Kurts berättelse "Mitt liv på barnhem"

Jag har fått lov att publicera denna berättelse av personen som har skrivit den. Han vill att det ska komma ut hur behandlingen av barnen gick till på de olika barnhemmen och fosterhemmen som han fick växa upp i. Jag har valt att ha honom anonym eftersom hans namn är inte viktigt utan det är hans berättelse som är det. Det här en persons berättelse om hur hans barndom såg ut, det är hans ord och inte mina.

(Detta är ett tillägg, min gästbloggare har efter det att jag bloggade om hans berättelse gått ut med sitt namn. Jag har valt att låta hans berättelse stå som den är förutom att jag har ändrat rubriken från gästbloggare till Kurts berättelse "Mitt liv på barnhem").

Jag kommer att publicera ny text här med jämna mellanrum samtidigt som jag skriver om det i bloggen.

Detta är mitt helvete på jorden i 15 år, mer blev det sen bara för jag är född Tattare

Varför blev jag omhänder tagen det var ju kommunen eller staten som beslutade detta. Vi var resande och levde på att bedriva handel. Min far hade inget fast jobb, hur skulle han kunna få det han var ju tattare, det var efter kriget och många va utan arbete inte gav man tattarna företräde i arbetet. Dåliga bostäder fick de och man flyttade mycket. På somrarna var man ute som alla andra resande, för att klara sin försörjning. Då beslutar man att omhänderta mig för skyddsuppfostran som man kallad det eftersom min far avtjänat ett fängelse straff som det står i mina papper jag kunde ju bli kriminell om mina föräldrar fick ha hand om mig, men jag vet inte om jag uppfattade det som att jag fick skydd och lära mig stjäla det blev jag upplärd med stryk.

Detta ingick i Statens utrensning av vår ras vill jag påstå det är väldokumenterat. (Man använde som nazisterna upp de angiveriblanketter som användes vid Tattarinventeringen 1944.)

År 1948, Omhändertagandet och Vidkärrsbarnhem                 

1948 skickades jag till barnhemmet i Vidkärr jag var då 4 år gammal.

Omhändertagandet i min moster Huldas hem var en skräckupplevelse för alla parter. Det rusade in 5-6 poliser som bröt omkull min far och satte handbojor på honom.

2 barnavårdskärringar sliter mig ur famnen på min mor, den ena tar mig och rusar ut i polisbilen, för transport till Vidkärrsbarnhem.

Alla jag talat med har berättat för mig att jag innan omhändertagandet var ett öppet och lite lillgammalt barn, men efter omhändertagandet blev jag instängd och svår att nå.

Hur kan någon tro att ett sådant uppslitande omhändertagande inte skulle stätta sina spår på ett litet barn?!

Ingen tog egentligen reda på hur jag mådde, utan jag skulle vara tyst och bete mig som inget hänt, det var vad jag skulle göra.

Jag skickades till en läkare som skulle läkarundersöka och bedöma mig, jag minns att han sa att jag var miljöskadad för jag var från tattarsläkt. Efter det blev jag placerad på en avdelning där jag blev utsatt för misshandel så fort jag kom dit.

Mina första minnen är att vi blev tvångsduschade på morgonen i iskallt vatten. Två kärringar höll kvar oss i duschen med hjälp av var sin skurborste tills det kändes som om huvudet brann av kylan. Detta är något jag aldrig glömmer.

Sen fanns en annan vanlig form av bestraffning vilket innebar att jag blev isolerad, den som blev utsatt för detta blev inlåst i sjukrummet. Första dygnet låg jag fastspänd i bälte i en säng och de bältade ben, armar och midjan. Andra dagen tog de bort bältet, men man fick vara kvar i samma rum i upp till 14 dagar.

Isoleringen var det straff jag fick för att jag fått en cykel av min far, personalen trodde att jag hade stulit den. På den tiden var det inte alla som hade telefon så pappa kunde inte styrka att jag talade sanning. Jag svarade emot personalen och talade om som jag hade fått den av pappa.

- Då ska du upp till sjukan, sa föreståndarinnan, och där blev jag fastspänd och de talade om att jag skulle inte komma ut innan jag erkände. Jag minns inte om jag kom ut efter några dagar eller hur lång tid jag fick ligga där. Jag fick aldrig någon ursäkt för denna behandling, fast de hade fel och cykeln såg jag aldrig mer...

Personalen låste ofta in mig i en liten skoskrubb under en trappa som gick upp till andra våning. Föreståndarinnan hade ljuset släckt under de första timmarna, sedan fick jag putsa en massa skor, något som tog hela dagen. Denna skrubb gav mig mardrömmar och dessutom blev jag mörkrädd av behandlingen.

Jag minns att föreståndarinnan hade en massa undulater och andra fåglar i stora burar på andra våningen och hon behandlade dem bättre än om barnen. Jag har funderat många gånger hur hon kunde få ha alla dessa fåglar på ett barnhem.

Jag kom tillbaka till Vidkärrsbarnhem efter att ha bott i fosterhem och barnhem. Det var dit man kom när ingen annan ville ha en. På Vidkärrsbarnhem fanns allt, pennalister mm och jag fick mycket stryk av båda parter. En i personalen sa en sak som jag aldrig kan glömma:

- Tattarungar ska härdas och dom är tjuvpack alla! samtidigt som hon lyfte upp mig i håret så det knakade i hårrötterna och gjorde fruktansvärt ont.

Jag kan se henne framför mig fortfarande, när hon gör detta mot mig, något jag aldrig glömmer. När hon lyfte mig i håret undrade jag vad jag hade gjort henne och vad tattare var för något? Då visste jag inte vad det var, men det fick följa mig i stort sett hela uppväxten.

Det jag än i dag inte kan förstå är varför inte personalen skyddade de små från de stora barnen, det fanns verkliga pennalister där något som personalen måste ha vetat om. Under hela min vistelse på Vidkärr så gick det inte en dag utan att jag fick stryk, fysiskt och psykiskt.

Jag fick ett utdrag från Regionarkivet i Göteborg och funderade när jag läste igenom papperna vad för utbildning mm dessa människor egentligen hade. När jag kom dit första gången och blev undersökt läkaren, eller vem det var, som sa att jag var miljöskadad. Läkaren grundade detta på att jag varit i min mors och fars vård och för att de var utav tattarsläktet.

Det är ju hemskt att de hade den tankegången. Hur behandlades de som var judar eller något annat folkslag? Var det på samma sätt som jag blev behandlad vi tattare var det lägsta man kunde bli tydligen?

Jag fick en lista av Tommas Kanger från uppdrag granskning inför reportaget: Stulen barndom. Han hade tagit fram av Göteborgs stad en dokumenterad lista över alla "tattare" från 40 talet och framåt.

Skulle man gett denna till nazisterna under kriget, om de kommit till Sverige, då hade jag och många av de barn som var omhändertagna inte funnits i livet. Man hade gasat ihjäl oss.

  

En ursäkt från staten är en sak, för mig är det viktigare att jag får denna ursäkt från Göteborgs kommun för den bristande vård och avsaknad av omsorg samt för den grova misshandel, rasism, psykiskt och fysiskt som de utsatt mig för. Jag var skräp i deras ögon och behandlades som detta i hela min barndom.  Från fyra års ålder har jag bedömts. När jag läser i olika papper står det om snatteri och olika stölder. Det första som står är att jag har stulit vissa småsaker lite här och var, men ingen människa föds som tjuv utan det är omständigheterna som gör att man stjäl.

På Vidkärr fick jag styrk om jag inte tog det de stora pojkarna vill ha. Man kunde bli påhoppad på natten av de större killarna som gav en stryk. Jag var inte ensam att bli utsatt för detta. Personalen måste ha vetat om det. Varför tog man inte tag i detta?

Hade mitt liv varit annorlunda om jag inte hade pekats ut som tjuv varje gång någon pratade om mig? Eller om jag inte blivit anklagad varje gång något försvann, jag kunde ju inte hjälpa att jag var av resande släkt?

Än i dag lider jag av dessa hemska upplevelser. Ibland vaknar jag genomsvettig från någon mardröm. Jag skulle aldrig utsätta någon levande varelse för det jag varit med om.

Jag tycker och många säkert med mig att statyn ”Ensam" vid Vidkärrsbarnhem ska tillföras med texten: "Göteborgs stad ber barnhemsbarnen på Vidkärr om ursäkt för den vanvård och de övergrepp som många utsattes för under sin vistelse på barnhemmet".

Hem. Äg. Harald Slätthall Idala 1949

Jag blev ju utplacerad i fosterhem i Idala fem år gammal. Jag kom till en bonde och jag kommer ihåg att jag hade min säng i samma rum som de. Jag fick hämta vatten i ett handfat och handduk till dem och jag förstod inte då varför jag skulle göra det mitt i natten då, utan det kom efter några år.

Jag hjälpa till i ladugården fast jag inte var så gammal och sen minns jag att jag blev tvingad att äta en stor fläskbit som var väldigt hårig. Jag fick inte gå från bordet innan jag ätit upp den. Jag fick några örfilar och örondragningar innan jag fick in den i munnen. På morgonen spottade jag ut den bakom huset, jag hade haft den i munnen hela natten. Jag fick även stryk där man drog ner byxorna och slog med handflatan. Det var många sådana saker som hände.

Jag tror att barnavårdskärringen som kom en gång förstod att det inte stod rätt till, för jag hämtades tillbaka till Vidkärrsbarnhem.

Wockatz  barnhem Hogar ”Kragenäs” 1951 utan för Strömstad

Där började jag skolan tror jag. Det jag minns är att skolan var bra, det var en ung fröken som gillade barn och jag trivdes med henne. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad hon hette, det var ju första klass och det var något nytt för mig. Hon kramade barnen så vi var kära i henne som barn blir i en snäll människa.

På Wockatz barnhem fick vi arbeta, precis som på alla andra ställen, här fick vi bära in och hugga ved. Vi blev också tvättade i kallt vatten där. Kärringarna tyckte att det blev man härdad av det. Jag förstår att det inte kunde värmas något vatten till alla oss barn.

I vuxen ålder var jag där en gång och tittade på huset, då var det förfallet och det jag såg var ju att det var omodernt. Ingen panna som kunde värma vatten utan vedspisar i köket.

Jag kommer ihåg att vi fick plocka fiskmåsägg som användes i maten. Det smakade hemskt tyckte alla. Jag kan ju tycka nu i efterhand att staten borde ha haft råd med riktiga ägg annars.

Vad jag kommer ihåg så fiskade jag mycket där och vi fick även leka och ha roligt så man glömde det onda.

Gårda barnhem  1956

Låg i Partille.

Det jag minns av detta hem var att där var några större pojkar från samma barnhem jag hade varit på innan, som när ingen såg, tvingade oss mindre att stjäla cigaretter i affären mm. Gjorde man inte som de sa fick man stryk och jag hade ju redan lärt mig på Vidkärrsbarnhem att göra som pennalisterna sa. Allt för att överleva.

Jag har starka minnen från just bestraffningen jag fick där hon va vice föreståndare tror jag hon hade ett rum på andra våningen och hon tog in mig där jag fick ligga still i sängen och hon tryckte sig mot mig detta upplevde jag som äckligt vill inte ta upp detta inga pengar i värden är värda att väcka upp detta minne.

Jag kommer ihåg att jag gick i Lexbyskolan då och där var värdens snällaste fröken. Henne minns jag mycket väl, hon tyckte synd om mig för att jag farit så illa.

Hon hette Nancy Landin. Jag glömmer henne aldrig.

En riktig pärla, tyvärr försvann hon ur mitt liv hon var ju rätt gammal då.

Synd. Jag har heller aldrig gått i en riktig skola för vi tattarebarn blev ju placerade i hjälpklass, inte för att vi behövde vara i hjälpklass utan endast för att vi var tattarebarn och barnhemsbarn.

Skärsbo pojkhem utanför Alingsås

Tvångsarbete, usel skolgång och fysisk bestraffning. Det var vardag på barnhemmet utanför Alingsås. Vi som kom dit hade ju aldrig fått en kram. Vi hade behövt kärlek, inte att få mer stryk. Minns än idag när jag kom dit och föreståndaren läste mina medskickade papper, jaså, du är en sån jävel inte visste jag då vad jag var för något men förstod sedan att jag var en tattare det var han menade.

Vi visiterades också nakna när vi tvättat oss på kvällen och det var oerhört kränkande. Jag minns att efter skolan fick vi arbeta. Vi slutade skolan vid kl 12 eller 13 tror jag, så att vi kunde arbeta på em. Vi fick en korp eller spade för det var meningen att vi skulle bygga en fotbollsplan och jag minns att den var nästan färdig när jag åkte därifrån, bara jorden som fattades. Om man stannade upp i jobbet en stund fick man ett krattskaft i magen eller ryggen så man skrek av smärta. Usch, vilket straffarbete! Minns när en släkting som också var där sa något på romani, vårt språk, eftersom jag kunde lite så svarade jag något tillbaka och fick en smäll i huvudet så jag nästan svimmade. Här pratar vi svenska tattarepojke sa föreståndaren.

Det är sådant man ser i gamla filmer. Jag vet inte när Sverige skrev på, som första land, att det skulle vara förbjudet med barnarbete men detta gällde ju inte oss barnhemsbarn.

Det fanns en ”vårdare” som gillade att terrorisera oss, tyvärr har jag glömt hans namn. En gång, tror det var kvällsmat, fick vi något som man kallade klappgröt. Någon lilafärgad sak som jag mådde illa av. Jag vägrade äta upp det så jag skulle sitta där tills det var uppätet. När alla hade lämnat matsalen kom han fram till mig och dunkade knytnäven i ryggen på mig så jag flög i golvet och kippade efter andan. Sen lyfte han upp mig i håret och jag fick sen en kraftig örfil. Jag glömmer det aldrig för jag tror det var den gången som jag började höra dåligt.

Det ringde ofta i öronen efter detta, jag fick ofta anstränga mig extra för att höra vad man sa.

Nu så säger alla säkert:

- Varför anmälde du inte detta?   Mitt svar blir då:  - Till vem?!?!

På lördag fick vi som vanligt ställa upp ute på gården sen blev vi tilldelade olika arbeten. Jag och en annan kille fick alltid dra den stora krattan på framsidan för det skulle göras spår i gruset på perfekt sätt. När man var klar till middagen minns jag att vi fick veckopeng, 1 kr.

Det blev en dricka och något godis eller så lade man ihop några stycken och köpte mariekex, kokos flott, choklad, som vi gjorde en kaka av.

En gång följde jag med några killar som skulle rymma hem men vi kom inte långt. Vi var borta en natt och vi sov i ett båthus. När vi kom tillbaka fick vi ställa upp oss på kontoret i en rad. Där blev vi utskällda och Harry föreståndaren klippte till varje kille i magen med knytnäven så man kollapsade på golvet och kippade efter andan och sen skrek rakt ut. Det var någon som svimmade och ingen av den övriga personal brydde sig.

Minns också vinterarbetet hos bonden bredvid där jag fick hjälpa till i skogen det var det lite bättre där. Jag minns inte att någon av oss fick stryk. Har tänkt på detta när jag blev äldre varför ingen var på oss där. Kanske var det bonden som såg till att vi klarade oss.

Ja, det finns mycket att tala om. Agan som man fick var fruktansvärd, vi var ju bara barn.

Jag kommer aldrig ihåg att vi lekte eller något sådant. Även på söndagen kunde vi få arbeta och jag minns att vi var i skogen och plockade blåbär. Nu säger många att det är ju bara roligt att plocka bär men plocka 30-40 liter eller mer är inte roligt.

 Harry när du tittar ner från din himmel, om du är där:

- Tänk vad annorlunda du hade kunnat behandla oss utsatta pojkar!

Många som går igenom alla dessa papper från utsatta barn undrar säkert hur man kunde utstå så mycket förnedring och stryk som jag och många med mig har fått.

Man lärde sig överleva helt enkelt.

Jag vet att jag blev tystlåten och innesluten och lät allt rinna av när något hände. Man blev utsatt för mycket och man tog på sig allt som sades utan att bry sig, bara det tog slut! Inbunden och tystlåten... detta följde mig länge i livet.

Hela min skolgång hade varit annorlunda om man bara fått en rimlig chans och hjälp som alla barn skall ha jag minns att Föreståndaren sa till min mor att jag skulle komma in på någon utbildning som fin mekaniker för att jag var duktig på att laga saker och för att sedan säga att han klara aldrig en 8 timmars dag. 

Alpklyftan Pojkhem Herkulesg 39 Gbg   

Låg på Hisingen och det var ett boende för unga pojkar. Föreståndaren Walter & hans fru regerade där.

Hon var tyska och Hitler var hennes stora idol.

Jag kommer ihåg hur det lös ur ögonen på henne när hon berättade med stolthet att hon en gång hade hälsat på Der Führern. Hon talade om att hon varit på hans tal där tusentals människor dyrkat honom och att han kunde detta med tonåringar. Tonåringar skulle hållas stramt med stark disciplin rötäggen skulle bort! Jag hamnade, som många andra pojkar, där och åkte fast för olika saker såsom trimmade mopeder mm blev beskylld för nästan allt brydde mig inte, lät det bara rinna av. 

Föreståndaren skulle nästan alltid va med när vi duschade han visade hur man skulle tvätta sig mellan benen och hur han drog i snoppen på en då visste vi ju inte vad detta va men det förstod man sen och har förträngt mycket av detta har aldrig vågat prata med min fru om sånt nu ryser man när tankarna kommer.

Ivarsbergs hemmet

Detta var ett upptagningshem för utredning.

Där jobbade jag i snickeriet och vi tillverkade ekor.

Man bedömde mig som inbunden, säkert något fel på, visst hade de rätt jag var sönder vårdad redan då mins när jag blev beskylld för att ha skurit sönder en tavla jag vet inte än i dag vem som gjorde det men givetvis fick jag ta på mig detta som vanligt.

Nu när jag sitter och läser dessa papper jag lyckas få tag i och tänker mig tillbaka så ser jag en pojke som blivit misshandlad utnyttjad och sviken av dom flesta vuxna som mer eller mindre get opp vet att jag gick i självmords tankar för en nära vän tog sitt liv för att komma ifrån helvetet jag vet att det var väldigt nära att jag gjorde det satt uppe en hel natt och funderade på detta men som tur va så la det sig.

Efter utredningen fick jag åka till Bärby ungdomsskola i Uppsala.

Bärby ungdomsvårdskola

Där var det ett helvete!

Det jag inte visste om stöld mm fick jag lära mig där på det hårda viset. Tvångsarbete slagsmål mm var vardag!

Svarade man någon personal åkte man in på isoleringen i en eller två veckor.

Jag minns min första dag när dom tog in mig för att jag skulle byta kläder mm den vårdaren tog dom papper som jag hade med mig och läste högt hur dålig min mor och far var och sådana satans tattare dig ska vi nog göra folk av det var nära han tog livet av mig en gång efter vi spelat fotboll fick vi åka till en närliggande sjö och bada denna vårdare satt på bryggan och när jag skulle gå opp så hoppade han i och tryckte ner mitt huvud under vattnet jag minns paniken och hela min skräck jag råkade knäa honom mellan benen så jag kom upp och skrek till honom vad fan gör du han skrattade sånt ska tattare tåla det var flera sådana attacker från honom som jag klarade han gjorde så jag följde med några som skulle rymma allt för att få vara i fred naturligt vis åkte vi fast och kom till sluten cell.

Man slussades ut på olika fosterhem.

Jag hamnade hos två olika bönder som behövde en dräng.

Det var jobb alla dagar där och ett och annat kok stryk fick man ta emot. 

Där var jag i ca tre år tills man fick släppa mig för militärtjänstgöring.

Jag kommer ihåg att jag fick 50 kr i pengar och nya kläder i en väska och biljett till Karlsborg, sen körde de mig till stationen i Uppsala.

Där slutar min intagning på barnhem mm.

Det fanns fler hem än de jag tagit upp här som jag varit på kortare tider.

Jag kommer ihåg att jag var i Karlstad någon gång i tonåren och även i Sundsvall. Jag har bara korta minnen från de hemmen. Jag var också i fler omgångar på Vidkärrsbarnhem ibland efter att ha varit på sommarhem över sommaren.

Jag kan inte bedöma om det var fel att omhänderta mig vid detta tillfälle när jag var 4 år men med lite stöd och hjälp så kanske min mor inte hade blivit alkoholist man tog ju alla hennes barn och jag va det minsta. 

Oavsett så blev min uppväxt inte bättre av att hamna i statens vård, snarare rena helvetet på jorden, taget ur den värsta skräckfilm som finns.

Detta är kortfattad beskrivning om mitt liv från 4 åring till 20 års ålder. Jag önskar ingen annan människa gå igenom detta som jag har fått göra.

Efter 20 års ålder hamnade jag i fängelse flera gånger då jag hade svårt att klara mig ute.

Till slut så gick det inte längre.

Jag gick på sjön och hade jag inte brutit mig loss så hade jag inte varit i livet i dag. Sedan träffade jag min fru 1967 och för familjen skull kämpade jag med mig själv.

Det tog många år innan jag lyckades någorlunda i arbetslivet.

Till slut hade jag turen att få jobba med förståndshandikappade ungdomar och såg i dem mycket av mig själv.

Jag började som skolchaufför och städare, sedan samordnare som slutade med att jag blev enhetschef för Särskolans skolskjutsar.

Först hos omsorgsförvaltningen, sedan tog kommunerna över men nu har jag gått i pension

Jag har fortfarande mardrömmar om min urusla barndom.

Jag har mycket svårt att tala om min barndom och allt det hemska och fruktansvärda som jag utsattes för.

Det kommer fram många hemska tankar när man skriver om detta.

Efter barnhemmen

Efteråt var det ingen brydde sig om vart jag tog vägen efter att jag blev klar i det militära. Inget var ordnat och ingen brydde sig om det heller.

Folkskolan hade jag gjort och den var ofullständig eftersom arbetet gick före skolan. Jag fick ingen utbildning över huvud taget utav min mor & far = Staten. Hade ingen bostad ordnad utan fick bo tillfälligt hos min alkoholiserade mor i Borås.

Hade jag inte träffat min fru 1967 så vet jag inte hur det gått för mig.

Jag hade säkert varit död som de flesta av mina kamrater på Skärsbo och på de andra ställena...

Det finns massor att skriva om mitt liv.

Detta är bara en liten del av all skit man upplevt, mycket har försvunnit under åren men kommer fram då och då i mardrömmar.

Jag hade egentligen förträngt det mesta av min uppväxt så jag fick ett brev ifrån Tommas Kanger, där han ville intervjuva mig, för han skulle göra ett program om Skärsbo pojkhem.

När vi satt och pratade om detta så hade jag förträngt namnet på hemmet han tog upp papper om som jag fick läsa.

Och då kom det ena efter det andra upp i huvudet och jag bad honom att få tänka över om jag skulle vara med i programmet. Programmet gick så småningom i tv, det blev sådan storm över hur man behandlat oss barn.

Jag orkade inte vara med och ville inte att min familj skulle få veta vad jag gått igenom. Det var bara min fru som visste att jag vuxit upp på barnhem så jag avstod. Nu i efterhand har jag ångrat mig många gånger men jag blev oerhört chockad av alla minnen som dök upp. Efter programmet ville han ha med mig i sitt andra tv program om hur man hade behandlat oss resande.

Jag jobbade vid den tidpunkten i Borås stad som enhetschef och var offentlig i Borås. Jag har levt med skammen och lidandet, med den fysiska och psykiska misshandeln som det innebar att vara, som det svenska samhället uttryckte sig, ”tattare” så jag kunde inte hänga ut mig själv och utsätta min familj för detta. Detta var inget som jag och min fru talade om för våra barn för jag ville inte utsätta barnen för det lidande som jag fått utstå.

Så jag tackade även nej till detta

Göran Johansson ville också ha upp mig till Stockholm för att intervjuva mig. Jag var ju en av ett fåtal som var i livet från Skärsbo mm.

Fast just Skärsbo pojkhem för mig inte var mycket annorlunda än alla andra ställen jag var på stryk fick man ju på alla ställen.

Eller kladdad på minns käringen på Gårda barnhem som skulle alltid visa hur man tvättade sig mellan benen du som är så storväxt mellan benen borde kunna tvätta snoppen men det hjälpte hon gärna mig med usch.

Jag kunde skrivit mycket mer om mitt liv men vet inte varför man ska riva upp så mycket hemska minnen i dag så det får räcka med dessa ord från mig.

Ingen som misshandlat mig eller gett sig på mig på annat vis har bett mig om ursäkt inga vittnen finns eftersom man gav sig på en när dom var ensam eller för att folk inte ens brydde sig ett dugg.

  

En fin historia som stämmer med mina tankar

Tänk om detta fått hända mig tyvärr det är bara drömmar

”Den lille pojken gick och var borta länge. Till sist kom han gråtande tillbaka och sa:

– Jag hittade inget ris men här har du en sten som du kan kasta på mig.

Då började mamman också gråta för hon såg plötsligt alltihopa med barnets ögon.

Barnet måste ha tänkt:

– Min mor vill göra mig illa och då går det väl lika bra med en sten. Hon slog armarna om honom och de grät en stund tillsammans. Och sedan la hon stenen på en hylla i köket, och där fick den ligga som en evig påminnelse om det löfte hon gav sig själv i den stunden: aldrig våld!”

(Det var Astrid Lindgren som berättade denna historia om varför hon var emot aga. I dag är hon en ängel hoppas jag)

Det som jag tar värst är ju att staten tog ifrån mig hela min identitet min släkt mina rötter och inte bara mig mina barn har aldrig sett min släkt dom har inga rötter från min sida så vi blev straffade många. 

Jag vill tacka min gästbloggare för att han har delat med sig av sitt liv. Det går inte annat än att beundra denna man som har tagit sig igenom allt han varit med om. Jag hoppas innerligt att han kommer att få de futtiga kronor som ersättningsnämnden vill ge alla dessa barn som fick sina liv förstörda i folkhemmets anda.

Den 14/5 2013 fick min gästbloggare svar på sin ansökan, ett positivt besked från Ersättningsnämnden. Han får sin ersättning och får på så sätt sin upprättelse. En upprättelse som han är så väl värd. Hans spontana reaktion på beskedet var att "jag har blivit trodd och är beviljad ersättning" och "nu känns ursäkten riktig". Vilken lycka.......................

Ansök hos ersättningnämnden