Tur att det finns ärliga människor

I dag har jag varit nere på stadens stora torg med täcken och kläder till de som behöver det. Vi träffades jag och Hanna och bar ner allt till torget och gjorde en viss uppdelning av det vi hade. Elina kom rusande mot oss när hon förstod att vi kom med de där täckena som jag hade prata med henne om tidigare. Hennes make kom också dit och fick lite kläder och täcken även han.

Det som blev klar packade vi in i bilen för att lämna av utanför Coop och på Solbacken. När jag sätter mig i Hannas bil upptäcker jag att min telefon är borta, med alla kontokort, jag måste lagt ifrån mig den på bänken. Ur bilen och går fort ner mot torget, på väg över övergångsstället ser jag Elina komma springandes mot mig vilt gestikulerande. Hon rusar fram till mig och kramar om mig, klappar sig på fickan och tar upp telefon, hela tiden pratandes. Jag förstår telefon, bank, madam och att hon vill få fram att hon tog reda på luren åt mig. Jag drar en suck av lättnad att det var Elina som hittade luren så jag fick igen den och inte någon annan.

Vi åker vidare och delar ut kassar med täcke,filtar och kläder. Vi får över lite grann och återvänder för att leta upp Elina igen men vi hittar henne inte på torget. Vi träffar hennes man, som direkt berättar om telefon, Elina och att hon har den. Jag tar fram luren och visar att jag har fått igen den. Språkförbistringarna gör att vi kommer inte längre i samtalet. Vi bestämmer oss för att åka hemåt, jag lastar in det lilla som blivit kvar i min bil och jag och Hanna säger hej och på återseende.

Jag åker mot sommarstugan igen och höstandet där. Jag tackar min lyckliga stjärna för ärliga människor.

Lev och må

Britt-Inger