Vad skiljer er åt? Ta fram de lokala frågorna. Partierna måste börja prata om sina frågor och inte prata om de andras. Förtydliga den egna politiken och sluta normalisera de andra genom att skapa de egna argumenten utifrån de andra. Se människorna och lyssna neråt, det är inte bara SD som är en missnöjesyttring utan det folkliga uppror som håller på att ske är också en missnöjesyttring. Folk anser inte att politiken klarar av att göra och styra landet på det sätt som politiken borde, därav blir det olika missnöjesyttringar. Ta det på allvar.

 Lev och må
Britt-Inger

lördag 13 september 2014

Om hjälpbehovet i det romska lägret

I går eftermiddag var jag hos de romska tiggarna. Vi hade täcken, varma kläder och mat med oss. Det är fattigt och det är kallt, flera har tandvärk- och feber, men den gemenskap och glädje som fanns där har jag inte upplevt sen jag var liten.

Tyvärr är glädje och gemenskap inget som varken mättar eller isolerar bort kylan och framförallt försvinner inte tandvärken eller ledvärken hos de gamla av den. De behöver tand och läkarvård vilket kräver pengar, medicinen är inte heller gratis.


När jag vaknade i morse tackade jag min lycklig stjärna för alla de täcken vi hade lämnat för här börjar det närma sig nollgradigt på nätterna. Jag tänkte också på de äldre männen och kvinnorna som hade ledvärk. De måste få komma inomhus innan vintern.

I går var mitt huvud fullt av intryck och igenkännande. Matriarken som satt på sin stol så stolt och självklar. Hon hade inte tagit emot saker tidigare men när jag kom med täcken ville hon ha. Hon hade gett bort allt hon hade till de nya som hade kommit så de inte skulle frysa. Mamman/matriarken som beskyddar de sina, gjorde att hon hellre var utan själv, frös på nätterna. Jag blev inbjuden att äta med dem, kokta ägg som de hade köpt och korv som vi hade med oss. Jag hade inte hjärta att äta av deras ägg, de var så många som skulle dela på det lilla som fanns. 

I den här familjen fanns en av de som hade tandvärk, hon satt inne i tältet och höll sig om kinden och kunde inte äta. Jag hade köpt med mig lite medicin så jag gav henne en karta, inte mycket att hänga i julgran när man har tandvärk, men bättre än ingenting. Kanske hjälpte det så pass att hon klarade av att äta i alla fall. Ginis språkkunskaper underlättar mina taffliga försök att göra mig förstådd.

Sen fanns en familj med tre generationer av kvinnor, och nästa med tandvärk och en ordentlig inflammation, hon får av den medhavda medicinen och blir oerhört tacksam. Den äldsta av dem hann jag inte träffa, men alla i familjen såg till att det fanns kvar mat till henne. Dessa kvinnor ser till att det hålls ordning i lägret och att det ser snyggt ut. Även här bjuds vi in att äta av det som finns. Linda har med sig en köttgryta med bröd till som hon bjuder alla att äta. Kött är rena lyxen. 

Hur många medlemmar det är i varje familj är svårt att veta. Det kommer och går folk hela tiden alla presenteras som familj, vilket förstärker gemenskapen mellan dem. Linda berättar att jag är hennes mamma vilket alla gillar, jag är familj och gemenskap. Det leder också fram till att de vill gissa min ålder. Och så klart gissar de att jag är yngre än jag är, kanske av artighet eller för att deras kvinnor åldras i förtid på grund av deras hårda liv.

Som efterrätt tar vi fram en ica- papperspåse med hembakta bullar och fredagen är helt klart räddade. Jag går runt i lägret och delar ut de snyggt förpackade bullarna. De två sista ger jag männen som samlats på parkeringen efter maten där. De har startat bilar som stått, pratat om dagen som varit och skrattat högt ibland. Om jag inte visste var jag var hade det sett fullt normalt ut. När jag kommer mot dem med bullarna ökar tonen och det lyser i ögonen på några, bullar, något sött, vilken lyx. De tar emot bullarna och delar upp dem mellan sig under fortsatt pratande och gillande nickande mot mig.

 Fram tills nu har vi inte efterfråga pengar. Vi brukar se till praktiska behov, och nu står vi inför behov av akut tandvård. Det är två akuta inflammationer som behöver åtgärdas snarast. De behöver DIN hjälp - den här gången ekonomiskt. Vi har bg 187-6515 och skriv Tiggare på inbetalningen så pengarna kommer rätt.

Eller skänk pengar till Romhjälpen som hjälper där det behövs. Bg 187-6515 och skriv ROM på inbetalningen.


Hjälp Västerbottens tiggare 

torsdag 11 september 2014

Vilket samhälle vill vi ha?

– Jag är en människa, precis som alla andra, men folk behandlar mig sämre än en hund. Hundar spottar man inte på när de tigger.

Säger Victor till Linda i hennes artikel i Arbetaren, "JAG VILL INTE BEHÖVA BE OM SAKER", när hon är i deras läger med lite förnödenheter. Och jag undrar i mitt stilla sinne, vad har hänt? När blev samhället så intolerant?

Tiggaren som sitter på knä och tigger är någons bror, syster, mamma, pappa och framförallt människa, när avhumaniserade vi dem.

När tog vi oss rätten att objektifiera tiggarna, när blev de icke människor att behandla som vi vill? 
Vad säger det om oss? 
Är det detta vi vill lära våra barn och föra vidare till nästa generation?

Bör vi inte se människan bakom muggen, se historien som finns i deras liv. Ingen utsätter sig frivilligt för det spott och spe, den rasism och den objektifiering som de möter varje dag utan att ha oerhört starka skäl. 

De enda som tjänar på den behandling vi utsätter dessa människor för är rasisterna och deras mål med att eliminera de som inte passar in i vårt land. Min tanke blir då, tänk om rasisternas önskan går i uppfyllelse, vem/vilka blir nästa målgrupp för dessa krafter?

De gamla?
De handikappade?
Minoriteterna i landet?
Diagnos barnen?
Psykiskt sjuka?
Vilka?
Vem går fri och vem åker dit?

Vilka är det då som anses störa gatubilden? Vilka är det som inte passar in ett elitsamhälle? Din bror, syster, mamma, pappa?

Nästa fråga måste också infinna sig, vilket samhälle vill jag leva i? Ett samhälle som är elitistiskt och bara tillåter de människor som inte avviker att synas i våra offentliga rum? Eller ett samhälle som tillåter olikheter och ser människorna? 
 
Vi måste komma ihåg att ett samhälle är aldrig bättre eller sämre än summan av hur vi behandlar de svagaste i vårt land. Hur vill du ha det? 

Ta ställning för människorna
Britt-Inger

söndag 7 september 2014

Den vackraste årstiden på året, Hösten

Höst i sommarstugan, det är något magiskt över det, så där så det känns i kroppen.


Jag har jobbat i Finnerödja en vecka, där händer mycket. Framförallt finns det fantastiska människor där, länge sedan jag träffade så engagerade och hängivna personer som de i Finnerödja. Det känns bra. Men nu är jag i sommarstugan och njuter av lugnet och den vackra hösten. Vi har börjat prata om att flytta hem igen, tyvärr, men snart kommer frosten och då är det över. Vi har bara sommarvatten här, men än så länge är vi kvar och jag kommer njuta av varje sekund fram tills den dagen vi måste hösta stugan.


Det är så gudabenådat vacker här att jag blir hänförd varje dag.

Lev och må
Britt-Inger