SKÅÅÅÅÅÅÅL och Gott Nytt År

 

För visst har 2021 bättre förutsättningar att bli ett bättre år än det år som man i media kallar för ”skitåret 2020”. En benämning som jag för övrigt är helt enig om.

Vi, jag och gubben, kommer skåla in det nya året med Russchian av märket Schweppes. Denna eminenta dryck är för oss värsta lyxen (till de som inte gillar Russchian går det lika bra med champagne).

Varför är nu detta så märkvärdig, jo för att vi i flera år har glömt att köpa något att skåla i. Vi har därför skålat in det nya året med, den helt klart utomordentliga angenäma drycken, vatten.  Vi har inte bara glömt att köpa dryck det har också hänt att vi druckit upp vårt dricka innan nyåret och därefter glömt att fylla på förrådet.

Men efter skitåret 2020 kände vi att vi faktiskt behövde skåla in och välkomna det nya året 2021 med något ordentligt. Och vi valde därför vår favoritdricka Russchian. I år har vi hållit oss från att provsmaka upp den innan nyår.

Inför det nya året skrev jag en ledare i DIKKO om att Pandeminökar klassklyftorna. Vi har under det år som gått på många sätt backat i vår utveckling på arbetsmarknaden, jämlikhet, rasismen och mänskliga rättigheter.

2020 är året när pandemin tog över vår verklighet, fackföreningarna gick i lag med LO, (lite som svära i kyrkan), det var Koranbränning och upplopp, restauranger och butiker stupar som trän under en storm, människor befinner sig i karantän eller självvald isolering, den psykiska ohälsan ökar och det skjuts som aldrig förr.

Vi kommer ha massor att jobba med. Vaccinet kommer inte sudda ut det faktum att vi har backat på så många områden. Vi behöver medvetet jobba oss tillbaka där vi var innan pandemin för kunna gå framåt.

Vi hoppas därmed att det nya året blir ett bättre år än det år som passerat. Eller man kanske säga att det nya året kan bara bli bättre, för 2020 har verkligen varit ett genuint skitår på så många plan. Men nu ser vi fram emot 2021 och de äventyr som väntar bakom hörnet och att vaccinet får bukt med den hemska pandemi som grasserar i världen.

Lev och må
Britt-Inger och Roger

God jul och Gott nytt år, nu vänder jag blad

Jul och nyår kommer präglas av den nya tiden. Vi kommer fira julen som vi brukar med delar av familjen och några vänner. Självaste julfirandet ska ske utomhus och där vi ska grilla, helt anpassat efter den nya tiden vi lever i. Nyår kommer vi fira där vi för tillfället är, det är inte bestämt ännu. 

Året som har gått har varit händelserikt både i samhället och på ett privat plan. 

Under senare delen av året insåg att jag var tvungen att fatta ett beslut. Det var inte enkelt och det var inte självklart att ge upp den dröm som inte blev. Men ibland är omständigheterna sådana att ett beslut måste tas, hur svårt och tråkigt det än kan kännas. Och så är beslutet taget, lättnaden uppstår och jag beger sig ut i det okända blå, en hissnade upplevelse, en härlig men skrämmande känsla och lite pirr infinner sig medans den nya vägen börjar utkristallisera sig. 

Erfarenhet och kunskap är aldrig tungt att bära. Det spelar ingen roll om det är en erfarenhet eller upplevelse man vill få eller inte. För hur det än så lär man sig nåt av allt som händer och blir en erfarenhet rikare som går att ha nytta av i framtiden. Och genom åren har erfarenheten lärt mig att efter regn kommer solsken och som person dras jag alltid till soluppgången och satsar framåt. Och nu tycker jag mig se soluppgången glimta där borta i horisonten. Ja visst är det solen som är på väg upp, den syns nu tydlig och klar.

På väg in i soluppgången tar jag med mig mina vänner och min familj som ärligt och solidariskt har stått vid min sida. Och nu är jag här tillsammans med de mina. Nu är det dags, jag vänder blad och ser med tillförsikt och glädje framåt.

På det nya bladet och det nya året skriver jag in nytt jobb som verksamhetschef, i en ny verksamhet, ett jobb som jag verkligen ser fram emot att börja med. Men också nya projekt, tillsammans med gamla goda vänner, och så klart fortsatt engagemang i magasin DIKKO med alla fantastiska människor där. Under sista veckan har jag har varit inne i ett flow med flera positiva händelser och många positiva människor. Positivism har strömmat mot mig, det gnuggar av sig och jag kommer låta detta definiera det nya året. 

Efter fem års veckopendlande ska jag visst börja äta middag med gubben igen. Bara en sån sak! Vi ska visst börja vardags-umgås! Det är en stor bonus och något jag ser fram emot. För mig är glädjen en viktig ingrediens i livet, det ska vara roligt att leva, jobba, umgås och engagera sig. Och nu bubblar jag av glädje och skratt. 

Glädje och skratt är inte bara viktiga beståndsdelar för att jag vill ha roligt utan det är stressreducerar. När du skrattar aktiveras kroppens muskler, hjärnan skrattmotioneras och då frigörs endorfin och andra må bra-ämnen så som serotonin och dopamin. Glädjen och skrattet är en underskattad medicin i vardagen. Efter regn kommer alltid solsken och det gäller att njuta av solen när den finns inom räckhåll. 

Ett bra motto är att "alltid ta ut glädjen i förskott för det värsta som kan hända är att du varit glad i onödan" och det gör ingen skada, snarare tvärt om. 

Lev, njut och var glad
Britt-Inger

Gästbloggare: Tog fast vid en livlina och bad om hjälp

En tid som denna behöver vi fundera på hur man kan hjälpa människor som lever i ett ohälsosamt förhållande. Av egen erfarenhet vet jag hur fruktansvärt svårt det är att bryta upp ifrån ett förhållande. Jag var medveten om hur det sakta bröt ner mig dag för dag.

Någonstans fanns det ändå något i mig som fortfarande höll fast vid att jag borde faktiskt vara värd något. Jag som hade blivit isolerad från mina gamla kompisar eftersom de, enligt honom, inte var bra för mig. Jag tog kontakt med en person som jag hade träffat på en gemensam aktivitet. Hon blev någon som jag började testa olika teorier på. Jag kunde till exempel ta upp en situation som hade hänt hemma och berättade om det. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag studerade henne för att se vilken reaktion hon fick på det jag berättade. Jag blev uppriktigt förvånad av att hon reagerade så starkt, för jag hade ju fått lära mig att hålla inne med känslor. Det kunde vara farligt att känna för mycket. 

Det som min nyfunna vän var bra på var att lyssna, ge mig feedback och ändå låta mig ta min tid med att berätta. Hon var tydlig och saklig, men kom aldrig med förmaningar om hur jag borde göra. Hon fanns mest där som ett bollplank och utan att hon tänkte på det hjälpte hon mig att börja sortera ut det som var galet i den situation jag befann mig i.  Jag pratade aldrig om henne hemma för jag förstod att om han fick reda på att vi pratade så skulle han sortera bort henne också. Ju mer vi lärde känna varandra desto tydligare blev hennes reaktioner på det jag berättade. Lite som en dans, jag berättade saker som var jobbiga och hon följde med mig, och när jag backade så backade hon med, men fanns kvar bredvid mig, utan krav.

Det är först i efterhand som jag har blivit medveten om hur jag, utan att jag visste det, tog fast vid en livlina och bad om hjälp. För i det jag levde räknades inte mina känslor som något som hade betydelse. Jag var inte värd något alls. Då allt eskalerade och jag valde att flytta så fanns hon där. Jag visste att jag inte längre var ensam. Kommer ihåg hur hon satt med tårarna rinnande nerför kinderna för min skull, och jag förstod inte varför. Med tiden så byggde vi på vår relation och när hon och och några till bestämde sig för att det var nog, så visste jag att jag inte kunde säga emot. Hon och hennes sambo var tydliga i vad som skulle hända och att jag inte kunde välja längre. Det var dags att bryta upp och ställa honom till svars för hur det var.

Hon följde med mig till polisen och drev på när jag backade och var väldigt tydlig med att jag behövde berätta allt, sedan fick polisen göra en bedömning av vad man skulle göra. Något som jag är tacksam för. För hon tog bort ansvaret från mig. Det var inte jag som anmälde honom utan jag berättade min historia. Om sedan polisen bedömde att det var brottsligt så kunde inte jag göra något åt det. Efteråt när jag fick panik och ville ta tillbaka det jag sagt, eftersom det blev tydligt att det här var faktiskt något som polisen bedömde var brottsligt, så fanns hon där och såg till att jag inte tog tillbaka det jag hade berättat. Hon var den som körde mig till skyddat boende när det blev riktigt akut för mig och jag inte längre kunde bo hemma utan behövde gömma mig.

Allt sedan dess har hon och hennes sambo funnits där för mig. De betyder så mycket för mig.

Vad vill jag ha sagt med det här? 

Det handlar inte om att om man misstänker att någon far illa så ska man hoppa rakt in i det och försöka hjälpa. Jag önskar bara att fler människor gjorde som min vän. Det kan räcka med att du ser någon i ögonen och säger hej. Att du som medmänniska är tydlig med att personen du möter har ett värde. Så le och säg hej. Det kan vara så att den person du uppmärksammar kanske inte har det svårt, då kan jag tänka att ingen mår dåligt av att någon faktiskt uppmärksammar dem.

I dessa tider när inget är som vanligt skulle jag önska att man tränade på att uppmärksamma andra. Vem vet, det kanske blir en början på vänskap som växer sig starkare än du någonsin kunnat tro.

Irene Vrede