Likheter och olikheter. Ett brev från en vän

Jag gjorde boken Dinglarens väg -Vorsnos drom tillsammans med etnologen och gode vännen Ann Hellman. Det är vi som var redaktörer för boken.

Vi levde och andades samma luft när vi gjorde boken. Vi befann oss i en liten bokbubbla under närmare ett år där vi träffades i en liten skrivarlya i Finnerödja. Varför det blev Finnerödja är en annan historia som jag inte ska ta nu. Under den här tiden befann vi oss väldigt nära varandra, vi träffades i vår lilla lägenhet en vecka i månaden och levde i ett slags mental symbios. Vi pratade om det mesta, resonerade, skrattade, åt, sov och diskuterade om likheter och olikheter mellan mig och henne, jag som resande och hon som icke-resande.

Vi konstaterade att olikheterna fanns men att det var svårt att sätta ord på dem. Vi gjorde klart boken och började planera för nästa. Nu hade vi börjat nya jobb båda två, vi båda behövde pengar, och den nya boken som vi planerar blir när den blir. Men jag kunde inte riktigt släppa våra samtal om likheter och olikheter så jag kontaktade Ann och bad henne skriva ner hur hon såg på det och då fick jag den här texten av henne.

Till Britt-Inger;

Nu skriver jag bara som jag tänker för stunden. Spånar för mig själv och för dig som vi gör när vi pratar, det ena ger det andra. Får se nu var jag hamnar och om det finns nån tråd för dig att dra vidare i!

Alltid när jag mött resande eller när jag sett resande mötas så ingår i hälsningsritualen att bestämma vilken släkt vederbörande tillhör. Alltid! Därför blir jag omgående avslöjad som icke-resande vilket är ganska skönt. Ingen behöver någon längre stund tro att jag skulle vara resande. Jag behöver inte vara rädd för att verka under falsk flagg. Å andra sidan kan jag för vissa bli tämligen ointressant när jag inte tillhör, men hellre det.

Det finns många resande så hälsningsceremonin kan ta en stund, alla ska ringas in, kusiner och bryllingar och sånt som vi andra vanligtvis inte bryr oss om. Det skulle vara intressant att veta om resande- släktträd alltid sett ut som vårt svenska? Jag att bland annat det syriska inte gör det. De har inte farmor och mormor ens som vi. Där ryms många fler i ”familjen” såna som vi svenska bara räknar som släkt. Kanske finns nått liknande tänk bland resande? En svensk familj är mamma, pappa barn. De andra är släkt. Kusinerna avlägsna och det är inte säkert att de har någon kontakt eller ens sett varandra. För resande verkar allt detta med släkt och vem man är ha en större betydelse.

En svensk avvikelse finns och det är om du tillhör någon betydande släkt. Nu pratar jag pengar, slott, gårdar och mark. Då blir det viktigare även i Sverige att hålla rätt på vem som är släkt och inte. Det handlar om arvet förstås. Och så finns det en släkthistoria med porträtt och berättelser långt tillbaka. 

Men i statarfamiljer i Fattigsverige var sådan sekundärt. Där fanns inget att ärva och inget skrevs ner. Inget var av betydelse om det inte stod något i rättegångsprotokollet. Om inget olagligt hade skett så fanns inte människorna. Där finns kanske likheten med resande. 

Olikheten är, tror jag, att de resande var tvungna att hålla rätt på varandra. För att överleva i ett samhälle som på alla sätt ville ha bort dem så blev det viktigt att veta vem som var vän och vem som inte var det och vilken släkt en tillhörde. Även där fanns de som var finare än andra, de som var något bättre än de andra och lyckades lite mer. I alla samhällen finns hierarkier och de resande utvecklade nog sin egen på sidan om resten av samhället. Du har ibland hintat lite om att det finns de som är om inte bättre som ”mer” ”riktiga” resande än andra. Det finns nog mycket i det där sättet att hälsa, mycket som stäms av i den stunden. Det vet du bättre än mig. Spännande är det i alla fall.

Jag tycker mycket om den bild du ofta visar med fyra generationer. På din mamma, dig Linda och Teo. Såna bilder var vanliga förr, minns dem från när jag var liten. Kanske finns de nu också men jag tror inte det inte i samma utsträckning.

Jag tror att den svenska familjens sammanhållning tvättats bort i folkhemmet. Det var viktigt att kunna vara självständig. Göra egna val, inte vara beroende. Samhället tog över den rollen. Det absolut värsta vi kan tänka oss är att föräldrar bestämmer vem barnet ska gifta sig med. Det är jämställt med de värsta brotten. Det är individen som ska ta egna beslut och klara sig i vuxen ålder  föräldrarnas ekonomiska ansvar försvinner i och med att du blir myndig. Då kan du få barnbidrag, bostadsbidrag och studiebidrag och du ska klara dig själv, annars är du inte en riktig medborgare. Nu stämmer inte detta fullt ut förstås. Mina barn blir väldigt trevliga och ”nära” när de behöver mig ekonomiskt. Pengar är ett viktigt kitt. Och jag säger det utan ironi. Det har folkhemmet på alla sätt försökt ta bort med välvilja och det är positivt så klart. Men det finns en baksida. Behöver man inte familjen så är den lätt att upplösa.

Samtidigt som svenskarna skulle bli självständiga så intensifierades jakten på resande och man siktade in sig på barnen. De resande fick inte del av folkhemmets rena, fina och nya värld. Det gjorde att man som resande slöt sig och var tvungen att hålla i sina barn så gott det gick. Det man med rätta är rädd att förlora och kanske även mister, de flesta resande känner någon som blivit av med barn eller förlorat förmågan att ens få lyckan att få sätta några till världen.

Då blir barnen oändligt viktiga, att ha en familj blir viktigt. De resande kan inte ta den för givet att det ska vara så. De resande formulerar sin sorg sin rädsla sin förtvivlan att inte få det som måste vara en grundläggande rättighet överallt i alla tider och i alla samhällen.  Och just det att det blir uttalat, att det blir något att leva med, att inte kunna ta familjen som en självklarhet gör, tror jag, att de resande än idag, lyfter fram familjen som det viktigaste. Om du inte har den vad har du då?

Därför tror jag att de resande idag håller fram familjen som en mycket större del av sin identitet än vad vanliga svenskar gör.

Mm…. det var vad jag fick ihop så här långt. Spännande att få höra vad du har att fylla på med och vad du vill ta bort och ändra! J

Ann

Jag har inte ändrat någonting utan Anns brev till mig står på egna ben. Det är hennes tankar och funderingar. Jag uppskattar hennes klokhet och resonerande i ett ämne som jag ibland funderar på.