Jag ska vara med på MR-konferens på temat vardagsrasism i Umeå

På måndag ska jag inledningstala på MR - konferensen med temat vardagsrasism. Jag har blivit tillfrågad som pristagare av Katarina Taikon- priset. 

Motiveringen till Katarina Taikon- priset löd:

Årets Katarina Taikon pris: Britt-Inger Hedström Lundqvist, Skellefteå. ”Kämpar för att romer ska få makt över sin egna historia. En förebild som länge jobbat ideellt och varit med i statens referensgrupper. Föreläser om romsk historia och varför det är viktigt att romer enas som grupp. Har skrivit böcker, startat nättidningar och kämpar för att romer ska få ta tillbaka sitt språk och kultur.

Sen kommer jag sitta med i paneldebatten som konferensen avslutas med. 

Tid och plats:

9 december kl. 0930–1500

P5-Konferens, Storgatan 45 A, 903 26 Umeå

(Entré Väven Norra, våning 5)

MR-konferens på temat vardagsrasism

Länsstyrelsen Västerbotten bjuder in till en konferens på temat vardagsrasism inom ramen för uppdragen om mänskliga rättigheter, barnrätt, nationella minoriteter och utsatta EU/EES-medborgare. Syftet med dagen är att lyfta olika perspektiv, samtala och samverka kring hur vi kan förebygga och motverka vardagsrasism. Konferensen vänder sig till organisationer, föreningar, myndigheter, kommuner och regionen.

Program

09,30–09.50 Fika

09.50–10.05 Länsstyrelsens uppdrag

10-05–10.15 Välkomsttal

Britt-Inger Hedström Lundqvist, eldsjäl och vinnare av 2019 års
Katarina Taikon-pris på den första romska prisgalan ”Himlen, jorden, hjulet”

10.15–11.00 Främlingsfientlighet – en forskningsöversikt

Mikael Hjerm, professor och stf. prefekt vid Sociologiska
institutionen, Umeå Universitet

11.00–11.45 #Vardagsrasismmotmigsomsame
Katarina Hällgren, författare och journalist

11.45–12.30 LUNCH

12.30–13.15 Vardagsrasism i skolan – Vad spelar etnicitet, trosuppfattning och kön för roll?
Patrick Konde, sakkunnig i rasism, Friends

13.15–14.00 "Det känns fel": Om det svenska samhällets reaktioner på närvaron av tiggande EU-medborgare?

Erik Hansson, Fil.dr Kulturgeografiska institutionen, Uppsala universitet

14.00–14.15 Fika

14.15–14.45 Paneldebatt om kopplingen mellan teori och verklighet: hur
hänger det ihop? Hur kan vi förebygga och motverka vardagsrasism?

14.45–15.00 Avslutning och utvärdering

Hoppas vi ses
Britt-Inger

Nominerade till pris från ”Himlen, jorden och hjulet”

Bilden kommer från Himlen, jorden och hjulets facebook-sida

I går blev jag uppringd en representant från Himlen, jorden och hjulet jag hade blivit nominerat till "Årets Katarina Taikon pris-aktivist/eldsjäl priset" 

Sen kom nästa glädjechock DIKKO hade också blivit nominerad fast i kategorin "Årets Romska projekt/organisation". WOW så häftigt!

Jag blev rörd, stolt och otroligt ärad för egen del och överlycklig för DIKKOs del . 

Jag fick besvara några frågor för egen del och sen blev jag intervjuad om DIKKO. Jag vet inte vilket jag blev mest glad över. 

Att bli nominerad själv tilltalade så klart mitt ego och jag blev otroligt glad och stolt, men att DIKKO blev nominerad gör mig genuint lycklig eftersom det inkluderar så många. 

Vi skrev ett reportage om nomineringarna i DIKKO 

Alla kan nominera skicka din nominering till:
nominera@tehara.se

Har du någon du skulle vilja nominera? Passa på!

Man kan nominera vem som helst så länge aktören har romskt påbrå. 

När det kommer till Thomas Hammarberg priset så behöver inte personen vara romskt påbrå utan enbart engagera sig i romska frågor.

Priser och kategorier som du kan nominera till:
Årets Katarina Taikon pris-aktivist/eldsjäl priset
Årets Django Reinherdt Pris-musiker, dansör, sångare priset
Årets Charlie Chaplin pris-skådespelare, konstnär, filmskapare priset
Årets Romska projekt/organisation
Årets Thomas Hammarberg pris-Årets icke rom som engagerat sig i frågan

Lev och må

Britt-Inger

DIKKO har fått en rivstart

Över 300 gilla markeringar på DIKKOs fb-sidan  på ett dygn.

Läs tidningen här dikko.nu

DIKKO får uppmärksamhet!

Minoritet.se har gjort ett reportage.
SVT Uutiset kommer intervjua mig om DIKKO nästa vecka och sen har Radio Romano har ringt och vill ha en intervju också nästa vecka.

Kanske ligger intresset i något av det vår chefredaktör skrev i sin första ledare:

“Kan man inte försöka få tillbaka det gamla på något sätt?”, har det frågats, om och om igen.

Vi bestämde oss för att göra det. I alla fall delvis. En tidning för resande. Där nyheter får samsas med gamla historier, vettlösa antaganden, husmoderstips, sånger, skrönor och skandaler.
Vi vill att ni skickar in era berättelser. Om den där gången din morfar dräpte en björn med bara händerna, din farmors sätt att göra klimp, eller din dotters kamp i skolan. Eller kontaktar oss. Om ni har en berättelse så kan vi hjälpa er att skriva den.

Den 15 november Magasin DIKKO! på nätet

DIKKO
Dik Manusch – Se Människan
Syftet med tidningen är att förmedla ett resande/romskt perspektiv i nyhetsvärlden och sprida kunskap om minoriteten romer.
DIKKO kommer utifrån en idé som några vänner fick i början av 2018. Vi saknade en tidning som hade sitt fokus på resande/romer. En tidning där det gick att dela enskilda artiklar som kunde finnas med i debatten och sprida information.
DIKKO är en partipolitiskt obunden tidning med/av/om resande/romer.

Redaktionen
Britt-Inger Hedström Lundqvist, ansvarig utgivare
Linda Lundqvist, chefredaktör
Kim Fredriksson, reportageansvarig
Kurt Magnusson, kulturansvarig och kassör
Andra skribenter/medskapare till DIKKO kommer regelbundet publiceras i notiser, debatt- och nyhetsartiklar samt krönikor som uppfyller DIKKOs målgruppsinriktning.
DIKKO drivs ideellt.
Varje bidrag går tillbaka in i verksamheten för att utveckla och skapa en bra tidning för resande/romer. Gåvorna kommer uteslutande gå till att utveckla tidningen.
Vill du stötta DIKKO?
Swisha valfritt belopp som gåva till 076 777 63 65 och eller bankgiro 187-6515, märk gåvan med DIKKO.
Vill du synas i vår tidning via annonser, artiklar mm. kontakta dikko.magasin@gmail.com

Ett stort tack till våra sponsorer och samarbetspartners

Och framförallt alla enskilda personer som skänkt pengar så att tidningen ska bli verklighet och till

RUNG , föreningen som stöttar tidningen både ekonomiskt och praktiskt
Ett särskilt tack till
Jack Rosell som gjort hemsidan.
Sandra Englund som skänkt oss loggan.

Dikko betyder ”titta” eller ”se”. Utropstecknets punkt består av ett vagnshjul som är en symbol för resande/romer, cirkeln symboliserar ”enhet”. De tolv ekrarna står för årets 12 månader, de 12 apostlarna, klockans 12 slag osv.
Utropstecknet är ett budskap om att magasinet vill att folk ska stanna upp, läsa och ta till sig av det som skrivs.
Linjen under texten går ihop med ett förlängt K som symboliserar vägarna där Resandefolket färdats och alla vägskäl det stött på. Vägarnas folk.

Gilla DIKKO på fb

Gatans entreprenörer

 

Idag kom jag hem och möttes av ett paket med ett tack för medverkan. #stolt

Gatans entreprenörer av Fredrik Bergman.
Vi startade gatutidningen Dik Manusch - Se Människan 2015 och drev den i tre år. Det var många som kunde stå upp och sälja istället för att sitta och tigga. Vi gjorde skillnad. Tyvärr gjorde omständigheterna att vi var tvungna att lägga ner.
Men precis som det står i boken så är vi i redaktionen i färd med att starta en ny men internetbaserad tidning som kommer heta DIKKO! som kommer ta minoriteten romers frågor på allvar.
Vi väntar nu bara på att hemsidan för tidningen ska bli klar och sen sätter vi igång.

Romernas nationaldag i mitt hjärta och museerna i mitt liv

Foto Linda Lundqvist

Idag ska jag ner till Västerbottens museum, på väg mot jobbet, för att fira Romernas nationaldag, se utställningen Vi är romer (igen) och träffa trevliga människor. Västerbottens museum har som tradition att fira Romernas nationaldag på museet med öppet hus och särskilt inbjudna gäster. Ett bra initiativ. För mig personligen är det alltid en speciell känsla att besöka ett museum för jag och museum har en egen historia.
 
Jag växte upp i en arbetarfamilj där det fanns mycket folk, gemenskap och glädje. Men framförallt fanns det berättelser om människor och djur, arbeten och affärer, skratt och tårar, nutid och dåtid, skrönor och sanningar som handlade om bekanta och obekanta.

Jag älskade berättandet och kunde sitta och lyssna i timmar när de vuxna pratade, tyst som en mus så att ingen skulle se mig och köra bort mig, alla berättelser var nog inte till för barnaöron.

När jag började skolan flyttade vi från Göteborg till en mindre stad som heter Kungälv. Någon gång under min skoltid tog vår lärare med oss till ett museum. Jag minns fortfarande känslan av att vara på ett museum som barn. Hur det luktade av malmedel och gammalt damm, hur högt det var högt i tak och hur ljuset gjorde skuggor som stimulerade min fantasi.

Men också hur mina träskor ekade när jag gick och hur ljudet studsade tillbaka på ett särskilt sätt. Jag lyssnade sällan på det läraren sa utan funderade på hur det egentligen hade varit.  Jag kunde inte se mig mätt på allt och hittade alltid nya saker att fundera på berättelsen om.

Jag skulle inte säga att vi i vår familj var särskilt finkulturella av oss. Jag fick stanna uppe och se OS med mamma, pappa, mina bröder och de personer som för tillfället bodde hos oss även om det var mitt i natten. Speciellt när det var boxning eller hockey fast jag bara gick i lågstadiet. Det var viktigt att vara med och heja fram de våra och sörja deras förluster som en familj. Ibland sändes det också boxning fast det inte var OS och jag har sett alla matcher som sändes i SVT under den här tiden.

Mina föräldrar har förmodligen aldrig satt sin fot på ett museum. Det var inte deras grej, vi fanns inte där så vad skulle de dit att göra. Att beundra på kungar och adel låg inte för dem. När jag kom hem från dessa besök från olika museerna i Göteborg fick jag inte särskilt stor respons på det jag berättade, de förstod nog aldrig min fascination. Åren gick och jag fortsatte att besöka olika museum, jag lade också intresset för kyrkbyggnader till min repertoar.

Jag insåg ganska snabbt att mina föräldrar hade rätt, vi fanns inte med i museivärlden utan precis som historieböcker så handlade det oftast om en elit. Och visades något annat upp så var det ”de lärda” som presenterade sin version av folket.

Jag fick barn och mina barn fick så klart ta del av mitt intresse för museer. De visste precis var det som var roligt i deras värld fanns i byggnaden. Så småningom utbildade jag mig och mitt intresse för museum och berättelser styrde min utbildning utan att jag egentligen tänkte på det. Jag blev en av ”de lärda” och trodde ett tag att jag skulle jobba på museum.

Men museivärlden var kanske inte riktigt redo för en sådan som mig. Jag har nog varit lite före min tid i många frågor. Kanske beror det på att den uppfostran jag fått tillsammans med mitt intresse för mänskliga rättigheter och mina andra lite udda intressen.

I min värld borde museerna vara en naturlig värmestuga för de som fryser och en välkomnande atmosfär som inkluderar sina besökare oavsett om det är den hemlöse som vill värma sig eller en person som bara vill fördriva lite tid. Idag fyller affärerna dessa funktioner, inte museerna. Om jag skulle fått med mina föräldrar på ett museum hade det behövt finnas en igenkänningsfaktor där och något som de kunde identifiera sig med.

Jag älskar fortfarande mina museer och ser att det sakta men säkert håller på att förändras, med betoning på sakta. Men det är därför är det särskilt roligt att det är ett museum jag åker till idag för att fira nationaldagen.

Linda skriver: Jag är en människa

Linda Lundqvist har tidigare varit krönikör i tidningen Arbetaren, ledarskribent i gatutidningen Dik Manusch, författare och debattör.

Linda skrev en artikel i gatutidningen Dik Manusch som fortfarande är aktuell.

Liksom i andra svenska städer finns ett läger i Umeå där romer från Rumänien bor. De lever på att tigga, men skulle hellre arbeta.


– Jag är en människa, precis som alla andra, men folk behandlar mig sämre än en hund. Hundar spottar man inte på när de tigger.

Han heter Victor och är 20 år gammal. Han ser proper ut. Snygg huvtröja, ett par välsittande byxor, och ganska moderna gympadojor. Han ser ut som vilken ung kille som helst.
Det går inte att veta bara genom att titta på honom att kläderna han har på sig är de enda han äger, och att han på sin storlek 42-fötter har ett par skor som är storlek 39. Dessa kläder är det han har på sig när han sover i skjulet på nätterna i utkanten av Umeå.

Umeå är kulturhuvudstad i år, men alla kulturer får inte plats. Den romska kulturen som Victor representerar finns ingenstans att ta del av. Fast han tillhör en av landets fem romska minoriteter. Han är en nyanländ rom.

Victor försörjer sig genom att sitta på knä utanför en matvaruaffär. Första gången jag träffar honom är han väldigt sjuk. Han är förkyld, och har jätteproblem med bihålorna, och har ganska hög feber.
Jag köper en ask paracetamol på en mack i närheten åt honom. Så futtigt och otillräckligt. Han blir jätteglad, tar en tablett, och sen vänder han sig om och ger varsin tablett till tre äldre kvinnor med ont i ryggen.

– De är mina släktingar, berättar han. Familjen är allt.
Han sitter på knä utanför en affär för att förtjäna dina sympatier, så att han kanske kan få lite av din växel. Det är så han får mat på bordet.

– Det spelar ingen roll om man kommer från Sverige, Afrika eller Rumänien, om man är rom eller bonde, säger han.

– Alla är vi människor, och alla gör vi vårt bästa för att ha ett bra liv, och bli lyckliga. Helst hade jag velat ha ett jobb. Men jag har ju ingen utbildning. Fast jag var bäst i klassen de åren jag gick i skolan!

– Män på stan skriker ibland åt mig att jag är en jävla zigenare, och att jag borde åka hem. En del som är arga skriker åt mig att skaffa mig ett jobb. Jag brukar fråga om de har ett åt mig. Jag vill ju inte tigga. Jag vill inte behöva be om saker. Jag vill stå rak i ryggen. Jag vill tjäna egna pengar och kunna ge min familj ett bra liv.

Han berättar att han har en liten dotter. Jag berättar att jag har en son. Han säger genast att de nog inte kan träffas, för att de då kommer att bilda familj när de blir äldre, man vet ju hur ungdomar är!
En äldre släkting till Victor lägger sig i samtalet, och berättar om kvinnorna i deras familj. Matriarkerna. Hur de stolta står upp trots rasismen i Rumänien, och i Sverige. Hur de alltid ser till att det finns mat. Jag frågar mannen vad han heter.

– Victor, säger han och skrattar. Minst en man i varje generation heter Victor i vår familj.
Många är sjuka i lägret, men stämningen är bra. Jag blir bjuden på ett sött svagt kaffe, och får höra berättelser om rasism, om medmänsklighet, om familjemedlemmar, och om kyla och sjukdomar.
Vi pratar politik, berättar historier och solar sittande i bilsätena som står på marken. De är urlyfta ur en minibuss längre bort som sex män sover i på nätterna.

Elisabeta som kom till lägret för två dagar sedan känner igen mig från sitt förra besök i Sverige, och skriker rakt ut när hon ser mig. Hon kastar sig runt halsen på mig, kramar om mig ordentligt, och sen får jag en rejäl utskällning för min nya frisyr och hårfärg.

– Du som var så fin Linda!
Sedan berättar hon om hur hon ensam åkt till Sverige den här gången. Hennes son som var med förra gången har blivit ordentligt sjuk, och hennes man har stannat hemma med honom och de yngre barnen. Det är bara hon och hennes mamma nu.

Jag kramar om hennes mamma också. En liten skinntorr tant med stor livserfarenhet, och många berättelser jag inte kan ta del av.

Vi har inte så mycket gemensamt språk, men hon nyper mig ibland i sidan, och skrattar gott åt min förvirring när jag försöker blanda mellan att prata svenska, engelska och romani.
När hon försöker resa sig upp så måste jag hjälpa henne. Hon sitter på knä på en bit wellpapp på dagarna. När hon suttit där några timmar måste hennes dotter lyfta upp henne, för lederna har slutat samarbeta. Allt för att barnbarnen ska få gå i skola.

Victor skrattar mycket. Han är en jävligt intelligent ung man. Vi planerar en föreläsning ihop, där han ska prata om hur det är att vara tiggare i Umeå, och varför han bor i ett skjul i Sverige istället för med fru och barn i Rumänien.

– De som blir arga på oss förstår inte, säger han. De förstår inte hur det är att vara hatad på grund av sitt ursprung. Jag är zigenare. De säger att vi har en boss bland tiggarna, som tar våra pengar. Men det är bara jag som är maffiaboss, säger han, skrattar och tar mina solglasögon.
– Jag är ganska lik Brad Pitt, va? säger han sedan och flinar.

Vi pratar lite om ordet zigenare. För de äldre är det ett skällsord, och de skulle aldrig använda det. Victor säger att för honom spelar det ingen roll.

– Folk kallar mig zigenare hela tiden. Jag är väl en zigenare då. Det spelar väl ingen roll. Alla är ju människor, alla har samma värde och är lika inför Gud. Men jag säger inte så när min mamma hör.

Linda Lundqvist

Charlotte Wickman pratar om utredningen av ett romskt center

Tidigare har det tillsatts en Utredning om inrättandet av ett romskt center och nu publiceras inspelningen av det mötet på Romanofolkets blogg.

Frågan om ett romskt center väcker mycket känslor och många frågor ibland minoriteten romer. En del av dessa frågor besvaras kanske i detta youtube klipp från det möte där Charlotte Wickman pratar om deras arbete med utredningen.

Se inspelningen här

Lev och må 

Britt-Inger

Vi är romer på Västerbottens museum

Utställningen Vi är romer öppnar på Västerbottens museum i Umeå

Söndag 17 september 2017,

kl. 14:00 till kl. 15:00

i Umeå

Utställningen Vi är romer berättar om romers vardag och historia. Om 500 år av utanförskap, tältliv, aktivism, glädje, traditioner, musik, och framtidshopp.
Vi är romer bygger på intervjuer, foton och filmer gjorda med eller av romer. Utställningen beskriver också vandringen från Indien till Europa, språk och kulturarv.
Utställningen visas på Västerbottens museum i Umeå från 17 september 2017 - 15 april 2018.
Läs mer om Västerbottens museum på www.vbm.se
Läs mer om utställningen Vi är romer

Jag kommer vara en av de som talar på söndag.

Välkomna dit

Britt-Inger

RUNG vill att regeringen tillsätter en sanningskommission

RUNG och sanningskommissionen 

Kan Norge skapa en sanningskommission så vore det väl skam om inte Sverige också kan göra det.

– Det kan inte stanna vid att en vitboken och tro att ska vara nöjda och glada. Brottet som skett är mycket större än så, säger Linda Lundqvist ordförande för RUNG.

I 500 år har folkgrupper i Sverige blivit utsatt för etnisk rensning, "tattarinventeringar”, tvångssteriliseringar med direkt hänvisning till rasmässiga särdrag, tvångsomhändertagande och placeringar av barn förutom flera andra övergrepp. Dessa övergrepp är fortfarande ett öppet sår bland många resande. Det är uppenbart att Sverige i myndighetsbeslut, statliga utredningar, politiskt agerande och bemötande av resande och romer handlade om grupperna var oönskade i det svenska samhället.

Kurt Magnusson, RUNG, blev omhändertagen som fyraåring. Hans bild är klar: Vi blev omhändertagna för att man skulle utrota vårt folk, vi blev omhändertagna för att vi var av en annan ”ras”, vi var ”tattare”. Vi resandebarn har inte fått någon som helst ursäkt för det man gjort mot oss och vårt folk, det finns inget om vår historia i läroböckerna. Vi resandebarn finns inte ens med i ”Vitboken” trots att man, genom att omhänderta oss, försökte utrota resandefolket. 

Myndigheterna tvångsplacerade resandefolkets barn på barnhem och i fosterhem, där förbjöds barnen att ta del av sin identitet som resande och prata sitt språk. Lagarna som skapades var till för att förhindra möjligheten till försörjning, till exempel förbud mot att förflytta sig längs vägarna utan försörjningsbevis, och förbud mot att vistas mer än några veckor på samma ort.

Efter århundraden av strukturell rasism, etnisk rensning och raslagar är det på tiden att Sverige tillsätter en oberoende sanningskommission för att göra upp med sina övergrepp på resande och romer. Om resande och romer som grupp ska kunna läka sina sår behövs en sanningskommission. 

En sanningskommission som bör bestå av representanter för samtliga riksdagspartier, utom SD, människorättsorganisationer, historiker, etnologer och andra sakkunniga. Men framförallt allt av representanter för resande och romer.

Resandefolkets historia är också en del av Sveriges historia. Men under den senare delen av 1900-talet har myndigheterna bedrivit en assimilationspolitik, som lett till att gruppen har förlorat sin kultur och sitt ursprungliga sätt att leva.

Enda sättet att komma till rätta med detta är att det tillsätts en sanningskommission som kan gå till botten med de övergrepp som myndigheter har gjort både på riks- och lokalplanet.

Forskarnätverket "Romers och resandes historia iNorden", menar att vitboken om statens förhållande till romer och resande, som regeringen presenterade, borde följts av sanningskommission. Även "Delegationen för romska frågor" presenterade i sin utredning krav på en sanningskommission. Något som uteblivit.

Att det inte räcker med en vitbok, är vi många som anser. 

Vitboken är skriven av den stat som i över 500 år har bedrivit etnisk rensning på de grupper som boken handlar om. Sverige skapade världens första rasbiologiska institut 1921. Efter att ha mätt och kategoriserat befolkningen skapades en handlingsplan för att skapa genetiskt utrymme för den nordiska rasen på bekostnad av ”lappar, zigenare och tattare”.

Det finns ett moraliskt och etiskt värde i att en kommission granskar detta arv som är ett historiskt trauma hos dagens resande och romer. FN:s Folkmordskonvention definierar folkmord som gärningar begångna med uppsåt "att förgöra helt eller delvis en nationell, etnisk, raslig eller religiös grupp", genom att:

• Döda medlemmar av gruppen.
• Förorsaka allvarlig kroppslig eller mental skada på medlemmar av gruppen.
• Avsiktligt skapa sådana levnadsförhållanden för gruppen som förmodas åstadkomma dess fysiska utrotning i sin helhet eller i delar.
• Införa åtgärder som förhindrar födslar inom gruppen.
• Tvångsöverföra barn från gruppen till en annan grupp.

Sverige har gjort sig skyldiga till 4 av 5 punkter mot den romska minoriteten. Det är på hög tid att myndigheterna gör upp med detta mörka förflutna på allvar.

Styrelsen RUNG

Ny antologi: Hör detta och lyssna till det

Nu kommer antologin "Hör detta och lyssna till det", där jag skrivit tillsammans med Linda, en bok som kommer handla om strukturell rasism, aktuell migrationspolitik och barn på flykt mm.
Jag och Linda, skriver som representanter från RUNG. Boken är en uppföljning till boken "Om detta må ni berätta".
Boksläppet kommer bli den 13 oktober i Malmö läs mer om releasefesten på fb sidan "Hör detta och Lyssna till det".

Boken "Hör detta och lyssna till det" har texter som handlar om tex, barn på flykt, strukturell rasism och aktuell migrationspolitik. Min och Lindas text handlar om, politik, strukturell rasism, omhändertagande av barn med referenser till 30-40 talet och dagens romska EU-migranter.

Målet med boken är att skriva om den samtida migrationspolitiken för att nå så bred publik som möjligt och få folk att tidigt reagera på det som händer i vårt samhälle.

Om detta må ni berätta är en bok om förintelsen i Europa under åren 1933-1945.Boken är skriven med hjälp av vittnesmål, fakta, dikter och citat av författarna Stéphane Bruchfeld och Paul A. Levine en bild av hur det ofattbara blev verklighet. Boken visar på vad människor är i stånd att göra mot varandra när demokratins värden bryts ner och ersätts med hatets och våldets ideologi.

"Hör detta och lyssna till det"

"Ibrahim undrar vad vi européer kommer att säga till våra barnbarn för att rättfärdiga den nuvarande politiken. Han gestikulerar med händerna, tittar uppfordrande på mig och säger att han vill åtala EU i framtiden. Ibrahim säger att Europa just nu dödar barn och hoppet hos människor på flykt. Han förklarar att systemet är konstruerat så att du måste ha psykiska problem och medicinska rapporter som styrker ditt fall för att få stanna.
– Räcker det inte att det regnar bomber där jag kommer från? Krig är inte säkerhet, så varför får jag inte skydd? Jag är en flykting, inte kriminell eller terrorist. Det är ni som är kriminella när ni stoppar mig! Och så gör de oss sjuka, för vad? För mer pengar?”

Hör detta och lyssna till det är en antologi som genom ett 30-tal skribenter samlar berättelser i bild och text från barn på flykt, forskare, läkare, journalister, aktivister, poeter och mycket mer.
Boken vill beskriva det rådande samhällsklimatet i en historisk kontext och synliggöra den normaliseringsprocess som kategoriserar och rangordnar människor.
“Vilka ord ska vi använda? Vilka argument, vilka handlingar, vilka berättelser skulle kunna leda till förändring? Vilket språk finns kvar? Vilken volym behövs för att väcka alla de som inte väcktes av de förra öronbedövande ljuden?"

Redaktörer för boken är Moa Kjellstrand och Elin Sundberg, framsidan är gjort av Niklas Longman.

Boken ges ut 13e oktober i ett samarbete mellan Celander förlag och Allt åt alla Malmö.
Medverkande är:
Nasim Aghili, Ellinor Hermansson, Daria Bogdanska, Athena Farrokhzad, Sara granér, Ali, Rama Al Ali, Allt åt alla, Asylgruppen Lund, Anna Bartfai, Emma Bartfai, Frederick Batzler, Catherine Dauvergne, Emanu, Ylva Emel, Kajsa Englund, Sten axelson Fisk,, Max gustavsson, Peo Hansen, Agnes Hellström, Tobias Hübinette, Toktam Jahangiry, Maha Jarallah, kontrapunkt, David Liljemark, Linn Lindblom Pääjärvi, Elin Linden, Anna Lundberg, Britt-Inger Hedström Lundqvist, Linda Lundqvist, Helene Lööw, Victoria Isén Malmquist, Mohammed Reza, Gul Mohammad Mohammadi, Jenny Nguyen, Asta Olivia Nordenhof, Cecilia Nordstrand, Elina Pankhe, Victor Pressfeldt, Amanda Quartey, Annette Rosengren, Rådgivningsgruppen, Maja Sager, Folke Schimanski, Seluah, Socialistiska psykologer, Max Solca, Bettan Sundberg, Kent Wisti och Bita Yari.

Alla som bidragit till och arbetat med denna bok har gjort det ideellt med undantag för tryckkostnader. Allt överskott går oavkortat till asylgruppernas arbete.

Info utredning romskt center. Gör din röst hörd!

Gör din röst hörd!

 

Information om Utredningen om inrättande av ett nationellt center för romska frågor

Utredningen ska ta reda på hur ett nationellt center för romska frågor kan inrättas (vara klar 15 februari 2018).

Varför ett center? Det finns behov av en långsiktighet och stabilitet i arbetet för att säkra den nationella minoriteten romers rättigheter,  en långsiktiga kraft i arbetet mot antiziganism, stärka den romska nationella minoritetens egenmakt och främja möjligheten att bibehålla och utveckla kultur och språk.

Vad gör utredningen? Undersöka om centret ska vara en myndighet eller inte, vilka uppgifter centret ska ha (sådant som inte görs idag eller behövs mer av) och hur romskt deltagande och inflytande i förhållande till centrets uppgifter kan säkras.

Synpunkter på uppdraget? Utredningen håller samråd och för samtal med romska företrädare och sakkunniga runt om i landet.  Har du några tankar så hör av dig till  utredningssekreterare Karin Kvarfordt Niia, e-post: karin.kvarfordt.niia@regeringskansliet.se, mob: 070-315 05 18 (uteblivet svar- sms:a kontaktuppgifter!)

Lev och må

Britt-Inger

Demokratiskt alibi?

Foto Linda Lundqvist

Det finns en hel massa olika insatser som görs för minoriteten romer idag. Det skapas olika referensgrupper och det görs utredningar. Vilket jag tycker är bra och behövligt. 

Det jag däremot reagerar på är att det sägs att romerna ska vara med, inte att vi ska äga den egna frågan, vi ska finnas med som några slag marionetter. Vi ska sitta i referensgrupper och vi ska nomineras och vi ska väljas. Men när nomineringarna och ansökningarna kommer ut (om de ens kommer ut) så sent att bara de redan invigda har en chans att föreslå eller söka är det nåt som är fel. 

Myndigheter kan inte hålla på att på att åsidosätta demokratin genom att lägga ut om olika uppdrag så sent att ingen hinner söka. Att göra så är bara ett sätt att skydda sig själva och kunna säga att man uppfyllt de demokratiska åtagandena. Att vi i minoriteten sen tillåter det är nästan ändå värre. 

Vi lever i ett demokratiskt land och ändå så tillåts de som bestämmer tumma på de demokratiska spelreglerna med allas goda minne.

Det måste finnas en rimlig tid för minoriteten att hinna fråga folk innan man föreslår eller nominerar en person till ett förtroendeuppdrag. Och det gör det inte alltid idag. Inte nog med att förfrågningarna kommer ut sent, det skickas också bara ut till redan invigda. Detta skapar en elit av aktivister som finns med på alla möten. 

Det handlar inte om att de som redan finns med inte är insatta och kompetenta utan att vi missar så många andra som skulle kunna tillföra så mycket mer. Vi tappar bredden och försvagar minoriteten genom att tappa dessa engagera människor. 

Foto Linda Lundqvist

Om man gör en sökning med orden, minoriteten romer referensgrupp, och letar efter vilka personer som sitter med i referensgrupperna så har man svårt att hitta namn på dessa. Offentlighetsprincipen åsidosätts för oss i minoriteten romer, vi kan delta utan att våra namn syns och finns. 

Genom att säga att vi inte vill att våra namn ska synas tillåter vi också makten att ha ett övertag på oss. Vi vill vara med och bestämma, men vi vill inte att någon ska veta om det. 

Det är ett demokratiskt problem när det alltid blir samma som väljs och som finns med. Detta sker när vi i minoriteten tillåter de olika instanserna att välja personer som de redan känner eller som de som redan är inne rekommenderar. Vi tillåter på så sätt ett åsidosättande av den demokratiska processen. Vi skapar en stab av romska elittyckare som ibland inte ens infinner sig på de möten där de ska representera. Vi missar massor av kompetenta människor samtidigt som vi tillåts mörka med vårt engagemang och därmed ger vi bort vår egenmakt till utomstående. 

Jag skriver ”vi” för jag tillhör minoriteten romer och delvis den skara av personer som blir tillfrågad om att delta i olika sammanhang. Men det gör mig inte blind för den orättvisa som systemet utgör. Vi som finns med och representerar minoriteten förlorar inte bara trovärdigheten hos de om ingår i minoriteten, vi säljer också ut vår egenmakt. 

Om vi någonsin ska kunna äga vår egen fråga så måste vi stå för att vi deltar. 

Hur ska vi annars kunna driva våra frågor om vi hela tiden duckar bakom myndigheten. 

"Det är oerhört viktigt att samråden får tydliga resultat och att de nationella minoriteterna själva upplever att de har ett reellt och effektivt inflytande.”
Christina Johnsson

Vi skapar ett övertag hos myndigheterna som arbetar med ”våra” frågor. De kan välja de personer som de upplever gagnar det de ska avhandla. Hur mycket medbestämmande har vi då i våra egna frågor? Och kan vi någonsin ta saken i egna händer om vi inte vågar stå för vilka vi är och att vi sitter med i olika möten? Hur mycket demokrati blir det i de olika valen som görs egentligen.

Idag äger och driver olika myndigheter våra frågor. Personer som inte ingår i minoriteten romer är anställda för att arbeta med oss och våra frågor. Det är få romer som arbetar med de egna frågorna och vi skriver 2017. Vi sitter i referensgrupper som nåt slags alibi för de som är anställda. 

Det går framåt, men det går för sakta och det har vi i minoriteten en del i. 

Jag anser att vi måste stå för att vi arbetar med våra frågor om vi ska få någon som helst trovärdighet både hos myndigheterna och hos folket som ingår i minoriteten. Vi måste öka på transparensen och ställa krav på att alla fem grupperna är representerade. 

Ska vi någonsin kunna driva vår sak och våra frågor kan vi inte ducka bakom någon annan. Vi ska ställa krav på myndigheterna att skicka ut sökningarna till olika uppdrag brett och i tid. Vi måste öka bredden i engagemanget. Vi ska ställa krav på att få vara med och driva våra egna frågor på riktigt, inte bara som, ibland, anonyma åskådare eller ett demokratiskt alibi. 

Lev och må

Britt-Inger