Mitt liv på barnhem, avslutningen

Jag har fått lov att publicera denna berättelse av personen som har skrivit den. Han vill att det ska komma ut hur behandlingen av barnen gick till på de olika barnhemmen och fosterhemmen som han fick växa upp i. Jag har valt att ha honom anonym eftersom hans namn är inte viktigt utan det är hans berättelse som är det. Det här en persons berättelse om hur hans barndom såg ut, det är hans ord och inte mina.

Jag kommer att publicera ny text här med jämna mellanrum samtidigt som jag kommer lägga in texten på sidan som heter, Mitt liv på barnhem.¨

Oavsett så blev min uppväxt inte bättre av att hamna i statens vård, snarare rena helvetet på jorden, taget ur den värsta skräckfilm som finns.

Detta är kortfattad beskrivning om mitt liv från 4 åring till 20 års ålder. Jag önskar ingen annan människa gå igenom detta som jag har fått göra.

Efter 20 års ålder hamnade jag i fängelse flera gånger då jag hade svårt att klara mig ute.

Till slut så gick det inte längre.

Jag gick på sjön och hade jag inte brutit mig loss så hade jag inte varit i livet i dag. Sedan träffade jag min fru 1967 och för familjen skull kämpade jag med mig själv.

Det tog många år innan jag lyckades någorlunda i arbetslivet.

Till slut hade jag turen att få jobba med förståndshandikappade ungdomar och såg i dem mycket av mig själv.

Jag började som skolchaufför och städare, sedan samordnare som slutade med att jag blev enhetschef för Särskolans skolskjutsar.

Först hos omsorgsförvaltningen, sedan tog kommunerna över men nu har jag gått i pension

Jag har fortfarande mardrömmar om min urusla barndom.

Jag har mycket svårt att tala om min barndom och allt det hemska och fruktansvärda som jag utsattes för.

Det kommer fram många hemska tankar när man skriver om detta.

Efter barnhemmen

Efteråt var det ingen brydde sig om vart jag tog vägen efter att jag blev klar i det militära. Inget var ordnat och ingen brydde sig om det heller.

Folkskolan hade jag gjort och den var ofullständig eftersom arbetet gick före skolan. Jag fick ingen utbildning över huvud taget utav min mor & far = Staten. Hade ingen bostad ordnad utan fick bo tillfälligt hos min alkoholiserade mor i Borås.

Hade jag inte träffat min fru 1967 så vet jag inte hur det gått för mig.

Jag hade säkert varit död som de flesta av mina kamrater på Skärsbo och på de andra ställena...

Det finns massor att skriva om mitt liv.

Detta är bara en liten del av all skit man upplevt, mycket har försvunnit under åren men kommer fram då och då i mardrömmar.

Jag hade egentligen förträngt det mesta av min uppväxt så jag fick ett brev ifrån Tommas Kanger, där han ville intervjuva mig, för han skulle göra ett program om Skärsbo pojkhem.

När vi satt och pratade om detta så hade jag förträngt namnet på hemmet han tog upp papper om som jag fick läsa.

Och då kom det ena efter det andra upp i huvudet och jag bad honom att få tänka över om jag skulle vara med i programmet. Programmet gick så småningom i tv, det blev sådan storm över hur man behandlat oss barn.

Jag orkade inte vara med och ville inte att min familj skulle få veta vad jag gått igenom. Det var bara min fru som visste att jag vuxit upp på barnhem så jag avstod. Nu i efterhand har jag ångrat mig många gånger men jag blev oerhört chockad av alla minnen som dök upp. Efter programmet ville han ha med mig i sitt andra tv program om hur man hade behandlat oss resande.

Jag jobbade vid den tidpunkten i Borås stad som enhetschef och var offentlig i Borås. Jag har levt med skammen och lidandet, med den fysiska och psykiska misshandeln som det innebar att vara, som det svenska samhället uttryckte sig, ”tattare” så jag kunde inte hänga ut mig själv och utsätta min familj för detta. Detta var inget som jag och min fru talade om för våra barn för jag ville inte utsätta barnen för det lidande som jag fått utstå.

Så jag tackade även nej till detta

Göran Johansson ville också ha upp mig till Stockholm för att intervjuva mig. Jag var ju en av ett fåtal som var i livet från Skärsbo mm.

Fast just Skärsbo pojkhem för mig inte var mycket annorlunda än alla andra ställen jag var på stryk fick man ju på alla ställen.

Eller kladdad på minns käringen på Gårda barnhem som skulle alltid visa hur man tvättade sig mellan benen du som är så storväxt mellan benen borde kunna tvätta snoppen men det hjälpte hon gärna mig med usch.

Jag kunde skrivit mycket mer om mitt liv men vet inte varför man ska riva upp så mycket hemska minnen i dag så det får räcka med dessa ord från mig.

Ingen som misshandlat mig eller gett sig på mig på annat vis har bett mig om ursäkt inga vittnen finns eftersom man gav sig på en när dom var ensam eller för att folk inte ens brydde sig ett dugg.

  

En fin historia som stämmer med mina tankar

Tänk om detta fått hända mig tyvärr det är bara drömmar

”Den lille pojken gick och var borta länge. Till sist kom han gråtande tillbaka och sa:

– Jag hittade inget ris men här har du en sten som du kan kasta på mig.

Då började mamman också gråta för hon såg plötsligt alltihopa med barnets ögon.

Barnet måste ha tänkt:

– Min mor vill göra mig illa och då går det väl lika bra med en sten. Hon slog armarna om honom och de grät en stund tillsammans. Och sedan la hon stenen på en hylla i köket, och där fick den ligga som en evig påminnelse om det löfte hon gav sig själv i den stunden: aldrig våld!”

(Det var Astrid Lindgren som berättade denna historia om varför hon var emot aga. I dag är hon en ängel hoppas jag)

Det som jag tar värst är ju att staten tog ifrån mig hela min identitet min släkt mina rötter och inte bara mig mina barn har aldrig sett min släkt dom har inga rötter från min sida så vi blev straffade många. 

Jag vill tacka min gästbloggare för att han har delat med sig av sitt liv. Det går inte annat än att beundra denna man som har tagit sig igenom allt han varit med om. Jag hoppas innerligt att han kommer att få de futtiga kronor som ersättningsnämnden vill ge alla dessa barn som fick sina liv förstörda i folkhemmets anda.

Ansökan till ersättningsnämnden

Jag kommer följa upp min gästblogges tema vid olika tillfällen, nästa vecka kommer jag till exempel skriva om mitt besök hos Ersättningsnämnden som kommer att ske på måndag.

Lev och må

Britt-Inger