Här händer det många saker nu, vi har en slaguggla som vill bosätta sig i ett träd bredvid oss.....Men, nja jag vet inte om jag är så sugen på det. Sen har vi en räv som stryker utanför knutarna, inte heller det ultimata precis. I går när jag släppte ut de två små stack Casper iväg som skjuten ur en kanon skällandes med Jackson i släptåg en halv meter efter så klart. Och när jag sen ropade för att få in dem så var de både döva och blinda, bägge två. Jag såg dem längre bort på snön, Skaren bar för Jackson men Casper trampade igenom i vartannat steg. Men med ett så färskt spår så gav han inte upp och inte hörde han något heller. Jag insåg snart det totalt meningslösa att stå där och skrika, så jag gick in för att lämna ifrån mig lite saker. Jag vet att Casper kommer tillbaka och de hade inte satt iväg mot någon väg, så han kände jag ingen större oro för. Men den lille Jackson var det annat med, tänk om han bestämde sig för att vända om och inte hittade tillbaka, eller som de faktiskt hittade räven.......ja, då kunde ju vad som helst hända. Inte för att jag egentligen trodde att de skulle hitta räven, men ändå. Så jag gick ut igen och det var helt tyst, inga skall, inte ett ljud som visade var hundarna var. Jaha, ja vad gör jag nu?????? Ska ropa efter dem med risk för att bara Jackson reagerar och de delar på sig. Hmmmmm, jag valde att avvakta och lyssna, jag gick en kurva runt och letade och lyssnade. Det var ju ingen idé att jag försökte få i deras fotspår precis, för om det inte bar för Caper skulle ju jag sjunka ner till Kina. Efter ca 5-10 minuters sökande återvände jag till huset och ser då att bägge hundarna är på väg upp för trappen. När jag kommer vänder de sig om och ser hur oskyldiga ut som helst. Så vad ska man säga, de hade i alla fall inte delat på sig utan var fortfarande det radarpar som de även i vanliga fall är.
Vad, har vi gjort något, vi har ju suttit här och väntat på dig. Var har du varit???? Visst är det känslan av det är det som de utstrålar, där de sitter på bron efter rävjakten.
Visst är de ett radarpar, de till och delar på en vanlig köksstol när vi är i köket.
Sen har vi nästa radarpar, Bamse och Jackson de delar ofta matskål, vilket inte Casper gör, han har heller inga problem med att äta tillsammans med de andra men oftast sitter han vid sidan om och verkar titta på dem med ett litet föraktfullt uttryck. Sen när de andra två har slafsat klart går han dit och finäter lite grann.
Tripp trapp trull mattes hjärtegull eller hur nu ramsan gick, så här brukar det se ut när vi är ute på promenad. Det är som att de går i storleksordning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar