Det normala och onormala

Jag skrev i Inte en främling, att

"Jag rör mig i en värld där jag inte är norm. Men vad är norm? Kanske det som anses vara normalt: regel, rättesnöre, mönster, för vem och hur? Vem är det som bedömer vad som är normalt? Det som är normalt i ett sammanhang kan vara ytterst onormalt i ett annat. Normer sitter i betraktarens ögon och växlar med andra ord utifrån åskådarens sätt att se."

Kan man som normalstörd människa avvika från normen för mycket? Eller handlar det om betraktarens värderingar om vad som är rätt eller fel? Är det rätt att tiga ihjäl saker och kan inte den egna erfarenheten vara en tillgång? Är den egna skammen eller rädslan över bakgrund, avvikande m.m. som ska styra människans sätt att agera.

Är känslor farliga? Och i så fall vad är det med dem som är så farligt? Om man endast talar i sakform, når man då dem det berör eller bara en redan frälst kategori. Kan det kanske uppfattas som att man har ett ovanifrån-perspektiv som ser ner på dem man pratar om? Kanske är det så att det behövs lite av varje och att det ena sättet inte utesluter det andra.

Vad är det i det "onormala" som skrämmer så mycket att man har ett behov av att tysta och trycka ner det? Handlar det om kontroll? Det jag inte vet, kan eller har egen erfarenhet av blir okontrollerbart och därmed något som inte ska dämpas.

Vad är då normalt och vad är onormalt? Är det som anses vara normalt: regel, rättesnöre, mönster, för vem och hur? Och vem har rätten att bedöma vad som är normalt? Fortfarande kan det som är normalt i ett sammanhang vara ytterst onormalt i ett annat. Med andra ord kan ingen annan avgöra vad som är rätt eller fel. Det normala är det man tillåter vara normalt och ingen annan kan avgöra vad som passar sig eller inte eftersom ett sånt bedömande handlar om egna värderingar, rädslor och skamkänslor. Vad som är normalt sitter i betraktarens ögon och växlar med andra ord utifrån åskådarens sätt att se. Vilket i sin tur gör att det onormala är normalt.

Kör hårt alla onormala vi rockar och är de som är mest normala

Lev och må 

Britt-Inger