En reflektion om att berömma barn

Lyssnade på ett halvt öra på nyheterna i morse eller om det var igår, att fel sorts beröm förstör barnen? Vem orkar bara berömma, inte då jag i alla fall. Mina barn var billiga mellan varven, det var inte så att jag ständigt gick omkring och kände kärlek och berömde mina barn, ibland hade jag bara lust att ta den ena och slå den andra med. Jag vet att det är tabu att säga så, men jag tror inte att jag älskar mina barn mindre för det. Det går inte bara älskar en annan människa, Alfons Åbergs pappa sa "så bra att du har tråkigt, då vet du när du har roligt nästa gång". Jag säger det samma om mina barn så bra att jag har kunnat vara less på dem ibland, så jag har vett att uppskatta dem när de gör nåt bra.

Det stora problemet som jag ser det är att allt ska vara så gulligt jämt, man får inte säga till sina barn för då är man en hemsk förälder, stackars barn. Men om man inte får säga till dem när de gör fel tar det ju inte berömmet på allvar heller. Så i grunden handlar det inte om att vi berömmer våra barn fel utan att vi inte säger till dem när de gör fel. Uppfostran går ut på att sätta gränser, vara en ledsagare i livets stora mysterium, låta barnen ta eget ansvar, skälla på dem i lämpliga doser och älska dem över allt annat när de är bra. Inget barn är perfekt och vi kan bara försöka styra dem till att bli hyfsade människor och hoppas på att de uppskattar oss förälder sen när de blivit stora. Jag vet att jag har gjort mitt bästa utan att för den skull förinta min egen personlighet och mer än så går det inte att göra.

Jag har gjort det jag har kunnat och det jag trott varit rätt, jag har lyssnat på vad andra har sagt, tagit till mig det som jag har tyckt varit vettigt och kokt och förkastat resten. Resultatet av detta har blivit tre självständiga barn som jag har en mycket bra relation till och detta trots att jag hade kunnat sälja dem billigt mellan varven i deras uppväxt. Ingen kan älska sina barn mer än jag gör och så tror jag alla föräldrar känner. Jag skäller fortfarande på dem om jag anser att de gör fel och det får de stå ut med tills den dagen jag viker in. På samma sätt som min stolhet inte känner någon gräns när de gör rätt och visst är det denna kombo av känslor som gör att vi har våra barn så nära.

Lev och må

Britt-Inger