I går eftermiddag var jag hos de romska
tiggarna. Vi hade täcken, varma kläder och mat med oss. Det är
fattigt och det är kallt, flera har tandvärk- och feber, men den
gemenskap och glädje som fanns där har jag inte upplevt sen jag var liten.
Tyvärr är glädje och gemenskap inget som varken mättar eller isolerar
bort kylan och framförallt försvinner inte tandvärken eller ledvärken
hos de gamla av den. De behöver tand och läkarvård vilket kräver pengar,
medicinen är inte heller gratis.
När jag vaknade i morse tackade jag min lycklig stjärna för alla de täcken vi hade lämnat för här börjar det närma sig nollgradigt på nätterna. Jag tänkte också på de äldre männen och kvinnorna som hade ledvärk. De måste få komma inomhus innan vintern.
I går var mitt huvud fullt av intryck och igenkännande. Matriarken som satt på sin stol så stolt och självklar. Hon hade inte tagit emot saker tidigare men när jag kom med täcken ville hon ha. Hon hade gett bort allt hon hade till de nya som hade kommit så de inte skulle frysa. Mamman/matriarken som beskyddar de sina, gjorde att hon hellre var utan själv, frös på nätterna. Jag blev inbjuden att äta med dem, kokta ägg som de hade köpt och korv som vi hade med oss. Jag hade inte hjärta att äta av deras ägg, de var så många som skulle dela på det lilla som fanns.
I den här familjen fanns en av de som hade tandvärk, hon satt inne i tältet och höll sig om kinden och kunde inte äta. Jag hade köpt med mig lite medicin så jag gav henne en karta, inte mycket att hänga i julgran när man har tandvärk, men bättre än ingenting. Kanske hjälpte det så pass att hon klarade av att äta i alla fall. Ginis språkkunskaper underlättar mina taffliga försök att göra mig förstådd.
Sen fanns en familj med tre generationer av kvinnor, och nästa med tandvärk och en ordentlig inflammation, hon får av den medhavda medicinen och blir oerhört tacksam. Den äldsta av dem hann jag inte träffa, men alla i familjen såg till att det fanns kvar mat till henne. Dessa kvinnor ser till att det hålls ordning i lägret och att det ser snyggt ut. Även här bjuds vi in att äta av det som finns. Linda har med sig en köttgryta med bröd till som hon bjuder alla att äta. Kött är rena lyxen.
Hur många medlemmar det är i varje familj är svårt att veta. Det kommer och går folk hela tiden alla presenteras som familj, vilket förstärker gemenskapen mellan dem. Linda berättar att jag är hennes mamma vilket alla gillar, jag är familj och gemenskap. Det leder också fram till att de vill gissa min ålder. Och så klart gissar de att jag är yngre än jag är, kanske av artighet eller för att deras kvinnor åldras i förtid på grund av deras hårda liv.
Som efterrätt tar vi fram en ica- papperspåse med hembakta bullar och fredagen är helt klart räddade. Jag går runt i lägret och delar ut de snyggt förpackade bullarna. De två sista ger jag männen som samlats på parkeringen efter maten där. De har startat bilar som stått, pratat om dagen som varit och skrattat högt ibland. Om jag inte visste var jag var hade det sett fullt normalt ut. När jag kommer mot dem med bullarna ökar tonen och det lyser i ögonen på några, bullar, något sött, vilken lyx. De tar emot bullarna och delar upp dem mellan sig under fortsatt pratande och gillande nickande mot mig.
Fram tills nu har vi inte
efterfråga pengar. Vi brukar se till praktiska behov, och nu står vi
inför behov av akut tandvård. Det är två akuta inflammationer som
behöver åtgärdas snarast. De behöver DIN hjälp - den här gången
ekonomiskt. Vi har bg 187-6515 och skriv Tiggare på inbetalningen så
pengarna kommer rätt.
Eller skänk pengar till Romhjälpen som hjälper där det behövs. Bg 187-6515 och skriv ROM på inbetalningen.
Hjälp Västerbottens tiggare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar