Idag för 34 år sedan låg jag på BB i Mölndal och kände att det kanske började vara dags. För visst var det en värk jag kände, jag avvaktar, jo, det var det. Mitt springande i trappor kanske nu började ge effekt, 10 dagar över tiden var jag less på att det lilla livet inte ville komma ut. Jag väntar ett tag till lite osäker på om det bara är önsketänkande det jag känner. Men, nej det är på gång nu, jag ringer på sköterskan som kommer in och konstaterar att det nog är dags att åka upp på förlossningen, ÄNTLIGEN.
Väl där får jag lavemang, och blir uppkopplad efter alla konstens regler, ja efter att lavemanget har haft sin verkan så klart. Jag ligger och tittar ut på takdroppet från stuprännan utanför och tänker att nu är det snart över, nu har jag snart mitt barn i min famn. En spänd förväntan sprider sig i hela kroppen.
Men det där snartet blev till minuter och timmar, det gick inte så fort som jag trodde, det tog sin lilla runda tid. Min helt underbara barnmorska som jag startade med byttes ut mot en barsk finska som inte visade någon speciell värme inför mina födslovärkar. Hon sa till mig att om jag inte hade tränat så mycket så hade det här gått lättare, fattade jag inte att med så mycket muskler så jobbade kroppen mot värkarna. Tränat? jag hade arbetat med fysiska arbeten och sen hade moder natur skapat mig med mycket muskelmassa och det fick jag nu skäll för. Jag gjorde ett lamt försök till att förklara mig, men min förklaring varken hörsammades eller togs någon hänsyn till.
Så gick jag in i slutfasen av värkarbetet och hon skrek åt mig att andas emot värkarna, jag kämpade och var livrädd att barnet skulle fastna i öppningen. Sen sa hon i nästa värk klipper jag, herre gud så rädd jag blev. Nästa värk kom och det sa klipp, jag kände ingenting av det. Sen kom hon ut, min vackra dotter. Med sitt korpsvarta långa hår och det enda jag kunde tänka på var att få sova. Jag fick njuta av denna vackra skapelse när de väckte mig vid 06 tiden dagen efter.
Jag välkomnade henne till livet och tyckte hon var värd alla vedermödor jag hade gått igenom. Hon var värd den smärtsamma förlossningen, styngen i underlivet, den sura barnmorskan och allt annat som en förlossning innebär. Nu började en ny fas i mitt liv, jag hade blivit mamma till världens vackraste barn, min egen dotter Linda Elisabet Lundqvist.
Livet fortsätter sin gilla gång, jag har efter Linda fått två underbara pojkar och fortsatt vara mamma, jobba och allt annat som livet innebär. Idag börjar ramavtalet som jag sliter med tack och lov vara on the bitter end. Vakande i morse med -20 ute och ingen värme på elementen, kallt, kallt, kallt igen. Nåja, nu har värmen kommit igång i alla fall. Jag har grattat min dotter och är tacksam över den rikedom som mina barn ger mig.
Lev och må
Britt-Inger
