I Uppsala hämtade Katarina mig på stationen, som tur var annars hade jag nog aldrig hittat fram. När vi gick från stationen upp till Institutet för språk och folkminne berättade Katarina om Uppsala för mig. Bland annat så gick vi förbi det rasbiologiska institutet som finns kvar som byggnad och ligger bredvid kyrkan.
Här inne mättes, värderades och rasbestämdes människor utifrån de värderingar som fanns på den tiden. De långa, blonda och blåögda var föredömen och ansågs vara de fina exemplaren i den ariska rasens fauna. Institutet skapades och drevs av staten och var världens första rasbiologiska institut. Att vi var ledande inom detta område är kanske inget att vara stolt över men det är viktigt att veta om den här delen av vår mörka historia också. Många resandebarns öden förseglades under denna mörka flagga.
Institutet låg nästan vägg i vägg med denna ståtliga byggnad och kan inte ha varit så att kyrkan på något sätt har missat Institutets intentioner. Så det är bara att konstatera att det var inte bara staten som höll på med raslära utan att de gjorde det även med kyrkans goda minne.
På stationen sa jag hej och god natt till min vän Sonnie som ståtligt stod och tittade på mig. Han försäkrade sig både om min ankomst och skickade hem mig i samma skick som jag kom.
Men nog om detta nu är jag tillbaka i verkligheten igen efter en mycket trevlig dag i Uppsala där jag fick handlat lite kläder och träffat intressanta människor. Tack Uppsala för en givande dag trots ett ihålligt regnande.
Lev och må
Britt-Inger
