Väljarna har sagt sitt. Politikerna har hört vad de ville höra.
Vissa jublar, andra googlar ”hur flyttar man till Norge?”, och en tredje grupp hävdar bestämt att det var fel på valkretsen, just där deras röst råkade hamna. Själv sitter jag här med kaffet och försöker förstå hur ett land kan ha så många vinnare efter samma val.
Demokratin har talat. Nu återstår bara det viktigaste:
Vem får skulden för resultatet – och vem är vinnaren? Och HUR ska man kunna bilda en regering?
Partiledarna har redan börjat analysera resultatet:
De som gick framåt jublar och kallar det ett historiskt mandat.
De som stod stilla kallar det stabilt.
De som backade skyllde på omständigheterna.
Sen finns det de som så skyller det på en enskild grupp.
Sen ska de ska så klart ”analysera resultatet”.
Analysen kommer naturligtvis att visa att:
Väljarna höll egentligen med dem.
Kampanjen var fabulös.
Medierna var orättvisa.
Sociala medier sabbade allt.
De andra baktalade dem.
Det var vädrets fel.
Men framför allt: nästa val blir på ett annat sätt.
Till sist står det klart att den röda sidan vann.
Och så börjar den stora eftervalsdramat: förhandlingarna.
Partier som lovade att ALDRIG ha samröre med de "andra" börjar plötsligt ”föra konstruktiva samtal”.
Principer som var knallhårda i söndags visar sig på måndagen vara förvånansvärt lösa i kanterna.
Och någonstans sitter en partistrateg och flyttar runt ministerposter som om det vore Monopol.
Under tiden sitter väljarna hemma och tänker:
”Jaha. Det var alltså DET HÄR vi röstade på?”
Demokratin har talat.
Nu börjar den spännande delen där politikerna förklarar vad folket egentligen menade.
Och om resultatet inte passar?
Ingen fara.
Då håller politikerna en presskonferens och använda orden ”vanligt folk”, ”ansvar”, ”mandat” och ”samarbete” tillräckligt många gånger – så har valförlusten på ett magiskt vis blivit en seger med förbättringspotential.
Det är ändå imponerande.
Vi går till valurnorna för att välja politiker.
Politikerna går sedan in i förhandlingar för att välja vad vår lagda röst ska betyda.
Och det blev – trots allt, eller kanske just på grund av allt – Socialdemokraterna som får börja processen med att försöka få ihop det här politiska pusslet. Ett huvudbry där vissa bitar absolut inte passar ihop, andra hävdar att de aldrig tänker ligga bredvid, eller med den andre parten, och några har redan har börjat förhandla om vem som ska få sitta i (skam)vrån.
Så lycka till, Socialdemokraterna ni vann med minsta möjliga marginal.
Nu har ni fått möjligheten att inleda arbetet med att bilda regeringen. Samtidigt som Tidö-laget flåsar er i nacken och vill ta ifrån er makten. Det kommer inte bli lätt att förhandla med Centerpartiet som är missnöjt för de vill se en mittenregering och inte leka med Vänsterpartiet. Medans Vänsterpartiet önskar att deras väljare ska räknas på samma sätt som andras, och vägrar att vika ner sig i sina krav. De som just nu är enklast att förhandla med är Miljöpartiet som verkar ganska nöjda och skapar mindre oro, men osvuret är nog ändå bäst.
När det väl är klart återstår bara den lilla detaljen att förklara för väljarna varför resultatet blev som det blev och inte som de röstade. Men det är väl så det fungerar i vår demokrati.
Folket röstar. Politikerna förhandlar. Vem tog vem och vem? Efteråt får vi alla veta vad vi egentligen röstade på- Eller så blir det nyval. Den som lever får se. Dramat fortsätter!
