Mannen som berättar är en av mina bästa vänner och han berättade denna berättelse för mig om ett av de barnhemmen som han var på från det att han var 4 år gammal tills han fyllde 20 år.
Ett barnhemsbarns berättelse
"Jag ska berätta lite vad som hände på just Skärsbo pojkhem utanför Alingsås så får ni lite inblick i min vardag på den tiden.
Skärsbo pojkhem utanför Alingsås
Tvångsarbete, usel skolgång och fysisk bestraffning. Det var vardag på barnhemmet utanför Alingsås. Vi som kom dit hade ju aldrig fått en kram. Vi hade behövt kärlek, inte att få mer stryk. Minns än idag när jag kom dit och föreståndaren läste mina med skickade papper, jaså, du är en sån jävel inte visste jag då vad han menade men förstod sedan att jag var en tattare det var han menade.
Vi visiterades också nakna när vi tvättat oss på kvällen och det var oerhört kränkande. Jag minns att efter skolan fick vi arbeta. Vi slutade skolan vid kl 12 eller 13 tror jag, så att vi kunde arbeta på em. Vi fick en korp eller spade för det var meningen att vi skulle bygga en fotbollsplan och jag minns att den var nästan färdig när jag åkte därifrån, bara jorden som fattades. Om man stannade upp i jobbet en ...stund fick man ett krattskaft i magen eller ryggen så man skrek av smärta. Usch, vilket straffarbete! Minns när en släkting som också var där sa något på romani, vårt språk, eftersom jag kunde lite så svarade jag något tillbaka och fick en smäll i huvudet så jag nästan svimmade. Här pratar vi svenska tattarepojke sa föreståndaren.
Det är sådant man ser i gamla filmer. Jag vet inte när Sverige skrev på, som första land, att det skulle vara förbjudet med barnarbete men detta gällde ju inte oss barnhemsbarn.
Det fanns en ”vårdare” som gillade att terrorisera oss, tyvärr har jag glömt hans namn. En gång, tror det var kvällsmat, fick vi något som man kallade klappgröt. Någon lilafärgad sak som jag mådde illa av. Jag vägrade äta upp det så jag skulle sitta där tills det var uppätet. När alla hade lämnat matsalen kom han fram till mig och dunkade knytnäven i ryggen på mig så jag flög i golvet och kippade efter andan. Sen lyfte han upp mig i håret och jag fick sen en kraftig örfil. Jag glömmer det aldrig för jag tror det var den gången som jag började höra dåligt.
Det ringde ofta i öronen efter detta, jag fick ofta anstränga mig extra för att höra vad man sa.
Nu så säger alla säkert:
- Varför anmälde du inte detta? Mitt svar blir då: - Till vem?!?!"
Dessa barn erbjuder man 250 000 kronor i skadestånd, för att de har fått hela sin barndom förstörd. De har blivit misshandlade, våldtagna, övergivna av samhället fråntagna sina föräldrar och de KANSKE får 250 000 kronor i skadestånd för de men och det psykiska lidande de har gått igenom.
Britt-Inger
Jag gråter när jag läser detta! 70 år gammal kan jag inte hålla tillbaka gråten! Jag arbetade på Skärsbo några månader 1964 och minns varenda minut på detta förfärliga ställe! Jag tror jag kommer ihåg varenda grabb och vad de utsattes för!
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
RaderaOrwar Alnesjö en undran varför sa du inget om hur vi blev behandlade när ersättningen skulle delas ut hur många blev inte trodda och blev utan bara för ingen ville stå upp för oss det hade gett kraft då nu är det försent för dom som blev utan och inte trodda
RaderaKurt
Jeg føler sorgen så sterk når jeg leser dette, jeg som selv er barnehjemsbarn, - og tattare.
RaderaDu får en mengd kramar av meg
Brit Bjønness
Orwar Alnesjö Jag kan bara säga min tanke. Varför gråta nu! varför gjorde du inget DÅ istället för att hjälpa dessa barn! För inte en enda normal människa hade kunnat se sig i spegeln eller sova gott om nätterna med denna vetskap vad som pågick! Den som ej gjorde ngt utan lät det pågå är lika ansvarig.
RaderaDet var många barn som for illa, många som inte heller har fått någon upprättelse i efterhand och tyvärr, många som aldrig kommer få det heller
SvaraRadera