Tabun!
Det finns många saker som är tabu att prata om. Testamenten och barn som inte vill veta av sina föräldrar är ett sådant tabu. Jag har funderat på detta.
En av mina funderingar är om det inte är bättre ge med varm
hand än med kall till de som verkligen har behoven?
Eller är det så att man ska följa den gängse normen och
testamentera till barn som inte vill ha någon kontakt med föräldern, det känns
lite fel. Är blod tjockare än vatten?
Verkligheten kan jag inte förändra, det var inte mitt val.
Sorgen är min att leva. Och min att hantera, tillsammans med den verklighet jag
ställts inför.
Varför upprätthålla något som handlar om kutym eller som
seden bjuder det.
Jag har funderingar på detta om att skänka till välgörenhet!
Det finns flera jag kan tänka mig att skänka mitt kapital till röda korset,
rädda barnen, tiggare eller andra föreningar eller varför inte till samernas
riksorganisation. Detta är några funderingar som jag haft kring mitt sparade
kapital. Jag har min fulla rätt att ge bort pengar, prylar, saker, så länge jag
är i livet, med varm hand.
Oskrivna regler styr våra beslut när det gäller hur saker
ska se ut. Är jag då en dålig förälder som tänker så här?
Givetvis är jag det tycker många, jag bör vända andra kinden
till. Naturligtvis ska man testamentera till efterlevande. Eller? Det är alltid
lätt för andra att ha en åsikt när de inte har varit i situationen.
När Gud kommer med döden, kommer djävulen med arvingarna, säger ett ordspråk. Arv och pengar kan tyvärr ge upphov till konflikter.
Testamentera pengar till välgörande ändamål?
När man googlar på testamente finns det uppsjö av förslag
vad man ska göra eller inte. Jag närmar mig slutet av en resa och har jag börjat
fundera. Tycker jag att mina närmaste ska få mina surt förvärvade slantar när
jag dör?
Svaret är nej, varför ska de det? De vill inte veta av mig
medan jag är i livet så vad ska de med resterna av mig till när jag dör?
Nu tänker vän av ordning det finns lagar
arvslott/laglott. Ja jag vet, min tanke är inte att smita eller försöka undgå
arvslagen.
Nu har jag läst massor med frågor och svar om hur man ska
göra innan man hamnar i dödsskuggans dal och har jag insett att det finns lika
många svar som det finns frågor. Därför kommer funderingarna över mig. För en
sak har livet lärt mig, när det gäller pengar, fastigheter och värdeföremål
verkar alla moraliska värderingar försvinna. Den ilska och förakt som man kände
försvinner så fort mammon tar över. Man kan ändra sig snabbt när det kommer
till pengar och egendomar för egen vinnings skull.
Om jag i min värld (gud förbjude) tycker så illa om någon
att jag uttrycker detta i tal och skrift och den personen sedan avlider
förändrar det inte min åsikt om personen.
Jag skulle inte, bara för personen dör, förändra mitt
ställningstagande. Om man gör
det måste det vara största hyckleriet någonsin. Har jag tagit
avstånd från någon så gör jag det hela vägen och står för det. När man i
livet gör ett aktivt val och tar avstånd från en människa, oavsett vilken orsak
det handlar om, så förändras inte det bara för att personen avlider och det
finns ett arv.
Mina funderingar runt testamenten uppstod
när min mor avled efter en tids sjukdom. Min mor, barnens farmor
blev över 80 år gammal, men fick hon några besök eller telefonsamtal från mina barn,
sina barnbarn? Ikke.
Kom de på begravningen? Ikke.
Hon har mig veterligen aldrig gjort något ont mot vare sig barnbarn eller barnbarnsbarn. Ska det straffas, så ska det
göras ordentligt, hela min släkt, ända från grisen och upp eller kamelen, vilket
av dem det nu är. Hämnden är ljuv sa bonden och sparkade
grannens gris.
Nu tänker ni varför inte ringa, mejla eller smsa? Ja kanske det, men när ska våra barn börja ta eget ansvar?
Personligen tycker jag att när man fyllt 40, och mer än så, har man ett eget
ansvar. De må vara mina barn men det är också vuxna män med en egen vilja,
förhoppningsvis.
Tankarna
fortsätter!
Gubbjäveln
