Det händer grejer här hemma. Huset håller på att få ny fasad, vilket förstås är trevligt. Huset blir snyggare och fräschare, och värdet kanske rent av stiger, vilket i och för sig hyran också gör. Men man kan inte få allt.
Hur det då går med vägen till denna värdestegring? Den är inte riktigt lika njutbar.
Numera vaknar man tidigare än vanligt på mornarna av hammarslag och ljudet av en skrikande såg. Vem behöver väckarklocka när man har en hel byggarbetsplats utanför fönstret? Här finns ingen snoozefunktion, ingen möjlighet att klaga hos kundtjänst och definitivt ingen hänsyn till att man kanske inte alls är redo att möta världen klockan sju på morgonen.
Sågspån har dessutom blivit en naturlig del av inredningen. Det följer med in efter varje utevaro och verkar ha en fantastisk förmåga att hitta precis alla skrymslen och vrår. Jag sopar utanför dörren minst en gång per dag men har börjar misstänka att det förökar sig på egen hand. Snabeldraken får i alla fall motion, vilket den kanske inte hade räknat med.
Och så har vi våra älskade hundar.
De har tagit på sig ansvaret för husets säkerhet under fasadrenoveringen. Ett uppdrag de sköter med en entusiasm som gränsar till vansinne, speciellt vår Australiska terrier.
Varje gång en hantverkare visar sig utanför fönstret utlöses larmet. Inte ett litet diskret pip, utan fullskalig beredskap med skall, morrningar och en ljudvolym som förmodligen hörs ända bort till grannkommunen. Ibland lyckas han få med sig den gamla damen på detta larmande och då känns det som att leva i Dantes inferno.
Att samma hantverkare befunnit sig där i flera dagar spelar ingen som helst roll. De är fortfarande misstänkta inkräktare. Kanske till och med mer misstänkta nu när de uppenbarligen har börjat känna sig hemma.
Hundarna verkar resonera ungefär så här: ”Där är den där jäveln igen! Samma jacka, samma verktyg, samma misstänkta uppsyn. Och nu står han där och slår på vårt hus också! Ska ingen ingripa?”
Och nej, det ska ingen. Resten av hushållet har förstått att det pågår en renovering och att hantverkarna inte är här för att stjäla soffan eller hudgodiset i fönstret är en detalj som säkerhetsavdelningen inte har hunnit utreda.
Man kan också fundera över vad exakt hundarna tror att de åstadkommer. Hantverkaren står på en ställning sågar och hamrar, och nedanför står två hundar och skäller som om de ensamma försvarar rikets gränser. Jag vet inte om de tror att mannen ska bli så rädd att han packar ihop sina verktyg och fly, men hittills har strategin inte varit särskilt framgångsrik, arbetarna flinar mest åt deras frenetiska larmande.
Hantverkarna är nog tränade på larmande hundar och verkar faktiskt inte ens bryr sig om att de är föremål för en omfattande säkerhetskontroll. Fullständigt respektlöst mot våra fyrbenta väktare, om du frågar mig. Och att försöka förklara läget för hundarna är fullständigt lönlöst. De lyssnar inte på argument som att ”han var här igår också” eller ”han ska faktiskt hjälpa oss att få ett snyggare hus”. Nej, de har fattat sitt beslut. Inkräktare är inkräktare, och varje ny rörelse utanför fönstret kräver en ny insats.
Jag är ganska säker på att de anser sig förtjäna både övertidsersättning och extra godis för sina insatser.
Själv funderar jag mest på om det finns en möjlighet att reklamera vakttjänsten. Ljudnivån är orimlig mellan varven, som dessutom kryddas med att vi vrålar att de ska vara tysta. Hundarnas arbetsinsats är svår att mäta och resultatet hittills är att hantverkarna fortsätter komma tillbaka varje morgon, fortfarande flinande.
Samtidigt börjar vintern så sakteliga göra sig påmind. Kylan har börjat ta ett stadigare grepp om naturen och det märks att årstiden är på väg att byta skepnad. Någon snö har vi däremot inte fått än, och det är väl lika bra det. Vi kan väl få njuta av lite barmark innan allt blir vitt, halt och allmänt besvärligt, även om det blir ljusare av det av snön.
Kvällarna har blivit mörkare och på söndag är det dags för ännu en av våra märkliga traditioner: att ställa om klockan till vintertid. Det blir mörkt tidigt redan som det är, och nu ska vi dessutom vrida tillbaka klockan och låtsas att vi har vunnit en timme. En timme! Vad ska jag med den till när det ändå är mörkt både när jag vaknar och när jag går och lägger mig?
Nej, jag röstar för att behålla sommartiden året runt. Lite mer ljus på eftermiddagen hade varit betydligt trevligare än att hålla på och trixa med klockan två gånger om året. Det är ju bara ett jävla bök.
Så här står vi nu: med ett hus som sakta men säkert blir snyggare, sågspån som tycks ha flyttat in permanent, två överarbetade säkerhetschefer och en vinter som lurar runt hörnet. Man kan alltid hoppas på att hantverkarna hinner måla huset innan det blir så kallt att färgen fryser fast på fasaden.
Det kunde förstås vara värre. Det kunde ha börjat snöa också. Och då hade hundarna förmodligen behövt kalla in förstärkning.
