Har vi glömt vår historia? Då måste vi berätta den!

Fattar fortfarande inte att det är sant. Att de bruna breder ut sig inom EU. Hur kan rasister och nazister få det utrymmet? Har vi helt glömt vår historia eller är det helt enkelt så att vi har tagit för givet att alla vet om den utan att vi berättar den.

Bättre sent än aldrig, vi måste berätta vår historia. De sanna historien om hur det har sett ut i Sverige. För minoriteten resande/romer som består av fem grupper, resandefolket, svenska romer, utomnordiska romer, finska romer och nytillkomna romer, har 1900- talet bestått av diskriminering, utrensning, sterilisering och omhändertagande av barn på grund av etnicitet. 

Av dessa fem grupper är Resandefolket den största gruppen.

Sverige startade som första land i världen ett rasbiologiskt institut där folk mättes och kategoriserades.  När det var klart skapade de en handlingsplan för att gynna det ljushåriga, blåögda och nordiska på bekostnad av "tattare, zigenare och lappar". 

Resandefolket blev särskilt drabbat eftersom de var lika men ändå olika. De var också de som var mest bofasta och enklast att hitta igen. Vilket innebar att staten satte fokus på de resande i första hand. Det första registret som gjordes i landet var av resande "tattarregistret". Det finns mycket att berätta kring detta, i ett senare skede gjordes också ett "zigenarregister" av romerna för att kunna hitta igen dem.

Sverige var inte bara först med att skaffa ett rasbiologiskt institut, vi leder också ligan på antalet steriliserade under den här perioden om man ser till innevånarantal. Kanske inte ett rekord att vara stolt över. 

Resandefolket startade historisk sett för ca 1500 år sedan när ett nomadfolk började vandra från Indien. De gick sidenvägen och för ca 900 år sedan kom de till Europa via Balkan. I höjd med Rumänien vek några av dit, där de förslavades medan de andra fortsatte via Tyskland mot Skandivanien. Den 29 september 1512 är den första dokumentationen om resandefolk i Sverige nedtecknat i Stockholms tänkebok. Resandefolkets dag.

På mitten av 1800 talet släpps romerna från Rumänien och de som kunde stack där i från. Några kommer till Norden och de båda grupperna träffades igen, efter alla år, men nu kände de inte riktigt igen varandra utan hade utvecklats åt två olika håll. Detta trots att det finns likheter i språket och vissa delar av kulturen som ser likadan ut. Resande kallades förr för ”tattare” och romerna kallades för ”zigenare”.  

Var och en av grupperna inom minoriteten romer måste få skriva och berätta sin egen historia. För även om vi har en del som är lika så är mycket olikt också. Det är viktigt att alla grupper får skriva sin egen historia och att den sanna historien kommer fram. Sveriges roll under 1900-talet måste också komma fram, vi kan inte bara ta för givet att alla vet. 

Lev och må

Britt-Inger

Erättningnämnden och Krämarstan

Göran Johansson skrev på fb att "Britt-Inger Lundqvists artikel fick mig att blogga igen om vilka makabra konsekvenser regeringens proposition i frågan fått. Här är länken till min blogg."

http://goranjohansson.blogspot.se/2014/05/de-som-vanvardats-tystnaden-och.html

Det var min inlägg om Ersättningsnämnden ger och ersättningsnämnden avslår som föranledde denna kommentar från honom. Det finns mycket att säga om ersättningsnämnden.... men jag låter mitt blogginlägg och Göran Johanssons inlägg få tala för sig självt för nu. 

I övrigt har jag kommit hem från Krämarstans utgrävningar och vilar fötterna på fotpallen. Det är alltid lika trevligt att ha med människorna runt Krämarstan att göra. Engagerade människor ger så mycket energi. Ett särskilt stort tack till Hans-Ove och Lena från hembygdsföreningen som kämpat hela veckan med oss i regn och rusk, ni har verkligen gjort det bra.

Lev och må

Britt-Inger

Ersättningsnämnden ger och ersättningsnämnden avslår

2014-05-12 har ersättningsnämnden har fattat 1 879 beslut i 963 fall har de sökande beviljats ersättning på 250 000 kronor och 916 sökande har fått avslag på sina ansökningar om ersättning. Vilket innebär att nästan 50% har fått avslag. Vilka, varför?

Sara är en flicka vars mamma dör och pappan blir tvungen att lämna ifrån sig sin flicka till ett barnhem så hon åtminstone får äta sig mätt. Sara är fem år när hon kommer till barnhemmet.

Mellan 1950-1980 vistades minst 100 000 barn någon gång på barnhem. Minst 250 000 barn har någon gång varit placerad.

Kommunen placerar Sara i ett fosterhem, en stor familj ute på landet. Där blir hon lillpiga och får hjälpa till med hushållssysslorna och ladugården. Sara trivs, trots att hon får jobba hela dagarna och det finns lite tid för lek så får hon i alla fall äta sig mätt.

Som lillpiga gäller det att göra rätt annars får man lära sig den hårda vägen genom hugg och slag. När Sara är åtta år förändras hennes liv. Hon ska hjälpa till i ladugården och blir där våldtagen av en av männen på gården. Ingen hör hennes skrik, ingen ser hennes tårar och ingen tar hand om hennes sargade kropp efteråt, ingen bryr sig om den lilla pigan som kryper efter väggarna för att göra sig osynlig.

Det finns mer än en man i hushållet som använder Saras kropp för att förlusta sig. Hon lär sig snabbt att det är ingen idé att skrika eller gråta. Hon vänder sig inåt, till en liten undanskymd vrå där hon kan springa på gröna ängar, vara trygg och känna glädje.

Socialtanterna kommer för att se hur det går för Sara. De pratar med kvinnorna och männen som misshandlar och våldtar Sara, men inte med Sara. De vuxna tittar på henne och konstaterar att hon är en konstig liten flicka. Tyst, inbunden och tycker inte om fysisk kontakt, Sara är nog lite efter konstaterar de. Socialtanterna som ska se till Saras bästa och skydda henne är nöjda, för Sara får äta sig mätt.

Dokumentationen av de besök som gjordes under placeringar skiljer sig åt i landet och enskilda handläggare, ibland finns det löpande dokumentation, ibland lösa lappar ofta har dokumenten gallrats bort.

Sara blir äldre och till sist tar hon sig från fosterhemmet och flyttar till eget. Livet på landet har satt sina spår, hon har fortfarande svårt med fysisk närhet. Hennes tilltro till människorna och systemet har fått sig sina törnar.

Så kommer möjligheten till upprättelse, hon kan ansöka i ersättningsnämnden som ett vanvårdat barn. Äntligen ska hon bli sedd, nu ska den smutsiga byken tvättas. Efter mycket möda och stort besvär får hon ihop sina papper och skickar in dem. Hon väntar på sin upprättelse, så kommer beskedet. AVSLAG.

1 § Den som någon gång under perioden den 1 januari 1920 till och med den 31 december 1980 har varit omhändertagen för samhällsvård har rätt till ersättning av staten enligt denna lag om det kan antas att han eller hon har utsatts för sådana övergrepp eller försummelser som är av allvarlig art i samband med vården och omhändertagandet har skett med stöd av

1. lagen (1902:67 s. 1)
2. lagen (1918:422)
3. lagen (1924:361)
4. lagen (1960:97)

Om övergreppen eller försummelserna har varit av allvarlig art ska bedömas med hänsyn till förhållandena vid tidpunkten för händelserna.

För Sara är det magiska ordet omhändertagen, hon blev inte omhändertagen, pappan lämnade henne frivilligt för att hon skulle få äta sig mätt. Det han inte visste var att när han frivilligt lämnade henne på barnhemmet blev hon ett fritt villebråd, en icke människa att hantera som man ville, misshandla och våldta.  Ersättningsnämndens avslag är bara ytterligare en bekräftelse för Sara att hon ingen vill ha henne, ingen skyddar henne och ingen SER henne. Hon ska vara tacksam, för hon fick ju äta sig mätt.

Sara är en av de nästan 50% som har fått avslag, är det rätt?

Lev och må

Britt-Inger

Krämarstan på Myra

Solen skiner, flaggorna vajar lite lätt i vinden. Jag har städat ur husbilen efter allt regnande under en veckas tid. Disken är klar, middagen avklarad, tröttheten har infunnit sig, lite för tidigt. Sammanfattning av veckan i Krämarstan, klart godkänt, trots att vi hade vädret mot oss och en massa annat som strulade så genomförde vi grävningen. Och bra blev det.

Nu återstår bara söndagen och måndagens och det sista innan vi stänger butiken för året arkeologiska utgrävning i Krämarstan. Sen bär det av hemåt igen.

Under veckan har jag träffat många goda vänner och jag har lärt känna nya trevliga människor. Uppslutningen har varit stor trots det dåliga vädret.   

Lev och må

Britt-Inger

Paneldebatt och Krämarstan

Det har hänt mycket sen sista. Jag har hunnit med en paneldebatt i Skellefteå med Lawen och Rosario och sen har jag åkt till Finnerödja för att vara med om utgrävningen av Krämarstan. Där är jag fortfarande kvar. Jag har träffat massor av folk och blivit fotograferad i skogen av en riktig fotograf och ätit lunch ute i naturen i två dagar nu. Fortsättning följer

Lev och må

Britt-Inger