Fattigdom är ett fenomen som samhället blundar för

Det som inte syns finns inte

Jag skrev en krönika innan nyår om hur vi ser på fattigdom och hur vårt samhälle skiter i de som befinner sig längst ner i sammhällshierarkin.

"De flesta går förbi tiggaren utan att se personen eller den fattigdom den står för. Sen får vi inte glömma att människorna gav ju tomten en samvetspeng före jul och den pengen räcker länge, för någon måtta får det ändå vara på givandet. Det skvalar musik ur alla högtalare, det är pimpat överallt och ljusen lyser för fullt för nu vankas det nyår. Ingen ser heller den hemlöse som pantar sina flaskor för att få pengar till mat."


Krönikan heter "Nyårsbetraktelse" och finns i DIKKO.
"Härbärgen och andra sociala inrättningar ger mat till de människor som inget har, till de som ingenstans har att ta vägen på julafton, nyårsafton och alla andra dagar. Det är fullt hus på dessa inrättningar under vinterns högtider. Och för några få timmar kan de fattiga glömma och drömma sig bort till en varmare, trevligare tillvaro och få lite mat i magen. Innan kylan och verkligheten kommer i kapp igen."

Lev och må

Britt-Inger

Tiggeri organiserat eller arrangerat

Så länge tiggandet kommer från en organisation eller arrangerat som en gala är tiggeriet legaliserat, då handlar det om solidaritet och är väl ansett. Alla ger med glädje, stora summor och känner att de gjort en god gärning. Samtidigt vill städer driva igenom ett tiggeriförbud för människorna det handlar om. Var tar solidariteten och glädjen vägen när det kommer till att ge till de som tigger på gatan? 

Tiggeriet är ju lika, det ena är bara i en snygg förpackning och det andra är den nakna sanningen.

Fattigdom är aldrig vackert i verkligheten. Det är inte så länge sedan dog barn på grund av för lite mat och av undernäring här i Sverige. Mammorna lät sina barnen äta först vilket gjorde att hennes kropp inte kunde ge barnet i magen den näring det behövde. Samtidigt som de större barnen fick skörbjugg med allt vad det innebar av tandlossning och skör benstomme. 

Jag har flera nära släktingar som berättar för mig idag om den svält som fanns på 1900- talets början och konsekvenserna av det. Hur folk tiggde få sig ett mål mat. Att det sen görs försök med att skriva om historien och försköna är ett brott mot allt sunt förnuft.

Hur ska vi kunna lära oss av historien om vi inte berättar sanningen som den såg ut? 

Mamma berättade för ett tag sedan.
"Jag satt ute i solen med en väninna", hon hade varit på stan och började prata om alla tiggare som finns. Hon tyckte synd om dem och sa "tänk än då att he fienns så mytche fattu folk". En 90- årig farbror som satt bredvid lade sig i samtalet och sa "förr had vi tattara" och fortsatte med säga att de att knacka dörr vid middagstid för då visste de att det fanns mat. "Tattarna" skickade fram barnen fortsatte han "för de visst att he vor svårare att motstå de hungriga barnaöga".  

Mamma gick hem med tunga steg. Tyngden kommer sig av att det fortfarande berättas om "tattarna" i negativa former i stället för att prata om den fattigdom som orsakade tiggandet. När hon sen berättar det för mig är hon lite blank i ögonen och sa, "det är som det är med det" och frågar sen vad hon kan göra för att hjälpa tiggarna i stan. Den här händelsen skedde för fyra år sedan och inte mycket har ändrat sig sedan dess.

Mamma är född 1930 ochfattigdomen som var under hennes uppväxt och det som är idag är nog ganska lika. Fattigdom är aldrig vackert, den är bara skoningslöst, det kan möjligtvis se olika ut och det finns alltid grader i helvetet men fattigdom är fattigdom vare sig det handlar om för eller nu. 

Idag hör vi att det fortfarande mullrar i leden, människor går samman. Dessa folkliga sammanslutningar organiserar sig mot rasism och för att hjälpa de fattigaste i vårt samhälle, som ett stort underkännande av makten. 

Allt i de växande klassklyftornas spår. 

Vad händer då dagens fattigdom? Kanske måste vi börja kalla saker vid sina rätta namn, tiggeri finns överallt, från tiggaren utanför affären, den lokala fotbollsklubben, Frälsningsarmén med sin bössa till de stora påkostade galorna. Alltså inget nytt under solen. Tiggandet på våra gator är inte det egentliga problemet, det är enbart ett symptom på vårt sjuka samhälle med våra ökande klassklyftor. 

Lev och må

Britt-Inger

Linda skriver: Vi är inga duvor

 På vissa ställen i Sverige så har man försökt bli av med duvor från torg och annat genom att sätta upp långa vassa piggar på alla de ställen där en duva kunde tänkas vilja sitta och chilla.

När jag som tonåring besökte en stor stad blev jag bestört över den grymhet som måste finnas hos någon som tänkt ut ett sådant illvilligt sätt att bli av med oönskade små individer. Nu görs detsamma mot oönskade människor.

Det har blivit vanligare i städerna att formge de offentliga utrymmena på ett sätt som är gjort för att vara särskilt ovänlig mot människor i någon form av nöd. Bänkar som går att sitta på, men är omöjliga att ligga och sova på, betongklumpar under brofästen där människor tidigare sov om natten, och omotiverat stora blomsterarrangemang där en person tidigare satt och bad förbipasserande om en slant. På tågstationerna har bänkarna ett räcke i mitten, eller är rundade eller lutar att den som är trött inte ska få vila. En del av toaletterna i de offentliga utrymmena kräver en mobiltelefon med pengar på för att få använda, och kräver att personen som ska använda dem kan tillgodogöra sig instruktioner på svenska i liten text.

Strategin går ut på att få bort oönskade personer från offentliga platser.

Och de oönskade människorna är alla som spenderar tid i staden utan annat syfte än att spendera pengar. Det handlar inte bara om de mest socialt utsatta. Det handlar om att vi alla håller på att bli utbyggda från de städer vi lever i eller i närheten av. De miljöer som tillhör oss alla blir mer och mer en yta för reklam och handel. Platser som tidigare fungerat som naturliga mötesplatser för människor rivs för att ge bättre insyn där stora gallerier butiker eller gallerior öppnar.

Det handlar allt mindre om vad människor faktiskt behöver för att känna att staden tillhör oss, och allt mer om vad vi kan konsumera där.

Om du vill sitta bekvämt så får du betala för en kaffe på ett café, för bänkarna som tidigare stod på torget ersätts mer och mer med öppna lösningar som inte skymmer sikten för butikerna. Och om du inte har någon sittplats så kanske du låter bli att sätta dig på marken och ta en frukt eller en glass med ungarna i centrum. Kanske väljer du någon annan, mer välkomnande plats.

Det värsta jag har sett i form av exkluderande design är galler, som inte skyddar någonting. Ett galler sätts upp för ingen ska kunna befinna sig på den markplätten under till exempel en trapp. Det finns inget av värde bakom gallret, men det finns något oönskat där utanför. Och det är vi.

Det är en del i gentrifieringen, vilket i praktiken innebär att man snobbar till de utrymmen där vi alla tidigare kände oss välkomna, till att passa mer välbeställda människors behov och vanor. Det ska se lite finare ut. Lite mindre löst folk som är i vägen för de fina skyltfönstren.

För hur skulle det se ut om alla småpratade och fikade på mötesplatser inne i stan helt utan att spendera något?

Ganska trevligt, skulle nog den vanliga människan säga. Det blir mer och mer tydligt att det är pengarna som styr kommunpolitikerna när de bygger ut oss från stadskärnorna, för att få en mer välpolerad fasad.

Vi vill inte ha en öppen yta för att kunna se vad butikerna har för nytt sortiment. Vi vill sitta ner i lugn och ro och kunna ta en mjukglass i solen. Helst utan att känna oss som duvor som butiksägarna vill spetsa på spikar för att vi inte ska vara i vägen och skräpa ner.

Linda Lundqvist

Linda skriver: Du är så lik mig sa mormor

 ”Det finns ingen jag hellre skulle likna.”

Min mormor skulle hyra ut sitt hus på -90talet. Kvinnan som kom såg ut att ha levt ett hårt liv. Hennes man var visst på ”semester”, men skulle komma hem om en månad och åtta dagar sa hon. De hade några barn. Tonåringar och halvvuxna. Mormor skrev ett hyresavtal med kvinnan, och när familjen lämnat huset frågade jag hur hon tänkte. Varför välja att hyra ut sitt hus till människor som uppenbarligen skulle få problem att betala för det? En missbrukande kvinna med en man på kåken? Mormor tittade på mig, lite strängt.

– De måste väl också få bo någonstans? De är ju också människor?
– Ja, men måste de bo hos dig?
– Vem skulle annars hyra ut till dem hade du tänkt?

Jag tänkte på alla hennes tidigare hyresgäster hon haft. En del av dem hade inte betalat någon hyra alls, en del sov bara några nätter. Jag hade som den tonåring jag var trott att mormor inte förstod, att hon var naiv. Men hon visste precis vad hon gjorde.

Nu är mormor gammal. Hon är 87 år. Hon har inte längre något hus att hyra ut, eller någon liten friggebod att låna.

Hon orkar inte ha människor i nöd boende hemma hos sig som det har varit innan i hela hennes liv. Fosterbarn såväl som hemlösa missbrukare. Så nu samlar hon istället in kläder och husgeråd åt kvinnorna som tigger i staden där hon bor.

– Vi ska väl hjälpa våra egna först, mumlar en kärring i hissen åt mormor. Och mormor ler lite. Det krävs mer än ett ilsket mummel från en människa, som inte vet någonting, för att få mormor ur balans. De flesta som berättar, för människor som min mormor, vem hon ska ”hjälpa istället” är inte alls aktiva med att göra världen lite bättre.

Den som spottar på en människa, är också mest trolig att spotta på en annan människa. Det är nämligen så det förhåller sig.

På samma sätt som den som låter en vilsen tonåring sova över i ens hem är den som är mest trolig att öppna sitt hem för andra människor i nöd.

Medmänsklighet diskriminerar inte. Det är också därför det känns så självklart när Sverigedemokraterna som så gärna vill ”hjälpa våra egna först” är med och skär ner för pensionärerna i Sverige, och försämrar för arbetslösa och sjukskrivna. En någorlunda empatisk människa ser hunger och tänker ”mat är lösningen”. Inte hårdare straff och högre murar.

– Du är så lik mig, säger mormor när jag fått in en arg artikel om alla barns rätt till skolgång i lokaltidningen.

Det är en komplimang med tyngd i. Det finns ingen jag hellre skulle likna

Linda Lundqvist

Linda skriver: Jag är en människa

Linda Lundqvist har tidigare varit krönikör i tidningen Arbetaren, ledarskribent i gatutidningen Dik Manusch, författare och debattör.

Linda skrev en artikel i gatutidningen Dik Manusch som fortfarande är aktuell.

Liksom i andra svenska städer finns ett läger i Umeå där romer från Rumänien bor. De lever på att tigga, men skulle hellre arbeta.


– Jag är en människa, precis som alla andra, men folk behandlar mig sämre än en hund. Hundar spottar man inte på när de tigger.

Han heter Victor och är 20 år gammal. Han ser proper ut. Snygg huvtröja, ett par välsittande byxor, och ganska moderna gympadojor. Han ser ut som vilken ung kille som helst.
Det går inte att veta bara genom att titta på honom att kläderna han har på sig är de enda han äger, och att han på sin storlek 42-fötter har ett par skor som är storlek 39. Dessa kläder är det han har på sig när han sover i skjulet på nätterna i utkanten av Umeå.

Umeå är kulturhuvudstad i år, men alla kulturer får inte plats. Den romska kulturen som Victor representerar finns ingenstans att ta del av. Fast han tillhör en av landets fem romska minoriteter. Han är en nyanländ rom.

Victor försörjer sig genom att sitta på knä utanför en matvaruaffär. Första gången jag träffar honom är han väldigt sjuk. Han är förkyld, och har jätteproblem med bihålorna, och har ganska hög feber.
Jag köper en ask paracetamol på en mack i närheten åt honom. Så futtigt och otillräckligt. Han blir jätteglad, tar en tablett, och sen vänder han sig om och ger varsin tablett till tre äldre kvinnor med ont i ryggen.

– De är mina släktingar, berättar han. Familjen är allt.
Han sitter på knä utanför en affär för att förtjäna dina sympatier, så att han kanske kan få lite av din växel. Det är så han får mat på bordet.

– Det spelar ingen roll om man kommer från Sverige, Afrika eller Rumänien, om man är rom eller bonde, säger han.

– Alla är vi människor, och alla gör vi vårt bästa för att ha ett bra liv, och bli lyckliga. Helst hade jag velat ha ett jobb. Men jag har ju ingen utbildning. Fast jag var bäst i klassen de åren jag gick i skolan!

– Män på stan skriker ibland åt mig att jag är en jävla zigenare, och att jag borde åka hem. En del som är arga skriker åt mig att skaffa mig ett jobb. Jag brukar fråga om de har ett åt mig. Jag vill ju inte tigga. Jag vill inte behöva be om saker. Jag vill stå rak i ryggen. Jag vill tjäna egna pengar och kunna ge min familj ett bra liv.

Han berättar att han har en liten dotter. Jag berättar att jag har en son. Han säger genast att de nog inte kan träffas, för att de då kommer att bilda familj när de blir äldre, man vet ju hur ungdomar är!
En äldre släkting till Victor lägger sig i samtalet, och berättar om kvinnorna i deras familj. Matriarkerna. Hur de stolta står upp trots rasismen i Rumänien, och i Sverige. Hur de alltid ser till att det finns mat. Jag frågar mannen vad han heter.

– Victor, säger han och skrattar. Minst en man i varje generation heter Victor i vår familj.
Många är sjuka i lägret, men stämningen är bra. Jag blir bjuden på ett sött svagt kaffe, och får höra berättelser om rasism, om medmänsklighet, om familjemedlemmar, och om kyla och sjukdomar.
Vi pratar politik, berättar historier och solar sittande i bilsätena som står på marken. De är urlyfta ur en minibuss längre bort som sex män sover i på nätterna.

Elisabeta som kom till lägret för två dagar sedan känner igen mig från sitt förra besök i Sverige, och skriker rakt ut när hon ser mig. Hon kastar sig runt halsen på mig, kramar om mig ordentligt, och sen får jag en rejäl utskällning för min nya frisyr och hårfärg.

– Du som var så fin Linda!
Sedan berättar hon om hur hon ensam åkt till Sverige den här gången. Hennes son som var med förra gången har blivit ordentligt sjuk, och hennes man har stannat hemma med honom och de yngre barnen. Det är bara hon och hennes mamma nu.

Jag kramar om hennes mamma också. En liten skinntorr tant med stor livserfarenhet, och många berättelser jag inte kan ta del av.

Vi har inte så mycket gemensamt språk, men hon nyper mig ibland i sidan, och skrattar gott åt min förvirring när jag försöker blanda mellan att prata svenska, engelska och romani.
När hon försöker resa sig upp så måste jag hjälpa henne. Hon sitter på knä på en bit wellpapp på dagarna. När hon suttit där några timmar måste hennes dotter lyfta upp henne, för lederna har slutat samarbeta. Allt för att barnbarnen ska få gå i skola.

Victor skrattar mycket. Han är en jävligt intelligent ung man. Vi planerar en föreläsning ihop, där han ska prata om hur det är att vara tiggare i Umeå, och varför han bor i ett skjul i Sverige istället för med fru och barn i Rumänien.

– De som blir arga på oss förstår inte, säger han. De förstår inte hur det är att vara hatad på grund av sitt ursprung. Jag är zigenare. De säger att vi har en boss bland tiggarna, som tar våra pengar. Men det är bara jag som är maffiaboss, säger han, skrattar och tar mina solglasögon.
– Jag är ganska lik Brad Pitt, va? säger han sedan och flinar.

Vi pratar lite om ordet zigenare. För de äldre är det ett skällsord, och de skulle aldrig använda det. Victor säger att för honom spelar det ingen roll.

– Folk kallar mig zigenare hela tiden. Jag är väl en zigenare då. Det spelar väl ingen roll. Alla är ju människor, alla har samma värde och är lika inför Gud. Men jag säger inte så när min mamma hör.

Linda Lundqvist

Glöm inte människan

Vad händer i vårt samhälle SD och SL har barn ihop som hängde i taket innan de slets ner. Många skriker nu får det vara nog, medan andra säger att protesterna gynnar SD. Vi försökte tiga ihjäl SD och det funkade inte, nu protesteras det och då är det också fel.

Problemet är egentligen inte protesterna utan att ingen tar debatten med SD. Så länge de får stå oemotsagda spelar det ingen roll vad vi än gör så blir det fel. I morse sköts det på EU migranter i Boden och på eftermiddagen ser jag att det springer runt en knivare i Umeå. Allt medan däcken skärs sönder på tiggarnas bilar när de sover i Piteå och bosättningar eldas och rivs i hela Sverige. Hur står det till med vårt samhälle egentligen, vad händer med människorna?

Ungdomar far illa på olika hem, vinstintressena har tagit över för vår valfrihets skull. Pensionärerna ligger på golven och får inte hjälp allt medan det är stora rubriker om hur stressad personalen är. Skolorna skriker efter lärare till eleverna medan vi sjunker internationellt i kunskapsnivå. Vi söker syndabockar, letar efter den enkla vägen för att lösa problemen, vi skyller på någon annan. Ingenting blir bättre av att flytta skulden till någon annan, vi måste börja ta tag i problemen där de finns och sluta skjuta över målet för att slippa se.

Det finns en folkrörelse i vårt samhälle som ingen ser, ingen hör och ingen uppmärksammar. Det är en folkrörelse som går över klassgränser, över religionsbarriärer, en folkrörelse som sluter samman folk kring en gemensam sak. Att hjälpa EU migranterna, att hjälpa de som har det svårast i samhället, att minska fattigdomen, att göra vårt samhälle lite mänskligare. Men ser media rörelsen, ser de styrande den, ser någon förutom alla de tusen människor, föreningar, församlingar som är inblandade detta. Nej alla är så förblindade av att se det negativa som händer, att belysa, skrika om, värdera, analysera och ge all uppmärksamhet till det negativa.

Det finns två parallella rörelser i vårt samhälle, en positiv och negativ och allt fokus hamnar på den negativa. Det är så lätt att avfärda den nya folkrörelsen som nåt på vänsterkanten och det kan inte vara mer fel. Det är en genuin folkrörelse som går över alla gränser. Se den, belys den, vänd trenden och se det som är värt att ses, nämligen människors engagemang att hjälpa de som har det svårt.

I dag finns det en rörelse som har börjat underifrån, människor går samman, potentiella väljare, något som borde vara intressant för makten. Dessa folkliga sammanslutningar organiserar sig mot rasism och för att hjälpa de fattigaste i vårt samhälle, som ett stort underkännande av makten. Parallellt med denna folkrörelse ökar SD, vädrar morgonluft och frodas som ytterligare ett misstroende­manifest mot makten.
 
Vad blir då dagens fattigdom, dagens protester, skjutande för dessa parallella system? Den ena vill hjälpa till där samhället misslyckas och den andre vill upprepa historien genom att åtgärda ”problemet”. Tiggandet på våra gator är inte det egentliga problemet, det är enbart ett symptom på vårt sjuka samhälle med våra ökande klassklyftor, vår brist på lärare, våra underpresterande elever, vår stressade vårdpersonal och våra pensionärer som ramlat. Egenmakt är ordet, låt de som vet berätta hur det ska vara, de som jobbar med barnen, pensionärerna, tiggarna, lyssna och se människorna. Och se den nya folkrörelsen som finns runt om i landet, i alla kommuner, i alla städer och belys rätt saker. 

Lev och må

Britt-Inger

Sommaren är kort

Å regnet det bara öser ner, dessutom så har jag blivit dygnförkyld, shiiiit så less jag blir.

Vi har förresten blivit med lägenhet, en tvåa med en skrubb som jag ska inreda till mig och Teo. Två av mina vänner har redan erbjudit flytthjälp, det är kärlek sånt.

Annars har jag pillat lite med hemsidorna både min egen BrA konsult AB och Dik Mansuch

Tredje numret av Dik Manusch kommer i slutet på månaden och Oberoende går nu att läsa på nätet.

På söndag ska jag borsta tänder på EU migranternas barn och prata om tandtrollen.

Nu ska jag sätta mig i soffan, dricka te och hålla mig vaken en stund till.

Lev och må

Britt-Inger

‪Följ Kims uppmaning och #‎öppnaporten‬ så folk slipper frysa ihjäl

Den första snön har kommit till Skåne.
Det innebär att det kommer bli kallare.

Bara i natt räknar SMHI med drygt 10 minusgrader.
Dessvärre skiter kommunerna i hemlösa människor idag.
Några öppna lokaler eller fler härbärgen är inte i sikte.

Det innebär att människor riskerar att dö och få allvarliga frostskador m.m.

Förra året dog åtminstone en hemlös man i Malmö. Han frös ihjäl.
I år riskerar än fler att dö. Människor sover under presenningar på bar backe. Ett par millimeter plast är det enda som skyddar mot de iskalla vindarna. Det krävs inte mycket till att förstå att det är ohållbart.

Ingen kan göra allt men alla kan göra något.
En simpel sak som kan vara en skillnad mellan liv och död är att öppna sin port. Låt din trappuppgång stå på glänt så att människor kan söka sig till värmen. De få plusgrader som finns i din trappuppgång innebär att någon kan värma sig eller sova ut en stund.
Med det sagt, öppna porten ikväll.

Det kommer bli kallare och klassamhället ser inte ut att avveckla sig själv den närmsta tiden. Din handling gör skillnad, civilkurage funkar nämligen på det sättet.

P.s. sprid gärna ordet. Men framförallt; ‪#‎öppnaporten‬

Kim Fredriksson 

Ps.

I Skellefteå har det varit över -20 vilket gör Kims uppmaning mycket viktig. // Britt-Inger

Se Alla Människor i Skellefteå

Nu har det bildats en förening i Skellefteå som ska hjälpa de som ska hjälpa de utsatta i Skellefteå. En förening som har som mål att Se Alla Människor i Skellefteå. Jag är så glad att jag får vara med i den här processen, detta samarbete som är över gränserna i vår lilla stad och som har fokus på de svaga i vårt samhälle.

Jag kommer uppdatera om vårt arbete längre fram och ett kontonummer om du vill vara med att sponsra vårt arbete.

Lev och må

Britt-Inger

Romer, tiggare och Vorsnos drom

Vilken vecka, när nyheten om vårt arbete med romerna i Skellefteå kom ut blev det fullt pådrag. Tidningar,radio och tv alla sorters media har vi varit och pratat i. Det har också ringt privatpersoner som vill veta hur vi har gått till väga, andra har frågat hur stor budget vi har haft, svaret på den frågan är 0 kronor förutom ett stort engagemang och medmänsklighet. Vissa saker går inte att mäta i kronor och ören.

Vi har också pratat med kommunen och hur de ska förhålla sig till tiggarna på våra gator och torg. De skulle ta ett politiskt ställningstagande för kommunen och återkomma, de har inte hört a sig ännu. Frågan är hur man ska tolka deras tystnad.

Just nu är jag i fjällen och hämtar krafter, för nästa vecka åker jag till Finnerödja. Där ska jag och Ann jobba vidare på vår bok. Som det ser ut just nu håller vi tidsplanen. Vorsnos drom

Lev och må

Britt-Inger

Några romer flyttar in och andra ska avhysas

I kväll har det varit inflyttningsfest. 

Dagen början med flytten till församlingen som upplåtit sina lokaler för att ingen ska behöva frysa i vinter. Glädjen visste ingen gräns när alla insåg vad de blev erbjudna. Sen rustades det för fest.

Det som händer i Skellefteå är fantastiskt, där olika församlingar, föreningslivet och vanliga medborgare har gått ihop för att hjälpa de som har i störst behov i vårt samhälle. Jag kan säga att jag är stolt över schtaan idag och den vilja till samarbete som finns här.

Det har fixats med sängar, madrasser, lakan, täcken och allt annat. Vilken fantastiskt samverkan. Jag åkte dit vid 14 tiden och då var allt klart. Efter det åkte jag och mötte upp Linda tog med mig Teo för att sen åka tillbaka igen vid 18 tiden. Då var det fest och vilken fest sen, samhörigheten och värmen visste ingen gräns. Vi pratade med händer och fötter, på svenska, engelska och romani och tack och lov så fanns där också en tolk. Helt underbart, nu behöver ingen frysa i vinter.

Det kommer öppnas ett konto där man kan skänka pengar till de kostnader som finns runt boendet i första hand och sjukvård i andra hand. Jag återkommer med uppgifter om detta.

Nu har jag bara en sak till att säga JAG ÄLSKAR SHTAAAAAN

Samtidigt i Umeå skriver Linda och Gini på HVT att; "Det har varit en lång dag. Vi har ordnat fotogenlampor till vagnarna. Imorgon kommer tio batterier så att man kan ladda och skifta. Vi hade med en dator och en romsk film (Gadjo dilo) som några satt och tittade på. Vi pratade vår romska historia i andra änden på vagnen när vi fick nyheten om att avhysa romer som inte bor på hotell, camping eller är inneboende.

Det är förvånande att en kommun först betalar sig fri med en samordningsslant och därefter inte tar något som helst ansvar för sina innevånare. Möte hit och möte dit och ur det kommer en kyla som inte liknar det Umeå jag känner." 

I tidningen står det att läsa att de ska avhysas. Varför kan inte Umeå när Skellefteå kan? Umeå staden som är vår kulturhuvudstad hjälper inte de som behöver hjälpen bäst, hur kommer det sig?
 
Hjälp @Resandefolk hjälpa romerna i norr #HVT det är kallt gör skillnad sätt in på 187-6515 VIKTIGT märk med TIGGARE 

Dettartikel om fattigdom

"Tiggandet på gatan är bara ett symptom" är min debattartikel som publicerades i tidningen Arbetaren.

Läs och begrunda om du vill.

Lev och må

Britt-Inger

Tur att det finns ärliga människor

I dag har jag varit nere på stadens stora torg med täcken och kläder till de som behöver det. Vi träffades jag och Hanna och bar ner allt till torget och gjorde en viss uppdelning av det vi hade. Elina kom rusande mot oss när hon förstod att vi kom med de där täckena som jag hade prata med henne om tidigare. Hennes make kom också dit och fick lite kläder och täcken även han.

Det som blev klar packade vi in i bilen för att lämna av utanför Coop och på Solbacken. När jag sätter mig i Hannas bil upptäcker jag att min telefon är borta, med alla kontokort, jag måste lagt ifrån mig den på bänken. Ur bilen och går fort ner mot torget, på väg över övergångsstället ser jag Elina komma springandes mot mig vilt gestikulerande. Hon rusar fram till mig och kramar om mig, klappar sig på fickan och tar upp telefon, hela tiden pratandes. Jag förstår telefon, bank, madam och att hon vill få fram att hon tog reda på luren åt mig. Jag drar en suck av lättnad att det var Elina som hittade luren så jag fick igen den och inte någon annan.

Vi åker vidare och delar ut kassar med täcke,filtar och kläder. Vi får över lite grann och återvänder för att leta upp Elina igen men vi hittar henne inte på torget. Vi träffar hennes man, som direkt berättar om telefon, Elina och att hon har den. Jag tar fram luren och visar att jag har fått igen den. Språkförbistringarna gör att vi kommer inte längre i samtalet. Vi bestämmer oss för att åka hemåt, jag lastar in det lilla som blivit kvar i min bil och jag och Hanna säger hej och på återseende.

Jag åker mot sommarstugan igen och höstandet där. Jag tackar min lyckliga stjärna för ärliga människor.

Lev och må

Britt-Inger