Gästbloggare Fredrik Larsson skriver 
OM SDs OCH ANDRA REAKTIONÄRA  PARTIERS AVSIKTER
Den
 intressanta frågan blir väl snarast denna: vilka krafter flirtar man 
med? Vilka försöker man locka in som väljare och vad står de egentligen 
för? SD är i högsta grad ett klassiskt missnöjesparti, samtidigt som det
 är ett parti som också eftersträvar makt. Man kan jämföra med 
exempelvis Mogens Glistrups Fremskrittsparti på sextiotalet och dess 
namne i Norge, samt ett antal liknande partier runt om i Europa.
Tittar
 vi längre tillbaka i tiden är de faktiskt mera lika Nazisterna än de 
klassiska Fascisterna som i grunden inte hade minsta rasistiska inslag. 
Men samtliga har ett mycket tydligt gemensamt drag i att de är klart och
 tydligt reaktionära. Man stödjer sig på den folkliga grundkonservatism 
som säger att det mesta urartat, att identiteten urholkats och att 
tidens svårigheter och problemställningar kan förklaras utifrån 
grundläggande politiska misstag under de senaste decennierna.
Mussolini
 hävdade (rätteligen) att den italienska politiken före Första 
Världskriget varit både inkompetent, icke representativ och ineffektiv 
ifråga om att leverera utveckling för folket. Hitler hävdade 
(rätteligen) att tyskarna fått en fred som var på tok för sträng och 
dessutom förnedrande för deras nationella stolthet. Han gick emellertid 
ett steg längre och utvecklade en ideologi som hävdade en sionistisk 
världskonspiration, vilken i samförstånd med världskommunismen medelst 
spel bakom kulisserna drivit fram den situation och de problem som 
folket nu hade att genomlida. Den förklaringen var och är lika befängd 
som när dagens olika missnöjespartier hävdar att invandringspolitiken 
skulle ha något slags avgörande betydelse för bristerna i de olika 
ländernas välfärd.
Om man istället tittar på de faktiska händelser
 som orsakat den jordmån av missnöje som gjort partiframgångarna 
möjliga, är det synnerligen tydligt att det i stort sett samtliga fall 
varit en relativt lång tid där sociala reformer uteblivit (även Sverige)
 eller att regeringarna av ekonomiska eller demokratiska skäl inte 
förmått skapa en någotsånär påtaglig känsla av trygghet, primärt hos 
landets arbetar- eller underklass.
I Sverige kan vi konstatera att
 vi kommit att få en social skiktning av ett slag vi inte är vana vid. 
Känslan av att utvecklingen i detta avseende går åt fel håll är helt 
klart själva förutsättningen för att SD ska kunna föra en framgångsrik 
argumentation i förhållande till väljarna. Även om man levererar svar 
och förslag till lösningar som rent sakligt är orimliga, innebär det 
inte att frågeställningarna inte är relevanta.
Den politiska 
manövermånen har minskat drastiskt under de senaste femtio åren, 
framförallt på grund av att kunskaperna i nationalekonomi gör att man 
helt enkelt inte KAN välja många av de vägar man gjorde förr, eftersom 
man nu vet att man skjuter sig själv i foten på lång sikt. Alternativen 
är få och dessutom har man att hantera att de flesta länders medelklass 
kommit att utgöra majoriteten av väljarna. I praktiken blir det då 
oerhört svårt att prioritera den mindre underklassens behov om detta på 
något vis slår mot medelklassens välmående. Två tredjedelssamhället kan 
inte undvikas eftersom den som vill erhålla makten MÅSTE ha den med sig i
 tillräckligt hög grad.
Och där har vi SDs tillrättaläggande av 
sin image. Frågan blir egentligen inte "vad säger de?" utan "vad skulle 
de säga om de KUNDE?". Vi måste helt enkelt försöka se bakom draperiet 
av anständighet de arrangerat framför sitt parti. Man vinner inga 
svenska val genom att framstå som en samling fördomsfulla huliganer. Man
 måste framstå som kritiska istället för brutala och framförallt som de 
som Skådat Ljuset i form av att se det ingen annan sett - eller rättare 
sagt: att man ser igenom det andra på grund av olika skäl försökt 
dölja!! Där finns en EGENTLIG sanning som givetvis ingen annan vågar 
yppa!
På det viset har reaktionärt populistiska partier alltid 
hanterat sin sida av politiken. Vi kallar dem gärna fascistiska, men det
 blir alltså lite fel eftersom den klassiska fascismen i grunden var 
något ganska annorlunda. I synnerhet var den framåtsyftande och 
Mussolinis grundinställning var helt enkelt "Mea voy condé", alltså "jag
 vill bestämma". Hade sedan Mussolini avslutat sin bana 1936 hade hans 
eftermäle blivit det bästa tänkbara. Tyvärr gjorde han den fatala 
dumheten att ta Hitlertyskland som ledstjärna och resten är en sorglig 
historia. Han förföll till och med till rasism, vilket framstår som 
fullkomligt obegripligt.
Att se bakom det som visas upp är helt 
avgörande för att vi ska kunna ana vad som kan komma av olika 
maktförskjutningar. Vad VILL de göra om de KAN? Tyvärr har inget 
hittills antytt att SD inte skulle komma att bedriva en politik som 
innebär allt som åtminstone jag avskyr, nämligen att man försöker skapa 
ett låtsas-Sverige av ett slag som försöker gå tillbaka till framtiden, 
som också till sist hamnar i den oundvikliga situation där Sanningen är 
Sann för att de säger det. Detta är personer som glatt och villigt tar 
lögnen i sin tjänst för att påvisa en bild som är direkt felaktig.
Det
 Sverige vi har behöver genomgripande och FRAMÅTSYFTANDE förändringar, 
men det sista som vår nu rätt gamla befolkning behöver är färre 
arbetsföra personer och färre barn. Vi behöver våra invandrare och 
kommer att göra det i allt vidare utsträckning framledes. Och för 
övrigt: oavsett vad man beslutar politiskt, blir människor inte ett dyft
 mindre homosexuella, transpersonella eller queera. Och det känns som en
 spottloska i mitt djupt Kristna ansikte när de gör sig till talesfolk 
för nyinförande av Kristendom i skolan. Den som är humanist behöver alls
 inte vara Kristen, men den som kallar sig Kristen utan att vara 
humanist kommer att få svara för det en dag!