8 Mars Kvinnokamp ett självklart ställningstagande

 

Den 8 mars är internationella kvinnodagen, alltså den dag som alla de som definierar sig som kvinnor är i centrum. Tanken är att kvinnors situation i världen ska uppmärksammas. Något som man kan tycka ska göras alla dagar i veckan. 

Starten

Det hela började i USA på ett protestmöte för textilarbeterskor i New York 1909. De hade samlats för att kämpa för bättre villkor och under mötet tog de ett beslut om en nationell kvinnodag för rösträtt. Kampen om den allmänna rösträtten och fred finns som en röd tråd genom hela den internationella kvinnodagens historia. 

Foto Linda Lundqvist

Det finns fortfarande mycket kvar att göra innan vi är ett jämställt samhälle. Det är t.ex. obegripligt att vi fortfarande hör kvinnor berätta om sina erfarenheter från vården, om hur de viftas bort, negligeras, klappas på huvudet och framför allt inte får rätt och tillräcklig hjälp. Det är illa nog att det mesta i den medicinska litteraturen är skrivet utifrån mannen som norm, varför man dessutom bagatelliserar kvinnors hälsoproblem är en gåta. Dessutom ses arbetet inom vården som ett kvinnoyrke och är därmed ett låglöneyrke. Löneskillnaderna en viktig fråga idag. Som om kvinnors insats är mindervärdig och därmed ska betala sig mindre. Detta gör att 8 mars är fortfarande en aktuell och viktig dag.

 

I Sverige såg kvinnodagen sitt ljus för första gången den 12 maj 1912.
Tidningen Morgonbris tyckte att de socialdemokratiska kvinnoklubbarna skulle hålla möten där rösträtten var en huvudfråga. Så kom första världskriget och fokus flyttades till kampen för fred. I Sankt Petersburg genomförde krigströtta kvinnor 1917 en stor demonstration för bättre levnadsförhållanden. I väst hade intresset för en kvinnodag däremot minskat, dagen förknippades med kommunismen.

Men det blev en nystart hösten 1945, Franska kvinnor, som varit medlemmar i motståndsrörelsen under kriget, bjöd in kvinnor från hela världen till en kongress i Paris. Tanken var att skapa en internationell organisation med fokus på fred och bekämpa fascismen. Women´s International Democratic Federation (WIDF) bildades och fick dessutom en konsultativ status i FN:s ekonomiska och sociala råd och Unesco.

Vi duger.
Vi ÄR och det räcker. Ska vi kunna gå framåt och skapa något nytt och bättre för framtiden måste vi hjälpas åt, inte diskutera vem som har rätt eller fel utan enas i det vi tycker lika. Lika lön för lika arbete, fred, mänskliga rättigheter osv.  

Tillsammans ska vi göra våra röster hörda, oavsett kön eller tillhörighet. Man kan inte älska alla men man kan acceptera varandra, det är inte viktigt att tro på ena eller andra sortens lösningar utan ska det bli något av måste vi göra det hela tillsammans och ibland på olika sätt. Alla behövs.

WIDF beslutade att 8 mars skulle vara kvinnornas kampdag.
Organisationen växte och fick många miljoner medlemmar världen över, särskilt i Afrika och Asien. I väst gick det trögare då organisationen fortfarande hade kommuniststämpel. Svenska kvinnors vänsterförbund har dock alltid varit medlem.

På 60-talet såg en ny kvinnorörelse dagens ljus i USA och Västeuropa, då främst bland radikala välutbildade kvinnorna. Fred var fortfarande ett ledord men även internationell solidaritet fanns med på dagordningen och mer individualistiska krav.

I Sverige streds det för fri abort, daghem och sex timmars arbetsdag och 8 mars var en naturlig kampdag för dessa strider.

FN ordnade 1975 en internationell kvinnokonferens i Mexiko på initiativ av WIDF. Parollerna var jämlikhet, utveckling och fred. På den konferensen föreslogs det att kvinnodagen den 8 mars skulle vara en internationell högtidsdag och sedan 1978 finns den även med på FN:s lista över sådana.

Samhället har INTE råd att INTE värdera kvinnor på samma sätt som män.
Samhället förlorar på att att vi kvinnor underskattas istället för att nyttja den otroliga resurs som kvinnor utgör och skapa ett jämlikt samhälle. Vi är fortfarande inte där och det behövs fortsatt förändring. Kamratskap bland oss kvinnor är kittet i mosaiken som ska bilda vägen framåt. Vi är lika mycket värda, oavsett hur olika vi är. Enade måste vi se till att vi blir likvärdigt behandlade med lika lön och möjligheten och att vi står upp för fred och mänskliga rättigheter.
Vi behöver inga gratulationer eller få höra hur duktiga vi är i arbetet för kvinnor utan vi behöver ett självklart ställningstagande för jämlikhet från alla håll.

Rossana Dinamarca 2015
”Den feministiska rörelsen är stark idag. Samtidigt är vi många som får känna på det sexistiska och rasistiska hatet. Vi ska backa varandra, vi ska hålla varandras händer och hjälpas åt att stå i fronten, men vi ska aldrig, aldrig tystna.”

Till sist vill jag uppmärksamma alla de vittnesmål som visade på en stor otrygghet bland kvinnor under #metoo- rörelsen och hoppas att den oron tas på allvar av våra politiker. Det har också lämnats förslag på åtgärder för ett jämställt och tryggare samhälle lagom till 8 mars.

Lev och må

Britt-Inger

Min mamma 87 år har skrivit en debattartikel om vården

Gammal är äldst. För ett halvår sedan trodde vi hon gjorde sin sista resa och idag skriver hon en debattartikel med hjälp av sitt barnbarns, min dotterns datorkunskaper.

Kan man annat än beundra en sån kvinna, min stolthet över min mamma är enorm. När artikeln var klar frågade Linda, barnbarnet, Norran om de ville publicera hennes mormors text och det ville de. Mamma blev mer än lovligt nöjd Norran som är tidningen med stort T i hennes värld hade sagt ja till hennes artikel. Tänk så märkvärdigt ändå, hennes glädje visste ingen gräns. Norran ville inte beskära hennes text utan publicerar den i sin helhet fast den egentligen för lång. Sen beslutade de också att de skulle komma förbi på boendet för att fota mamma.

Det blev mer än lovligt spännande, fram med kläder, piffa till håret, många oj oj och nämen ändå, blev det innan de var dags för fotosession. När Norran väl dök upp var hon hur proffsig och charmerande som helst. Boendet bjöd på kaffe med paj som var nybakad av världens bästa Moa, mammas kontaktperson, en helt fantastisk tjej.

Mamma posade för fotografen som den värsta fotomodell och skrattade gott när han gick mer på knä för henne. Snyggt jobbat morsan, du är så fantastisk.

 Foto Britt-Inger Hedström Lundqvist.

Norran släppte hennes hennes artikel i lördagens tidning och där fick den rubriken "Gunnel Lundqvist, 87: Varför berömmer ingen dessa fantastiska människor?"

På söndag kom den även på nätet och då tog det fart.

Hennes insändare i Norran uppmärksammats av fler media och NEWSNER berättades om mamma under rubriken "Gunnel, 87, fick livet tillbaka på korttidsboendet - nu hyllar hon vårdpersonalen"

Sen ringde Expressen och intervjuade mig om min mamma och skrev ett reportaget "Gunnel, 87, hyllar vården: "Ni är som änglar""

Expressens reportag hamnade precis som Norrans även i papperstidningen, fast i omvänd ordning först på nätet och sen i tidningen.

Hur tog mamma all uppståndelse då? Jo då med ro. Hon tyckte det var roligt och berättade att personalen på boendet nog tyckte det var roligare än vad hon själv tyckte.

- Jag säger bara det som behöver sägas. 

Sen tillägger, med ett leende, att hon kanske ska skriva fler artiklar nu när hon ändå har kommit igång.

Här kommer hennes insändare i sin helhet med min rubrik.

Himmelens änglar har usel timpeng!

Jag heter Gunnel Lundqvist och är 87 år. Jag är en rik kvinna på många sätt. Jag har umgåtts med människor från alla grupper i samhället, även om mitt hjärta alltid klappat främst för människor som ingen annan ser. 

Min livfulla framfart genom livet har bromsats in lite på äldre dagar. Bland annat så ser jag nästan ingenting, och hör väldigt dåligt, efter några års tumör i hjärnan. För att kunna säga det jag vill säga till er så har jag använt ett av mina barnbarns kunskaper i datoranvändning. Själv har jag genom alla år istället roat mig med symaskinen, men den ser jag inte längre.

För en tid sedan blev jag inskriven på ett korttidsboende, och det är med anledning av detta jag vill skriva några rader. Jag var skeptisk till boendet i början. Så som så många av oss äldre är misstänksamma mot saker vi inte känner till. Vi kan ju inte bara gå därifrån om det inte passar oss. Och när man vet att man är i slutet på livet så är en eventuell försämring väldigt kännbar. Jag trodde att det skulle bli dåligt. Jag hade förutfattade meningar. Och ingen gång i livet är det så skönt att ha fel som då!

Så mycket ömhet och kärlek som de här kvinnorna och männen visat sen jag kom hit har jag väl aldrig sett maken till. Jag kunde varken gå eller stå när jag kom hit. När jag försökte så föll jag. Men efter en tid med omsorg, egengjorda vitamindrycker på bär och yoghurt, i sällskap av kunnig och professionell personal så klarar jag till och med att gå på toaletten själv. Det är inte illa pinkat av en trähäst!

Jag ligger oftast i sängen, annat har jag inte ork till. Mitt rum är på markplan, och fast jag inte kan se fåglarna längre så kan jag se hur naturen byter kostym med årstiderna, och känna lukten från den.  Ibland när jag tagit en tupplur vaknar jag till doften av nybakat. Pepparkaka och sockerkaka. Det går inte med ord beskriva vad lukter betyder för en människa som förlorat flera andra sinnen. Och lukter från barndom, och från de egna barnens uppväxt. Det luktar barnaskratt och helgmys. Personalen här bakar så ofta de hinner. På sommaren tänder de grillen och även de tandlösaste av oss börjar längta efter grillat kött.

Min avdelning stängdes över julen. Vinterkräksjukan härjade våra gamla kroppar svårt. Som himmelens änglar tog personalen hand om oss. De lyfte mitt huvud när jag skulle kräkas, och strök mig över pannan. Jag som alltid varit den som tagit hand om andra fick nu det tillbaka.

Jag är inte gaggig än. Jag vet vad de tjänar för allt de gör för oss. De är fruktansvärt kunniga och kompetenta, men har inte lön därefter. Om någon grupp i samhället är värda en högre lön, så är det dessa kvinnor och män. Undersköterskornas löner är inte i närheten av deras kompetens eller engagemang. Och det tycker jag är fel. Mitt hjärta klappar för dem som inte andra ser, och det är ingen skillnad nu. Varför berömmer ingen dessa fantastiska människor, och visar dem vilket värde de har genom en rejäl löneökning. Det kan jag tycka är skamligt. Skäms på er politiker att betala himmelens änglar så usel timpeng! Det kan komma att bli kännbart när ni själva står där inför Sankte Per.

Gunnel Lundqvist

Pensionär i Skellefteå

Lev och må

Britt-Inger

Kvinnodagen, kvinnors rättigheter en kamp som lever

Kvinnors rättigheter och lika värde är inget som är självklart vare sig i världen eller i Sverige.
Det glappar i lönesättningen, det är en överrepresentation av män i toppskikten. Kvinnor som tar plats blir mer ifrågasatta och baktalade både privat och i media. Bilan faller hårdare och exkluderingen är större. 

Fredrik Larsson skriver i Oberoendes krönika att:
"Det är som om man tänker sig att samhället fungerar utan er, att er funktion är marginell.
På samma sätt är löneskillnaderna där som om er insats vore mindervärdig. Och jag BEGRIPER inte, ty jag är Västerbottning. Jag är uppväxt i en miljö där mammavälde rådde, där kvinnorna höll ordning på hushåll, barn, ladugård, karl och ekonomi. Allas inställning var ungefär densamma: utan en bra kvinna stod sig en karl slätt. Respekt för kvinnor präntades in och eftersom det handlar om ett socialt platt landskap var förmåga allt och position inget. Ditt värde bestod i din funktion, mamman var oersättlig ur alla aspekter i det samhället."

Rossana Dinamarca säger i sitt tal på kvinnodagen 2015

”Den feministiska rörelsen är stark idag. Samtidigt är vi många som får känna på det sexistiska och rasistiska hatet. Vi ska backa varandra, vi ska hålla varandras händer och hjälpas åt att stå i fronten, men vi ska aldrig, aldrig tystna.”

Och jag håller fullständigt med henne.

Vi ger oss inte 

Britt-Inger

Min ledare i Oberoende #InteErKvinna

Min senaste ledare i Oberoende heter "Lika inför lagen" 

Att kvinnor utsätts för övergrepp i Stockholm och Köln är fruktansvärt, men det är tyvärr inget nytt.

Att polisen i Sverige skapar ett register över misshandlade kvinnor men ignorerar männen som ofredar dem är däremot både uppseendeväckande och märkligt.
Det som hände i Stockholm, Kungsträdgården, under festivalen, har inte rapporterats i media eller föranlett några större åthävor från polisens håll. Man skulle kunna se det som ett sätt för PK-samhället att mörklägga brott som begås av unga män med utländsk bakgrund, en analys som delas av delar av poliskåren och polischefen Peter Ågren säger att ”vi vågar ibland inte säga som det är för att vi tror att det spelar Sverigedemokraterna i händerna”. Men det som hände i Kungsträdgården har varken med alla unga män att göra eller med den svenska migrationsdebatten. Det handlar om en speciell kategori män, oavsett etnicitet, som kommer undan utan repressalier och kan upprepa samma mönster gång efter annan för att brott mot kvinnor är lågprioriterade.

Dessutom så legaliseras mäns beteende av polisens uttalande.

Ett exempel på det är att personer med utländsk bakgrund attackeras av maskerade män med förklaringen att de skulle ”skydda vita kvinnor”. Vilket är ett övergrepp som väcker starka känslor och reaktioner hos många kvinnor och hashtaggen #inteerkvinna är en motreaktion där kvinnor vill tala om att: använd inte oss kvinnor som täckmantel för rasism.

Kvinnor har per definition utsatts för övergrepp i Köln, Stockholm, Skellefteå, Umeå, Göteborg och alla andra städer så länge som det har bott människor på dessa orter. Alltså långt innan de unga männen med utländsk bakgrund befann sig i vårt land. De flesta kvinnor kan vittna om de har blivit utsatt för sexuella trakasserier. Det har däremot inte ansetts ha något större nyhetsvärde förrän nu när rasismen kan maskeras i omtanken om kvinnor. Är det då okej att män med samma ursprung tafsar och hotar eller varför har ingen reagerat tidigare?.......................

Läsa hela artikeln här

Lev och må

Britt-Inger