Mitt liv på barnhem, del 2

Jag har fått lov att publicera denna berättelse av personen som har skrivit den. Han vill att det ska komma ut hur behandlingen av barnen gick till på de olika barnhemmen och fosterhemmen som han fick växa upp i. Jag har valt att ha honom anonym eftersom hans namn är inte viktigt utan det är hans berättelse som är det. Det här en persons berättelse om hur hans barndom såg ut, det är hans ord och inte mina.

Jag kommer att publicera ny text här med jämna mellanrum samtidigt som jag kommer lägga in texten på sidan som heter, Mitt liv på barnhem.

Hur kan någon tro att ett sådant uppslitande omhändertagande inte skulle stätta sina spår på ett litet barn?!

Ingen tog egentligen reda på hur jag mådde, utan jag skulle vara tyst och bete mig som inget hänt, det var vad jag skulle göra.

Jag skickades till en läkare som skulle läkarundersöka och bedöma mig, jag minns att han sa att jag var miljöskadad för jag var från tattarsläkt. Efter det blev jag placerad på en avdelning där jag blev utsatt för misshandel så fort jag kom dit.

Mina första minnen är att vi blev tvångsduschade på morgonen i iskallt vatten. Två kärringar höll kvar oss i duschen med hjälp av var sin skurborste tills det kändes som om huvudet brann av kylan. Detta är något jag aldrig glömmer.

Sen fanns en annan vanlig form av bestraffning vilket innebar att jag blev isolerad, den som blev utsatt för detta blev inlåst i sjukrummet. Första dygnet låg jag fastspänd i bälte i en säng och de bältade ben, armar och midjan. Andra dagen tog de bort bältet, men man fick vara kvar i samma rum i upp till 14 dagar.

Isoleringen var det straff jag fick för att jag fått en cykel av min far, personalen trodde att jag hade stulit den. På den tiden var det inte alla som hade telefon så pappa kunde inte styrka att jag talade sanning. Jag svarade emot personalen och talade om som jag hade fått den av pappa.

- Då ska du upp till sjukan, sa föreståndarinnan, och där blev jag fastspänd och de talade om att jag skulle inte komma ut innan jag erkände. Jag minns inte om jag kom ut efter några dagar eller hur lång tid jag fick ligga där. Jag fick aldrig någon ursäkt för denna behandling, fast de hade fel och cykeln såg jag aldrig mer...

Personalen låste ofta in mig i en liten skoskrubb under en trappa som gick upp till andra våning. Föreståndarinnan hade ljuset släckt under de första timmarna, sedan fick jag putsa en massa skor, något som tog hela dagen. Denna skrubb gav mig mardrömmar och dessutom blev jag mörkrädd av behandlingen.

Jag minns att föreståndarinnan hade en massa undulater och andra fåglar i stora burar på andra våningen och hon behandlade dem bättre än om barnen. Jag har funderat många gånger hur hon kunde få ha alla dessa fåglar på ett barnhem.

Jag kom tillbaka till Vidkärrsbarnhem efter att ha bott i fosterhem och barnhem. Det var dit man kom när ingen annan ville ha en. På Vidkärrsbarnhem fanns allt, pennalister mm och jag fick mycket stryk av båda parter. En i personalen sa en sak som jag aldrig kan glömma:

- Tattarungar ska härdas och dom är tjuvpack alla! samtidigt som hon lyfte upp mig i håret så det knakade i hårrötterna och gjorde fruktansvärt ont.

Jag kan se henne framför mig fortfarande, när hon gör detta mot mig, något jag aldrig glömmer. När hon lyfte mig i håret undrade jag vad jag hade gjort henne och vad tattare var för något? Då visste jag inte vad det var, men det fick följa mig i stort sett hela uppväxten.

Det jag än i dag inte kan förstå är varför inte personalen skyddade de små från de stora barnen, det fanns verkliga pennalister där något som personalen måste ha vetat om. Under hela min vistelse på Vidkärr så gick det inte en dag utan att jag fick stryk, fysiskt och psykiskt.

Jag fick ett utdrag från Regionarkivet i Göteborg och funderade när jag läste igenom papperna vad för utbildning mm dessa människor egentligen hade. När jag kom dit första gången och blev undersökt läkaren, eller vem det var, som sa att jag var miljöskadad. Läkaren grundade detta på att jag varit i min mors och fars vård och för att de var utav tattarsläktet.

Det är ju hemskt att de hade den tankegången. Hur behandlades de som var judar eller något annat folkslag? Var det på samma sätt som jag blev behandlad vi tattare var det lägsta man kunde bli tydligen?

Jag fick en lista av Tommas Kanger från uppdrag granskning inför reportaget: Stulen barndom. Han hade tagit fram av Göteborgs stad en dokumenterad lista över alla "tattare" från 40 talet och framåt.

Skulle man gett denna till nazisterna under kriget, om de kommit till Sverige, då hade jag och många av de barn som var omhändertagna inte funnits i livet. Man hade gasat ihjäl oss.

  

En ursäkt från staten är en sak, för mig är det viktigare att jag får denna ursäkt från Göteborgs kommun för den bristande vård och avsaknad av omsorg samt för den grova misshandel, rasism, psykiskt och fysiskt som de utsatt mig för. Jag var skräp i deras ögon och behandlades som detta i hela min barndom.  Från fyra års ålder har jag bedömts. När jag läser i olika papper står det om snatteri och olika stölder. Det första som står är att jag har stulit vissa småsaker lite här och var, men ingen människa föds som tjuv utan det är omständigheterna som gör att man stjäl.

På Vidkärr fick jag styrk om jag inte tog det de stora pojkarna vill ha. Man kunde bli påhoppad på natten av de större killarna som gav en stryk. Jag var inte ensam att bli utsatt för detta. Personalen måste ha vetat om det. Varför tog man inte tag i detta?

Hade mitt liv varit annorlunda om jag inte hade pekats ut som tjuv varje gång någon pratade om mig? Eller om jag inte blivit anklagad varje gång något försvann, jag kunde ju inte hjälpa att jag var av resande släkt?

Än i dag lider jag av dessa hemska upplevelser. Ibland vaknar jag genomsvettig från någon mardröm. Jag skulle aldrig utsätta någon levande varelse för det jag varit med om.

Jag tycker och många säkert med mig att statyn ”Ensam" vid Vidkärrsbarnhem ska tillföras med texten: "Göteborgs stad ber barnhemsbarnen på Vidkärr om ursäkt för den vanvård och de övergrepp som många utsattes för under sin vistelse på barnhemmet".

Fortsättning följer