Boksläppet närmar sig

Den 5 november klockan 15.00 i Uppsala på Språk och folkminnesarkivet

Lev och må

Britt-Inger

Åsa Regnér och Martin Valfridssons uppmaningar är inte humana

Det blev ett blogg inlägg på RUNG bloggen och sen hamnade reaktionen i Feministiskt perspektiv

”Uppmaningen att inte ge till den som tigger är inhuman”

”Vi har människor som tigger på våra gator av en orsak och att uppmana människor att inte ge dem pengar är inhumant och cyniskt. Det är också att begära att människor i samhället ska ignorera fattigdomen som finns i deras omedelbara närhet.” Det skriver representanter för civilsamhället som stödjer människor i nöd i Västerbotten som svar på ett utspel av Åsa Regnér och Martin Valfridsson på DN Debatt.

”Skänk till organisationer på plats i hemländerna” Åsa Regnér, minister, och Martin Valfridsson, samordnare för utsatta EU-medborgare säger sig vilja minska antalet EU-medborgare som tillfälligt vistas här. För det behövs tydliga regler för att motverka olovliga bosättningar, enligt Regnér och Valfridsson
De anser att istället för att ge till människor som tigger kan man skänka pengar till organisationer. Samtidigt som de säger att de vill minska antalet EU-medborgare som tillfälligt vistas här.
Om alla skulle följa Regnér och Valfridssons uppmaning för att få ner statistiken skulle tiggarna svälta ihjäl. Att hjälpa i ursprungslandet är bra, men att bara göra det är att skjuta över målet. Vi har människor som tigger på våra gator av en orsak och att uppmana människor att inte ge dem pengar är inhumant och cyniskt. Det är också att begära att människor i samhället ska ignorera fattigdomen som finns i deras omedelbara närhet.

Läs hela artikeln här

Här är vi som skriver under

Lev och må 

Britt-Inger

Samma hav, samma himmel

Ser havet, samma hav, samma himmel sa de och delade upp marken och kallade gränserna de sina.

Vid stranden har vågorna vaggat en pojke till sömns.
Han ligger i fosterställning med sand i munnen.
Havsskummet sköljer över hans lilla huvud och tvättar hans hår.
Han är en av de miljoner som tvingats slå följe med de som flytt från all sin trygghet över de gränser vi själva en gång ritat, för att det sunda förnuftet . . . kanske överhuvudet i familjen beslutat att de skall överleva.
 
Pojken är en av de miljoner som borde fått komma till den ”nya” europeiska arken .

Hur mycket jag än vill finns inget täcke att värma den pojken.
Blåser på bilden, önskar att han vaknar till liv och åter ska springa på barnsben med fotbollen han fått av sin far . . . kanske dagen innan.

Jag önskar att vi kunde byta plats.
Vad har vi för rätt att leva, när så många inte har rätt att välja . . . att inte dö?

Vi i den europeiska arken, fortfarande vid liv, fortfarande ser vi himlen men klaga på för mycket regn. Allt för många i denna ark vill stänga, dra upp landgången, hävda sin säkerhet vid gränsen de själva tillhör, liksom de är som den skärande kniven som skar sönder halsen på kvinnan som ropade på Gud, kanske en annans pojkes eller flickas mor.

I den europeiska arken finns de sekundära människorna, de som suckar och tittar bort, dricker sitt rena vatten och äter det som finns. De som inte har kraft att ge, men kraft nog att dra upp landgången för de törstiga, för de hungriga.

Gud den barmhärtiga led oss på den rätta vägen, deras väg vilka du visat nåd, vilka ej farit vilse: ber den far som precis förlorat sin familj, ber det ensamma barnet i ett nu främmande land, ber den syster, våldtagen, slagen och såld i ALLT ANNAT än religionens namn.

Gud visar nu nåd till de som känner med sitt hjärta eller de som nu skall slippa känna för att hjärtat inte längre slår.

Gud ser de hjärtan som INTE dräper i hans namn, de som själva kastar sig i havet för en annan, de som inte ser han, hen eller hon som en kristen, muslim, jude, buddhist, hinduisk, ateist utan ser människan i ögonen och kan se samma värde.

Det är samma himmel, det är samma hav, säger de igen , de som fortfarande kan göra sina fotspår i sanden.

Sara Magnusson

Lova funderar kring privilegier

Min son visade sig ha ett allvarligt hjärtfel när han var ett par veckor gammal. Tack vare goda rutiner i vår vård av spädbarn upptäcktes detta innan han ens var påverkad av det. Vi flögs till andra delen av landet med ambulansflyg och han opererades av några av landets bästa barnhjärtkirurger. Vi behövde inte ordna eller betala någonting.

Andra föräldrars barn dör av enkla infektioner och barnsjukdomar för att föräldrarna inte har råd att betala mutor och mediciner om de ens har möjlighet att söka sjukvård.
Jag har ångest när jag lämnat mitt barn på förskolan en jobbig morgon när vi bråkat.

Andra föräldrar lämnar sina barn i månader för att stå på knä med en pappmugg och tigga pengar utanför min mataffär.

Jag funderar över om vi ska få ihop familjelogistiken och sambons arbetsschema med babysim nu i höst.

Andra föräldrar väljer att sätta sina små barn på en alldeles för liten båt fylld med alldeles för många människor, för att alternativet är värre.

Vad har jag gjort för att förtjäna alla dessa privilegier? Inte ett jävla skit, jag har inte förtjänat någonting. Jag hade bara tur. Det viktigaste jag kan göra nu är att försöka bidra till att skapa ett samhälle där vi tar hand om varandra oavsett om vi hade tur från början eller inte.

Lova