Jag mötte älgen och ett samförstånd uppstod

Underbart väder, hög klar luft, sol som skiner och lockar med sina strålar. Jag har precis läst nyheter om demonstrationer, nazister, pride och en brand i ett romläger. Det är inte rolig läsning och jag funderar kring detta med att rasismen normaliseras mer och mer.  Bestämmer mig för att gå ut med hundarna på en skogspromenad för att rensa huvudet. Sagt och gjort, på med koppel och iväg vi går.

Jag går den vanliga vägen genom skogen, en invand väg, jag kan bara gå och rensa huvudet. Skönt och välbehövligt. Jag kommer till den delen av stigen som är lummig och full av ungbjörkar, något fångar min uppmärksamhet, en älg! Nej två! En ko och en kalv står bara några meter från mig och äter. Jag tvärstannar, varför har de inte hört mig, jag går i och för sig på mjukt underlag och vinden måste ligga från mig. Varför har inte hundarna reagerat, vinden måste ligga på åt vårt håll då inte älgen märkt oss. Oj så mäktiga de är skogens drottning med avkomma, många tankar far genom huvudet.

Jag hör mig själv säga, hög och ljudligt, STICK IVÄG DIN JÄVLA KOSSA I MORGON BÖRJAR ÄLGJAKTEN (jag vill nu passa på att säga att jag ber om ursäkt till alla kossor som läser detta, det är inget personlig mot er). NU reagerar hundarna, de tittar på mig med en blickar som verkar säga; Vadå kossor? Vi är hundar av det manliga könet!

Min blick möter i det här läget älgens blick och för ett ögonblick upplever jag ett samförstånd (inbillade jag mig i alla fall) och en blick av tacksamhet (förmodligen för att jag varnade henne för älgjakten) innan de vänder sig om mor och barn och brakar iväg in i skogen gömmor. Hundarna uppfattar nu braket och vänder sin uppmärksamhet åt det hållet med full alert. To late grabbar the moment att glänsa är förbi.

Vi fortsätter vår promenad, nu med större uppmärksamhet på skogens ljud än tidigare. När vi passerar en gran stämmer en ekorre upp ett ilsket tjattrande. Jag stelnar till för en sekund innan jag uppfattar vad det är för ljud och ler för mig själv. Hundarna gör ett utfall mot granen och jagar upp ekorren några våningar upp i granen. De vänder om mot mig med högburna huvuden, de har fått en viss upprättelse för fadäsen med älgen. 

Vår promenad fortsätter och övergår till en mer vanlig promenad, hundarna scannar av marken på olika lukter och jag försjunker i mina egna tankar igen. Jag tänker på att den här promenaden och naturupplevelsen kan jag ta fram i vinter när det känns lite tungt, när människors inskränkthet och missunnsamhet får mig att misströsta. Hur det än är så lever vi en fantastisk värld där vi bara kan gå ut i vår natur för att hitta kraft och upplevelser.

Lev och må

Britt-Inger