En märklig tid vi lever i. Vi håller avstånden i affärerna, personal och kunder undviker att stå nära. Vi hälsar med fötterna eller armbågen om vi hälsar alls. Möten sker via videolänk eller telefon. Folk jobbar hemifrån om de kan, det vill säga om de har jobbet kvar alls.
Sen har vi alla oss som arbetar med människor och inte kan jobba hemifrån, vi som måste jobba på som vanligt, fast lite renligare. Vi tvättar händerna, använder handskar och hoppas på att vi ska ta oss igenom pandemin utan några större komplikationer.
Jag och min maken lever på var sitt håll eftersom jag måste jobba och han är i en riskgrupp. Han har isolerat sig på annan ort och vi har numer tät telefonkontakt. Det går bra att säga att man älskar varandra, avhandla viktiga saker och skälla via telefon, men inte är det som att umgås med varandra. Man kan säga att vi numer har ett pandemiförhållande där corona dikterar villkoren. Jag ser fram emot sommaren när vi kanske kan ses igen.
Sjukvårdspersonalen är i en hjälteklass för sig som ingen annan arbetsgrupp kan mäta sig med. Jag hoppas verkligen att de kompenseras ekonomiskt för den insatsen de gör.
På facebook är uppfinningsrikedomen stor. Folk sjunger, leker, dansar och högläser ur böcker filmade med mobilkameran live. Sen har vi alla knep och knåp för att pigga upp karantänlivet. Men också önskningar om hjälp med handling av mat och andra förnödenheter.
Det har skapats grupper som hjälper de som inte har anhöriga eller vänner som kan hjälpa till. Inget ont som inte har nåt gott med sig, vår medmänsklighet verkar ha ökat några grader. Vi är nog lite mer rädd om varandra nuförtiden. Det känns som det självklarar livet har blivit lite skörare, samtidigt som medmänskligheten har ökat.
Vilket gjorde det så sorgligt när jag gick till ICA för att handla och utanför satt min vän Illie med sin mugg som var tom. Vi hälsade med en klapp på hjärtat istället för att kramas. Folk rusade förbi, på behörigt avstånd, med sina fulla vagnar och kassar utan att bevärdiga honom med en blick. Jag frågade om han var hungrig och han sa ja, och visade fram de salta pinnarna han satt och tuggade på.
Jag gick in och handlade, höll avståndet till andra, undvek att krocka ihop med någon när jag tog mina varor, ställde mig på den markerade linjen när jag kom till kassan och betalade till kassörskan bakom det skyddande plexiglaset, tvättade händerna både på vägen in och på vägen ut. Känns lite som att vara med i en skräckfilm ibland.
Kontrasten blev stor när jag gick ut till Illie som satt där ute i kylan med sin mugg. Jag hade köpt potatissallad, lite grillat kött, bröd, en stor dricka och lite godis som han fick. Det var länge sedan jag sett en så stor tacksamhet, han var verkligen hungrig. Då slog det mig att vår medmänsklighet faktiskt också håller avståndet. Vi hjälper gärna på distans, grannen swichar över pengarna för maten och vi hänger den på dörren, ingen närhet och ingen beröring och sen tvättar vi händerna när vi kommer hem igen.
De som lever i vårt samhälles ytterkanter har kanske ingen dörr och inga pengar att swicha över, de kan inte sätta sig själva i karantän eller be grannen handla mat. I bästa fall kan de gå till våra soppkök för att få i sig nåt varmt. Blir de sjuka är risken stor att de dör då deras immunförsvar redan är nedsatt. De sitter där utanför våra affärer i hopp om att någon ska avvara en slant så de kan handla sina mediciner och får äta. Men i beröringsskräckens era lägger vi inget i muggen för vi gör ju redan vår goda gärning hos grannen så någon annan får ge tiggaren.
En tia eller tjuga är inte mycket i vår värld, den kan vi både ha och mista, men för tiggaren gör den stor skillnad. Skänk något i tiggarens mugg och gör skillnad för en med människa. Du kan alltid tvätta händerna efteråt om det känns bättre.
Lev och må
Britt-Inger
