 |
| Bild: Adam Ihse |
Jag minns branden på diskoteket i Göteborg, branden som blev känd som Backabranden. Jag minns känslan i magen när händelsen kablades ut i alla media. Det var en av de mest fruktansvärda mordbränderna i Sverige som ägde rum natten mellan den 29 och 30 oktober 1998 på Hisingen i Göteborg.
Åren har passerat, men vissa händelser glömmer man aldrig. För det kunde ha varit mitt barn som befann sig där. Det kunde lika gärna varit jag som drabbats av livets grymhet.
Den morgonen kommer finnas kvar i mångas minne för när morgonljusets dimma nästan hade skingrats och brandröken hade lagt sig den 30 oktober fortsatte lukten av branden bana sin väg runt om i Göteborg och det kändes att något var fruktansvärt fel. Inte ens måsarnas skriande hördes för att påminna om livets närvaro.
Telefonerna gick varma, folk kontaktade varandra. Det ringde även hos mig, jag fick samtal som frågade om Linda varit där, trots att vi flyttat till Skellefteå fler år innan. Människor försökte förtvivlat få tag på sina barn, sina syskon och sina vänner. Rösterna var fyllda med ångest och förtvivlan. Samma frågor ställdes överallt:
Har du hört nåt? Vet du var ... finns? Har prata med någon?
Och för många blev tystnaden kompakt när svaret aldrig kom. De fick vänta på polisens samtal, allt medans de önskade att deras tonåring blivit full och kanske somnat undere en buske, eller kär och låg och sov i någons famn helt omedveten om den ångest och det kaos som många föräldrar upplevde.
Dagen efter var kaotisk när medierna visade upp den grymma förödelsen och vi alla insåg hur paniken måste ha spridit sig för de om varit där inne. Sakteligen började verkligheten sjunka in. Det otänkbara hade skett. Ungdomar som gjort sig redo för att festa, dansa, träffa kompisar och njuta av kvällen skulle aldrig återvända hem.
De fick aldrig växa upp för att bli oroliga föräldrar till ett eget barn som skulle gå på disco. Aldrig få uppleva allt som livet kanske hade haft att erbjuda dem. Aldrig kunna skapa de minnen som vi andra har haft möjlighet att skapa.
Bakom varje namn fanns en ungdoma som precis börjat leva. Ett barn, en vän, en bror, en syster och någons och största kärlek.
Jag precis som många andra såg förödelsen och tänkte på att det kunde varit mitt barn och kände med alla föräldrar förlorat det bästa i livet.
