Barn är barn oavsett!

Ibland hör jag om ouppfostrade barn och kanske var det också bättre förr. Jag levde förr och det var inte bättre då. Uppfostran handlar inte bara om att sätta upp regler eller om att våga säga nej, ge konsekvenser eller bestraffning. Det finns så mycket annat bakom det man ser.
 
Förr hade vi kravallungar som levde rövare och sågs som ouppfostrade, de blev satta i särskolan eller i OBS-klass. Det var de barnen som aldrig blev bjudna på kalasen för att de levde om för mycket. Idag vet vi att många av dessa levde med dolda funktionshinder som ADHD, ADD, Autism, Asperger mm. Idag kan vi sätta ett namn på det, men gör det någon skillnad? Eller väljer vi att fortfarande se dem som ouppfostrade kravallungar. Ett faktum är att en del barn är enkla att ”fostra” andra kräver mer. 

De barn som kräver mer kämpar ofta dagligen med att förstå vad som händer runt dem. Att barnet inte kan tolka ironi utan tar det bokstavligt eller inte vet hur sociala koder fungerar handlar om att inte förstå eller bli förstådd. Det skapar både frustration och ångest hos barnet. Dessa barn väljer vissa att se som ouppfostrade!

Det finns barn som har myror i rumpan och inte kan sitta still, barn som har svårt att säga förlåt eller tack och som säger vad de tycker om maten som serveras både i positiva och negativa termer. En del barn skriker och får utbrott de svär åt föräldrar och lärare. Andra stör på lektionerna och vill inte följa med på klassfesten eller middagsbjudningen. Som förälder var jag mest glad att hon faktiskt åt alls och det där med näringslära är lågprioriterat när man har ett barn som matvägrade. 

Belackarna ser inte kampen om kvällen som ofta handlar om flera timmar för att barnet ska varva ner och somna. Ibland somnar man som förälder före barnet då man är helt slut. Många föräldrar försöker ligga steget före för att förhindra utbrott och missbelåtenhet, ibland lyckas det och ibland inte, då går det sönder saker. Eller känslan när sonen rev ner en hel hyllrad på ICA för att sen lägga sig på golvet och skrika när jag tog fast honom. Blickarna var inte nådiga när jag försökte prata ner honom så han blev hanterbar och vi kunde gå ut ur affären utan att ha handlat något. Som förälder försöker man välja sina strider och sina ord så att barnet ska förstå och få med strategier för att klara av sin vardag.

En sådan enkel sak som att få iväg sitt barn till skolan kan vara en kamp. Varför ska barnet gå till en skola där det bara blir missförstånd och känner sig ovälkommen. Det krävs mycket av en förälder för att klara av vardagen och sen ska man gå till jobbet och leverera där. Det gäller att arbeta undan innan samtalet från skolan/dagis/fritids kommer, nu har det hänt igen, det där som inte fick hända och pedagogerna är upprörda. Ibland blir man motarbetad av skolan och ibland får man sympatier. Som den gången läraren frågade om jag behöver hjälp när sonen var arg, ett uttalande som sonen aldrig förstod. ”Det är väl inte du som behöver hjälp det är ju jag!” Vilket han hade en poäng i. Otal är de samtal jag har fått från skolan, ibland har det bara känts hopplöst. För att inte tala ångesten när barnet kraschat och självkänslan nått rekordlåga nivåer. Då ska man som förälder vara stark och orka stötta sitt barn och fortsätta att foga in dem i ett system som de inte passar i.

Det som är tråkigast är att omgivningen är så enögd, de ser inte hur fantastisk barnet är. Hur intelligent, snäll, omtänksam och hur ansvarstagande med djuren som barnet är. Ingen ser hur vi skrattar tillsammans, hur mycket gemenskap vi har och hur myser ihop. För ingen ser de fina stunderna hemma där barnet är trygg. Det är så lätt att säga att ett barn är ouppfostrad utan att titta bakom och se hur det egentligen är. Som förälder gör man sitt bästa för sitt barn, kanske tycker inte utomstående att det är rätt, men alla föräldrar gör sitt bästa och alla barn är individer. Det som passar mitt barn kanske inte passat ditt, men för den skull säger inte jag att du gör fel. Mycket av problemen handlar om att vi inte har ett samhälle som är individanpassat och att en människas mående handlar om kronor och ören. Situationen på fritids kanske kan lösas genom att barnet får vara ensam hemma istället för att ta in en assistent. Ekonomi kontra barnets behov.

Ett barn med dolda funktionshinder har oftast inget problem med sin diagnos, det största problem är omgivningen och det system vi lever i och du som läser den här texten. I ett samhälle ska man följa mallen annars blir det fel och ändå så har våra största genier aldrig följt mallen och se hur det gick för dem. Det handlar alltså inte om ouppfostrade barn utan om individer. En del barn är enkla att ”fostra” andra behöver lite mer tid och stöd men de är fortfarande barn. Kanske är det ett kommande geni, vem vet?

Britt-Inger