Hoppar inga halta löss

Vilken snurr det har blivit, ibland händer saker som man verkligen inte riktigt har koll på. Min mailkorg har invaderats av mail från olika människor. Det skickas och kommer mail som jag inte har en aning om vad det handlar om. Det gäller att hålla sig lugn och låta saker och ting ha sin gång, inte så mycket man kan göra åt sakerna ändå.

Det har också varit full snurr på jobbet, så här hoppar det inga halta löss, inga lama heller för den delen. Jag har haft kontakt med lite olika museum också riktigt roligt, vi får se vad det landar i så småningom.

Lilla mamma har hört av sig, det är mer prover på gång, jisses de måtte tro att hon är någon form av nåldyna eller nåt. I övrigt så ska Jonas och Roger åka till fjälls för lite skoterkörning, ja det blir allt lite jobb också. Sen ska Linda och Teo åka med  upp för en tur på fjället, det ser jag fram emot.

Bästa myskillen Teo

Lev och må

Britt-Inger

Min gästbloggare

Min gästbloggare "Mitt liv på barnhem" kommer att vara med i en utställning på Bohusläns museum i Uddevalla som går av stapeln den 16 februari och pågår till den 30 april. Hans historia kommer bli en del i utställningen som kommer handla om vanvårdade barn och de barn som for illa under en den period av svensk historia som är en skamfläck för Sverige. Det var under den här perioden vi skulle bygga folkhemmet och landet lagom reste sig likt en jätte som klev upp på ett berg och lade sin skugga över landet. Alla som inte passade in i folkhemmets norm såg staten till att ta hand om. Några av dessa lever idag och är de vanvårdade barnen som måste få ett erkännande bli synliggjorda och få den uppmärksammas så att Svenska folket inte glömmer av det brott som skedde mot alla dessa barn.

Han har också fått besked från ersättningsnämnden att hans ärende kommer att behandlas av nämnden. Jag hoppas av hela mitt hjärta att han kommer få det erkännande som de 250000 kronor kommer att ge honom. Pengarna kan aldrig ersätta den förlorade barndom som han aldrig fick, men det är en gest och en bekräftelse på att det faktiskt har hänt.

Lev och må

Britt-Inger

Möte med Ersättningsnämnden

Den 28 januari klockan 11.00 träffade Lars Wearner för Stulen barndom Stockholm, Peter Lindberg och Vikeka Jonsson för Vanvårdad och bortglömd, Richard Brun och Ros-Marie Wallengren för Kulturgrupppen för resandefolket och jag Britt-Inger Lundqvist för Resandebarns rätt, Ersättningsnämnden i Stockholm på Kammarkollegiet. Vi hade ett möte med Göran Ewelöv och Gunilla Malmborg.

Mötet gick ut på att träffas och att diskutera olika sätt att nå personer som har rätt till ersättning. Det räcker att de som vill ansöka om ersättning skickar sitt samtyckte till att ersättningsnämnden så undersöker de ärendet. De letar i arkiven efter uppgifter som tillhör den personen som det berör.

Om det sen beslutas om att en person får ersättning kommer ingen få reda på det beslutet utan det omfattas av sekretess. De som har fått ersättning kommer också få ett papper som talar om att de det har fanns skäl nog för personen att få ersättning, om någon i något sammanhang behöver styrka detta.

När nämnden tittar på uppgifterna ska nämnden ta ställning till om en person har blivit utsatt för grov vanvård, mot för tidigare då formuleringen bara var vanvård.

De finska krigsbarnen som har blivit placerade har också rätt att söka, något som behöver komma ut i media mer.

Det finns 13 personer som nu sitter och försöker ta fram en praxis så att de bedömningar som görs nu i början ska se likadana ut som de som görs i slutet. Sen kommer det finnas 4 personer i en beslutsnämnd och 2 avdelningar.

Från den 2 januari fram till dags dato har det inkommit 1300 ansökningar. Nämnden tror att det kan finnas ca 5000 personer som har rätt att ansöka till ersättningsnämnden.

Under mötet diskuterades om hur man ska kunna nå ut till fler som har rätt att ansöka. Här var alla eniga om att det var en bra idé att använda sig av de olika föreningarna för att nå ut med budskapet. Ersättningsnämnden ska därför skicka ut foldrar och broschyrer till föreningarna så de kan dela ut dem.
Föreningarna kan också skriva in information på respektive hemsida och länka till ersättningsnämnden.

Alla föreningarna efterlyste också uppföljningsmöten och mötesprotokoll som ska skickas ut till de som varit med.

Allt enligt mina anteckningar från mötet.

Efter mötet gick vi från de olika föreningarna ut och åt lunch. Vi diskuterade under lunchen det faktum att ersättningsnämndens ersättningar har tidsperspektivet 1920-1980 och vad händer med de som vanvårdades efter 1980. Föreningarna vill även hjälpa dessa och olika alternativ för att göra detta diskuterades.

Efter allt detta gjorde jag staden och choppade lös. Jag åkte hem med tåget vid 22 tiden nöjd med dagens möten och med en klart tunnare plånbok.

Lev och må

Britt-Inger

 

Mitt liv på barnhem, avslutningen

Jag har fått lov att publicera denna berättelse av personen som har skrivit den. Han vill att det ska komma ut hur behandlingen av barnen gick till på de olika barnhemmen och fosterhemmen som han fick växa upp i. Jag har valt att ha honom anonym eftersom hans namn är inte viktigt utan det är hans berättelse som är det. Det här en persons berättelse om hur hans barndom såg ut, det är hans ord och inte mina.

Jag kommer att publicera ny text här med jämna mellanrum samtidigt som jag kommer lägga in texten på sidan som heter, Mitt liv på barnhem.¨

Oavsett så blev min uppväxt inte bättre av att hamna i statens vård, snarare rena helvetet på jorden, taget ur den värsta skräckfilm som finns.

Detta är kortfattad beskrivning om mitt liv från 4 åring till 20 års ålder. Jag önskar ingen annan människa gå igenom detta som jag har fått göra.

Efter 20 års ålder hamnade jag i fängelse flera gånger då jag hade svårt att klara mig ute.

Till slut så gick det inte längre.

Jag gick på sjön och hade jag inte brutit mig loss så hade jag inte varit i livet i dag. Sedan träffade jag min fru 1967 och för familjen skull kämpade jag med mig själv.

Det tog många år innan jag lyckades någorlunda i arbetslivet.

Till slut hade jag turen att få jobba med förståndshandikappade ungdomar och såg i dem mycket av mig själv.

Jag började som skolchaufför och städare, sedan samordnare som slutade med att jag blev enhetschef för Särskolans skolskjutsar.

Först hos omsorgsförvaltningen, sedan tog kommunerna över men nu har jag gått i pension

Jag har fortfarande mardrömmar om min urusla barndom.

Jag har mycket svårt att tala om min barndom och allt det hemska och fruktansvärda som jag utsattes för.

Det kommer fram många hemska tankar när man skriver om detta.

Efter barnhemmen

Efteråt var det ingen brydde sig om vart jag tog vägen efter att jag blev klar i det militära. Inget var ordnat och ingen brydde sig om det heller.

Folkskolan hade jag gjort och den var ofullständig eftersom arbetet gick före skolan. Jag fick ingen utbildning över huvud taget utav min mor & far = Staten. Hade ingen bostad ordnad utan fick bo tillfälligt hos min alkoholiserade mor i Borås.

Hade jag inte träffat min fru 1967 så vet jag inte hur det gått för mig.

Jag hade säkert varit död som de flesta av mina kamrater på Skärsbo och på de andra ställena...

Det finns massor att skriva om mitt liv.

Detta är bara en liten del av all skit man upplevt, mycket har försvunnit under åren men kommer fram då och då i mardrömmar.

Jag hade egentligen förträngt det mesta av min uppväxt så jag fick ett brev ifrån Tommas Kanger, där han ville intervjuva mig, för han skulle göra ett program om Skärsbo pojkhem.

När vi satt och pratade om detta så hade jag förträngt namnet på hemmet han tog upp papper om som jag fick läsa.

Och då kom det ena efter det andra upp i huvudet och jag bad honom att få tänka över om jag skulle vara med i programmet. Programmet gick så småningom i tv, det blev sådan storm över hur man behandlat oss barn.

Jag orkade inte vara med och ville inte att min familj skulle få veta vad jag gått igenom. Det var bara min fru som visste att jag vuxit upp på barnhem så jag avstod. Nu i efterhand har jag ångrat mig många gånger men jag blev oerhört chockad av alla minnen som dök upp. Efter programmet ville han ha med mig i sitt andra tv program om hur man hade behandlat oss resande.

Jag jobbade vid den tidpunkten i Borås stad som enhetschef och var offentlig i Borås. Jag har levt med skammen och lidandet, med den fysiska och psykiska misshandeln som det innebar att vara, som det svenska samhället uttryckte sig, ”tattare” så jag kunde inte hänga ut mig själv och utsätta min familj för detta. Detta var inget som jag och min fru talade om för våra barn för jag ville inte utsätta barnen för det lidande som jag fått utstå.

Så jag tackade även nej till detta

Göran Johansson ville också ha upp mig till Stockholm för att intervjuva mig. Jag var ju en av ett fåtal som var i livet från Skärsbo mm.

Fast just Skärsbo pojkhem för mig inte var mycket annorlunda än alla andra ställen jag var på stryk fick man ju på alla ställen.

Eller kladdad på minns käringen på Gårda barnhem som skulle alltid visa hur man tvättade sig mellan benen du som är så storväxt mellan benen borde kunna tvätta snoppen men det hjälpte hon gärna mig med usch.

Jag kunde skrivit mycket mer om mitt liv men vet inte varför man ska riva upp så mycket hemska minnen i dag så det får räcka med dessa ord från mig.

Ingen som misshandlat mig eller gett sig på mig på annat vis har bett mig om ursäkt inga vittnen finns eftersom man gav sig på en när dom var ensam eller för att folk inte ens brydde sig ett dugg.

  

En fin historia som stämmer med mina tankar

Tänk om detta fått hända mig tyvärr det är bara drömmar

”Den lille pojken gick och var borta länge. Till sist kom han gråtande tillbaka och sa:

– Jag hittade inget ris men här har du en sten som du kan kasta på mig.

Då började mamman också gråta för hon såg plötsligt alltihopa med barnets ögon.

Barnet måste ha tänkt:

– Min mor vill göra mig illa och då går det väl lika bra med en sten. Hon slog armarna om honom och de grät en stund tillsammans. Och sedan la hon stenen på en hylla i köket, och där fick den ligga som en evig påminnelse om det löfte hon gav sig själv i den stunden: aldrig våld!”

(Det var Astrid Lindgren som berättade denna historia om varför hon var emot aga. I dag är hon en ängel hoppas jag)

Det som jag tar värst är ju att staten tog ifrån mig hela min identitet min släkt mina rötter och inte bara mig mina barn har aldrig sett min släkt dom har inga rötter från min sida så vi blev straffade många. 

Jag vill tacka min gästbloggare för att han har delat med sig av sitt liv. Det går inte annat än att beundra denna man som har tagit sig igenom allt han varit med om. Jag hoppas innerligt att han kommer att få de futtiga kronor som ersättningsnämnden vill ge alla dessa barn som fick sina liv förstörda i folkhemmets anda.

Ansökan till ersättningsnämnden

Jag kommer följa upp min gästblogges tema vid olika tillfällen, nästa vecka kommer jag till exempel skriva om mitt besök hos Ersättningsnämnden som kommer att ske på måndag.

Lev och må

Britt-Inger 

Pimpelfiske och dimma

I dag har vi varit ute med skotrarna igen, en händelserik dag. Vädret har varit så där lite blåsigt och fuktigt. Men vi fick i alla fall två fiskar som jag har saltat in nu och ska steka senare, sen blir det knäckemacka och gofisken, mums.

Vi har fått några mil till på skotern, på vägen hem skulle vi köra över Sädva och körde in i dimma eller jag skulle nog kalla det tjocka. Det var så tätt att GPS,en la av, jisses så vill man blir. Vi fick köra bakspåret tillbaka och sen köra rakt fram tills vi hittade stakningen. Det gick inte ha glasögonen på sig de slog igen, så när vi kom hem hade mina ögonfransar en tjock vit maskara. Tur att vi körde på kända marker, det är lätt att köra vill i dimman. GPS;en hittade inte satteliterna i dimman så tätt var det, helt otroligt.

I kväll ser jag fram emot att elda, mysa, njuta av både mat och ledigheten för nu börjar den gå mot sitt slut. I morgon åker vi hem och på kvällen ska jag ta tåget till Stockholm för att träffa ersättningsnämnden. Jag kommer rapportera om detta på tisdag förmodligen. I morgon kommer den avslutande delen av min gästbloggares historia.

Lev och må

Britt-Inger